Kategori: Vem tar hand om Doktorn?

Försäkringskassan

Försäkringskassan

Vem tar hand om Doktorn? tar stormsteg och i skrivande stund är det 6608 läkare i alla skeden av karriären som är med. Vi skapar ett virtuellt rum för samtal kollegor emellan och vi får också förfrågningar att medverka i olika sammanhang och dela med oss av erfarenheter från gruppen. Imorgon sitter vi både i morgonsoffan OCH är med i ett inslag på TV4 Nyheterna på kvällen! Temat är  angeläget- Försäkringskassan och hur det påverkar läkares arbetsmiljö men framför allt patienten i slutändan.

Missa oss inte och inte heller att delta i debatten som säkert dyker upp i sociala medier! Vi har också en egen hemsida som är lite smygöppnad! www.vemtarhandomdoktorn.se

Dela vidare
Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

Här kommer på årets sista dag, en gästblogg som idag lades ut som en text i gruppen Vem tar hand om Doktorn? av Mats Örneborg. Det handlar om skribentens egen resa från sjukvårdsbiträde till specialist i psykiatri, glädjen över arbetet, mötet med patienter, men kanske framför allt en frustration och kritik över hur hälso- och sjukvården har kommit att bli. Texten vände sig till gruppen som är läkare, men självfallet går det att applicera texten på hur hälso- och sjukvården fungerar för andra yrkeskategorier och så klart oss människor när vi är patienter.

HÄR BÖRJAR TEXTEN:

En dag 1978 försökte jag på Huddinge sjukhus, iklädd Pressbyråns på den tiden ofantligt fjantiga arbetskläder och ansvarig för den kioskvagn som då fanns, att sälja tidningar, tobak eller godis till en nyss avliden man. Tillskyndande sjuksköterskor förde mig varsamt ut ur ensalen och bjöd på kaffe inne i personalrummet. Men chockad var jag inte. Bara omtumlad av deras omsorger. Tre månader senare, tog jag anställning på KS som sjukvårdsbiträde. Och på den vägen är det.

I dag är jag överläkare inom psykiatrin med särskild inriktning på psykossjukdomar. Och jag har bara sju år kvar till pension, åtminstone om nuvarande pensionsålder fortsätter att gälla. Pensionär. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det jag nu säger: 

det ska bli en lättnad, att komma från svensk sjukvård.

Det har inget att göra med vad jag tänker på som fungerande sjukvård. Jag älskar min egentliga uppgift. Men det som under de 40 år jag arbetat inom vården förändrats, gör att jag hindras från att göra det jag älskar på ett anständigt sätt.

Jag är en mycket envis gubbe. Jag söker också alltid fakta, när någon omdiskuterad omständighet finns på tapeten. Det innebär mestadels djupdykningar i statistik från SKL; årsberättelser med hästlängder av ekonomiska redovisningar; läsning av externa granskningar, exempelvis från Riksrevisionen. Sedan slänger jag det i ansiktet på de som enfaldigt hävdar, att svensk sjukvård upprätthåller sin kvalitet och på de som – liksom media – gått på myten om kostnaderna för inhyrd personal mm.

Om vi börjar med vårdkvalitén, så finns det inget alls som talar för att något har förbättrats under de senaste trettio åren. Andelen vårdskador (relativt avnämarantal) har ökat i de flesta verksamheter och det är inte bara en ökning av rapportering utan de facto. 

Införandet av en helt bisarr administrativ dokumentationsbörda, har inte på något sätt förbättrat säkerheten eller vårdkvaliteten för våra patienter. Bevisligen, utifrån föregående stycke. Den har dessutom, i sina mestadels tvingande former, skapat en distans mellan alla oss som arbetar i vården visavi våra patienter. Både vad gäller det faktiska mötet men också hur vi utvecklar oss mentalt och erfarenhetsmässigt. Jag har alltid sagt, att sjukvård (oavsett inriktning/specialitet) är en hands-on-verksamhet. Vi måste arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet men också hela tiden med flexibilitet och fingertoppar. Det vi gör kan inte reduceras till simpla och klumpigt avgränsade algoritmer i ett protokoll eller formulär, frånsett strikt vetenskapligt belagda algoritmer för exempelvis diagnos/prioriteringar mm.

Svensk sjukvård har genom införandet av tvingande och – inte sällan – fullständigt meningslös dokumentation, skapat en ängslig verksamhet som högre prioriterar protokollens avprickande, än att det går bra för våra patienter. Regionerna lägger ju till och med ut små ekonomiska morötter för att vi ska vara riktigt duktiga och få det att se ut som, att vården håller hög kvalitet. Men – vårdskadorna ökar. Anmälningarna ökar. Personalen flyr hela kliniker. Medarbetare blir långtidssjuka. 

