Lost in translation på en yogamatta
– Golv mot sittknölar! dirigerar vår fröken som håller i det långa passet med rörelser av österländskt ursprung.
Jag tappar greppet lite, tänker att det gäller att hålla sig på sin matta och vara noga nu. Vilket golv? Vems sittknölar? Vad ska kompromissas i förhållande till vad? Och axlar, axlar! Vems axlar menar hon, när ändelser, bestämd form och possessiva pronomen har skalats bort. Tack och lov så finns det ljusningar, hjässan presenteras i bestämd form och jag vet vilken hjässa jag ska sträcka upp mot taket. Kanske är hon bara trendig och hänger med i språket och jag, en snart 60-åring bakåtsträvande som blir ”lost in translation” mellan språk och kropp? För att resonera så slänger jag in en fråga i ett community i ett socialt forum. Jag får massor med roliga svar, men inget kan något om bakgrunden till min spaning. Tipsas att inte gå på yoga för att slippa träningsvärk till att om en dansar pool-dance är det bra med kort och tydlig kommunikation. Då jag saknar erfarenhet av att både utöva men totalt av att leda pooldance så vet jag inte. Ja, kanske. Flera träningsinstruktörer tror att det handlar om att spara tid och andetag i tuffa pass. Jag är också instruktör men håller envist fast vid ändelser och bestämda former. Vill liksom inte ropa: Gå mot mitt! Klokare eller kunnigare blev jag inte när det gäller just språkförändringen, men en hyfsad gissning är nog anglifiering. Där rodnar jag, tur att vi ses via rymden bara. Att det var gott om träningsinstruktörer i den här gruppen som förenas av skrivlust, var en så kallad bieffekt. Eller om det just de som svarade? Ja, det går ju inte heller riktigt att veta. Nu blev jag lite vetenskaplig också och inte bara språkpolis!
Jag är en rastlös själ (och har en sån kropp ) och har fullt sjå att faktiskt hålla mig på mattan i 90 minuter. Inte för att jag inte kan gå ner i varv (även om det inte är min bästa gren) utan för att jag får trååååkigt. Är det kanske två sidor av samma mynt?
Borde jag veta? Jag är ju psykiatriker och lite hobbydiagnoser har jag väl fått själv, av mig själv. Snabbt uttråkad. När jag känner igen alla övningar och rörelser och inte kan göra så mycket för att förbättra mig själv, i en fullproppad sal där yogafröken inte hinner gå runt och ge råd och tips utan blir en slags modell i mitten, så tappar jag uppmärksamhet utåt. Får vända den inåt istället. Tackar för att mattgrannens fötter är farligt nära min näsa i en krigarposition (har redan glömt vad den heter, så mycket för att känna igen positionerna ;-)) och jag har fullt sjå att mota undan irriterande tankar, men glad att just hen har behållit sockarna på. Känslor och tankar, tack så mycket, för då händer det något i min hjärna= mindre tråkigt. Jag tillåter mitt sinne att åka berg-och dalbana och klappar mitt språköra som är lite luggat och jag fyller i tyst för mig själv:
– Axlarna, sittknölarna, golvet! Halleluja, tack för ändelser och bestämda avslut och grammatik och…
Men hux flux har det gått 90 minuter av mitt liv, jag är lite smidigare rent kroppsligt än innan. Bortskämd välfärdsmänniska som tillåter mig att gnälla om struntsaker. Jag skäms. Ska ta med mig den där underbara yogafeelingen som ju faktiskt uppstår ibland. Jag tränar på det.
Jag ska nu sätta mig i soffan, kolla på Bonusfamiljen på TV-n, fixa kvällsmålet och bara vara nöjd och lycklig. För det är jag, om än rastlös och språkarrogant ibland. Låta språket vara i kroppen och tacka för impulsen att skriva en liten krönika.
Namasté!