Ett bett i mitt hjärta

Ett bett i mitt hjärta

Den vackra, men drabbande titeln har en diktbok av en läkare- Yvonne Jarlvik. Jag fick äran att läsa den och uppmuntrade också författaren att skriva några rader om den och publicera i gruppen Vem tar hand om Doktorn?

Men den dröjer kvar, jag märker att det inte räcker. Fler måste få höra talas om den. Inte bara dem som jobbar som läkare, utan MÄNNISKOR SOM HAR EN RELATION TILL VÅRD! Vi får följa författarens resa genom den långa utbildningen från dag ett på läkarlinjen till färdig specialist och hur hon till slut, för att själv klara sig och ha ett liv med kvalitét och hälsa, väljer bort att vara läkare. Jag känner en tagg i mitt hjärta när jag skriver det. Sedan jag tillsammans med min kollega startade nätverket Vem tar hand om Doktorn? har jag både fått höra så mångas berättelser om utmattning, panik, sorg och rättmätig ilska  när uppdraget som läkare inte är möjligt att utföra av olika skäl, men jag är också nykär i mitt yrke. Det gör mig SÅ ONT att veta att Yvonne och många andra inte längre orkar vara läkare. Så här skriver hon själv i baksidestexten:

Tvingas välja att överge, sakna, bevara i hjärtats ljusa del och mörka. Diktsvit om en läkares iakttagelser och reflektioner över patientmöten och andra möten under många år. Min inlaga i vårdkris-debatten skulle man kunna kalla den. Men det låter ju så tråkigt. En kärleksförklaring är det också. Det är ett så underbart yrke. Läkare, vårdgivare. Men också krävande. Tyvärr slutar så många fler än jag i förtid, av hälsoskäl. Sjuksköterskor framför allt. Stressrelaterade sjukdomar och utmattningssyndrom bland de anställda, är alltför vanliga. Det kan inte fortsätta så. Det behövs arbetsro, flera händer och sängar. Möjlighet till bra möten. Till alla som arbetar inom vården. Men även till många andra. Det är så allmänmänskligt. Nästan alla har varit patient någon gång, eller närstående och undrat vad läkaren tänker. Såhär tänkte jag. Varsågod!

Jag läser och försöker plocka ut en dikt som drabbade mig. Näsblod har alltid varit mitt stresstecken nummer ett. Jag känner igen mig, i blodandet och i känslan att stänga in sig på toaletten och vara ifred några sekunder.

Även jag har valt bort att vara läkare på heltid och absolut att vara anställd. Det går bara inte. Men likväl så drabbas jag av Yvonnes mer definitiva avsked.


——————————————————————————————————————————————————-På fredag eftermiddag
blöder jag näsblod
står på personaltoaletten
och ser blodsdroppe
efter blodsdroppe falla ner
i toaletten
det ser skönt och lätt ut att falla
och blandas
bli till en ny nyans
utspädd


Mannen med hängande mungipa säger
”Jaså är syster doktor
jaha, kan ni ge mig en mugg
så jag får spotta ut snuset”


Vill ni läsa titeldikten? Den finns på sidan 17 och boken hittar du och beställer här.

Är du nyfiken på nätverket? Vi finns dels här på hemsidan och på Facebook.

 

Varmt,  kollegialt och mänskligt från Jill!

Dela vidare

Lämna en kommentar

Jill Taube