Utöver formulär och protokoll som mestadels saknar stringent evidens, blir också journalmallarnas rubrikträd allt längre, parallellt med att allt fler rubriker sätts som obligatoriska med en asterisk. Utöver att det är tidsödande och ofta inaktuellt med vissa rubriker i det enskilda fallet, så säger det här otyget något annat till oss. Något mer implicit. Någon gissning? 

Min åsikt är att rubrikträdet med sina asterisker; parallellt med formulärdjungeln vi stångar oss fram genom, säger:

Du är inte kompetent, lille vän.

Det vilar en implicit och unken odör av misstro mot oss, när man uppenbarligen bedömer att vi inte är tillräckligt kompetenta för att i journalen göra adekvata och i det enskilda fallet passande dikteringar. Bättre att tvinga bönderna! För säkerhets skull. Och för att vara alldeles helt säker, sitter en hel kader med s.k Vårdutvecklare och kontrolläser våra journaler. 

Eftersom jag är både gammal och som sagt envis, skiter jag i de asterisker som inte är adekvata i det enskilda diktatet. Jag antar, att endast läkarbristen gör att jag inte fått befrias från min tjänst….och jag skiter i de flesta formulär också. Jag försöker att prata; förstå, se och i bland känna i stället. 

Ett exempel på övertron på formulär:

I min specialitet, infördes semistrukturerade formulär för bedömningar av suicidrisk för ganska länge sedan. De baseras förvisso på statistiska variabler. Jag kan redan här säga, att utvärderingen via SBU efter ett antal år, visade att utnyttjandet av formulären inte påverkat suicidfrekvensen ett pillevitt. MEN, om vi nu då betraktar de journalförda resultaten av användandet av dessa eländiga formulär, alltså hur en suicidriskbedömning, i tyvärr allt för många fall, kan se ut i skrift, så är det så här:

R: man, ensamstående, viss överkonsumtion alkohol
S: har kamratnätverk, inga tidigare s-försök, ingen hereditet
Bed: låg till måttlig s-risk.

R=riskfaktorer, S= skyddsfaktorer

Den som gör den här bedömningen, använder alltså ett protokoll – som bevisligen inte haft någon effekt enligt SBU – som grund för samtalet med patienten. Skulle du som läser det här, när du efter en längre tid av psykiskt illabefinnande till slut söker hjälp, vilja mötas av en statistisk bedömning?? Hur suicidpreventivt är det?

Det är en avprickning, inte ett möte. Hur sedd blir man som hjälpsökande då? Jag betvivlar inte alls de statiska parametrarnas validitet. Men vad gör det med mötet? Och hur utvecklas med åren bedömarens fingertoppskänslighet; kliniska intuition?

När jag handleder ST eller AT, brukar jag trycka på det suicidpreventiva i själva samtalet; mötet. Självklart ska parametrarna ovan fogas in i samtalet men det måste ske genom ett naturligt sammanhang; med empati; med lyhördhet. Det är ju för tusan en människa som sitter där! Att få med det statistiska underlaget, måste sitta i skallen på bedömaren. Det är en utbildnings- och erfarenhetsfråga. En fråga, som inte finns i ett enda suicidprotokoll som i alla fall jag stött på, är: 

Vad är det som gör att du ändå sitter här…att du faktiskt lever och söker hjälp?

De flesta utbildningsdoktorer tycker först att den frågan är hemsk. Men jag tror det ger en fördjupning i samtalet. Det skapar ett PERSONLIGT möte. Det öppnar dörrar för att avhandla ytterligare aspekter tillsammans med patienten. Och det bör, enligt min mening, göra att människan känner sig sedd. Och det tror jag, åtminstone i det korta perspektivet, är högst suicidpreventivt.

Jag säger i det korta perspektivet. Varför? Jo, för att jag arbetar i en verksamhet där suicid alltid kommer att förekomma. Och i vissa fall, tycker jag det är fullständigt begripligt. Jag kan känna full förståelse för det i vissa fall. Vilket för oss in på ett annat mantra inom svensk sjukvård: 

Nollvisionen.

Att sätta upp en nollvision för suicid inom psykiatrisk verksamhet, är ungefär lika begåvat som att sätta upp en nollvision för plötslig hjärtdöd på HIA. Det är i sin grund, enbart löjeväckande. Men det avsätter andra effekter i verksamheten. Det bygger rädsla och skuld hos personalen. Det skapar oro för att missa något, för att göra fel. Men om man då använt formulären….ni fattar vad jag menar. Visst förekommer felbedömningar, det är självklart. Och visst ska vi alltid göra vårt yttersta för att bota och lindra. Men att människor suiciderar inom vår specialitet, beror till 99.9% på att DE ÄR SJUKA, inte att vi begått flagranta fel. Den jobbiga erfarenheten ska dock, som nu, inkluderas i en retrospektiv analys. Det gagnar verksamhetens rutiner och kunskaper. Men man får inte låta medarbetare känna SKULD som sin första reaktion. 

Det enda som har skapats genom alla dessa förment konstruktiva procedurer, protokoll och dokumentationstsunamis, är ÄNGSLAN. Svensk sjukvård fostrar sina medarbetare till att primärt vara mer rädda för att göra fel, än att skapa förutsättningar för glädje inför att kunna göra rätt. 

Sedan kommer vi till bemanningsfrågorna. Vi är mestadels underbemannade i alla sjukvårdsgrenar. Och så har det varit, men förvärrats, sedan minst 25 år. Det var på det glada 80-talets andra hälft, som man på allvar började tänka sjukvård i termer av företagsekonomi och ”produktion”. Och Regionerna med sina politiker, har fortfarande inte fattat att sjukvård inte är produktion av gem. Produktion av tjänster…tja, men jag föredrar nog att se det som sjukvård, kort och gott. Och sjukvårdens aktiviteter styrs av de varierande behoven av sjukvård. Kostnader förändras med tillgång till nya läkemedel och behandlingsalternativ. Behoven kan inte underordnas en budget. Vidare har ju inte Regionerna (tidigare Landstingen), trots 25 års erfarenhet att ösa ur, ännu fattat varför folk lämnar vården. För oss som arbetar i vården är ju nöten ingalunda särskilt svår att knäppa: man lämnar i missnöje med arbetsgivare, i missnöje med arbetsmiljön, i missnöje med att hunsas kring som en bricka där hål ska fyllas upp.

I media får Regionerna det att framstå som, att en huvudsaklig orsak till den skrala ekonomin, är inhyrning av personal från bemanningsföretagen. Men vet ni…det stämmer inte alls! Dels har man använt sig av ”kreativ” redovisning i mediasammanhang (man räknar inte av kostnaderna för den vakanta tjänsten som ju under den period en inhyrd ersätter, ju inte kostar ett pillevitt); dels använder man sig av skräckexempel där enskilda läkare med eget bolag fakturerar fantasisummor till krisande regioner och sist och slutligen, tar man aldrig upp jämförelsen gentemot det faktum, att den inhyrda personalen INTE belastar verksamheten med semesterersättning; pensionsavsättningar; arbetsgivaravgifter och sjuklön. Dessutom har, i de flesta fall, inhyrd personal större ”produktion” eftersom man inte inkluderas i ledningsgruppsmöten; APT mm.

Någon som har kännedom om andelen av kostnader för hyrpersonal (läkare och sjuksköterskor) som belastade budgeten för de totala personalkostnaderna på exempelvis KS 2016? Take a guess.

Jo, c:a 17 promille….

Det står i deras eget bokslut. Bara att läsa. Så ser det ju ingalunda ut när företrädare för verksamheterna sitter med rynkad panna och ojar sig över ”merkostnader för inhyrd personal” på TV. Eller hur?

Riksrevisionen gjorde för ett antal år sedan, en genomlysning av merkostnaderna för inhyrd personal inom primärvården ur ett nationellt perspektiv. Man kom fram till att merkostnaden för själva personalen var mycket ringa. Däremot, uppstod det avsevärda merkostnader på grund av att Landstingen ingått totalt amatörmässiga ramavtal. Mestadels för att man ingått avtal med oseriösa (de billigaste…) leverantörerna som sedan inte kunnat leverera. Då måste man bryta ramavtalet. Och ersätta leverantören för det. Sedan måste man leta nya leverantörer, eftersom man oftast gjort avtal med två till tre lika opålitliga leverantörer i det primära ramavtalet, alternativt att dessa ju inte har garanterat samma kvantitet i själva avtalet som huvudleverantören blivit accepterad för. De står ju som reservalternativ. Och då blir det bråttom. Så då har man inte tid för en ny och komplicerad upphandling, utan får dammsuga marknaden. Det är då frifräsarna med egna fakturor kammar hem storkovan. Parallellt med uthyrningsfirmor med kontoret på fickan. Men den stora kostnaden består i att man tvingas till förtida och tidsödande upphandlingar samt ersättningar för brutna ramavtal.

Riksrevisionen levererade en mycket svidande kritik gentemot Landstingen för detta. Och upphandlingar sköts fortfarande amatörmässigt. Om ni inte visste det innan, så viktas vid en upphandling oftast pris med 80% och kvalitet med 20%. Man behöver inte särskilt många hjärnceller för att då förstå, att det inte är de ärligaste leverantörerna som vinner. Det är, nu som då, precis som en kollega sa på nittiotalet, själv i bemanningsbranschen: den som ljuger bäst vinner! Som lite grädde på moset, kan jag också avslöja, att vid en upphandling inom psykiatrin i Stockholmsområdet för ett antal år sedan, hade den som vann upphandlingen en redovisad kostnad som var 50% (!!) av den (erkänt seriösa) aktör som la anbud till högst kostnad……

Det är ju sedan en rätt pikant omständighet, att nollvisionen (urk) om inhyrd personal, mest skulle spara in pengar på att inkompetenta upphandlingar försvinner….

Tänk om jag skulle ösa vrede över värdegrundsfjanteriet också? Nej, ni hajar ändå.

Det här blev ett långt inlägg. Men tro inte att jag är bitter. Inte egentligen. Mest ledsen över hur det blev för oss alla. För arbetsuppgiften i sig är fortfarande underbar. Bara vi slapp all skit uppifrån……

TACK MATS OCH GOTT NYTT ÅR ALLA!

Härma oss i nätverket, att samlas och stötta varann är DA SHIT!! Åsså lite dans också! Varmt, kollegialt, dansigt, vässat och vänligt från Jill!

Dela vidare
Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

Skaldjursplatå  får vi under vår SPA-vistelse på Marstrands Havshotell

Energipåfyllning med tema gränssättning!!

Ett dygn på ljuvliga Marstrands havshotell med föreläsning om gränssättning och hållbarhet av psykiater Christian Simonsberg. Som vanligt bjuder vi på roliga och enkla träningspass, spaavdelning, mysig
3-rätters middag som inleds med skaldjursplatå och under hela vistelsen utrymme för kollegiala samtal.

Pris från 2995 (enkelrumstillägg 300kr) inklusive fika vid ankomst, lunch, eftermiddagskaffe, trerättersmiddag, frukostbuffé, del i dubbelrum, spavistelse både lördag och söndag samt hela programmet i konferensavdelning med föreläsning samt träningspass i sportavdelningen. Varmt välkomna att fylla på energiförråden mitt i vintern med Vem tar hand om Doktorn? 

För närmare program se längst ned. 

För att boka skickar du en intresseanmälan till oss via mail på medicinochmirakel@gmail.com. Denna är ej bindande. Vi är just i full färd att få klart bokningsförfarandet med Marstrand och lovar hålla en plats till alla er som mailar oss. Inom kort kommer all ytterligare information, samt avbokningsregler att presenteras här och då återkopplar vi till er som är anmälda för att ta upp en definitiv anmälan. Så säkra en plats på eventet redan nu!!! 

Föreläsning av Christian Simonsberg, smärtläkare och specialist i psykiatri om personlighetssyndrom. Han levererar kunskaper, redskap och verktyg till kontakten med patienter som har denna typ av störning. Syftet är att man ska förstå vad det är som händer i mötet med gränsöverskridande personer, hur man hanterar detta och inte själv sitter med en massa jobbiga känslor. Han pratar också om hur man som läkare ska förhålla sig i situationer där man upplever frågan om förskrivning av narkotikaklassade som jobbig , problematisk och ångestskapande. Vi får redskap att tryggt kunna säga både ja och nej och känna att vi fattat rätt beslut. 

SCHEMA

Lördag: 

11.00 Fika med smörgås 
11.30-12.30 Träningspass
13.30-14.30 Lunch
14.30-16.00 Föreläsning enligt nedan, kaffe och rawfoodboll serveras på konferensavdelningen
16.00-19.00 Spa/Egen tid
19.00 Middag på Havshotellet med tre rätter. skaldjursplatå till förrätt, fisk till varmrätt och dessert.

Söndag: 

Frukost serveras från 07.00
07.30-08.30 Träningspass
08.30-10.00 Frukost
10.00-11.00 Återsamling, gemensam diskussion, avslutning

Vill man stanna kvar efter programmet på söndagen, kan man för en slant extra lägga till en magnifik brunch och fortsätta hänga i spa avdelningen. Det kan man isåfall säga till om när man ringer och bokar, men ingår inte i grundprogrammet. Priset för brunch är ordinarie 275 kronor, men vi har fått specialpris och ni som vill stanna kvar betalar bara 200 kronor för den. 

Varmt och kollegialt välkomna till
en härlig och energifylld helg samtidigt som du får redskap för hållbarhet i ditt vardagliga arbetsliv! 


Jill och Maria – Vem tar hand om Doktorn?

Dela vidare
Ett bett i mitt hjärta

Ett bett i mitt hjärta

Ett bett i mitt hjärta

Den vackra, men drabbande titeln har en diktbok av en läkare- Yvonne Jarlvik. Jag fick äran att läsa den och uppmuntrade också författaren att skriva några rader om den och publicera i gruppen Vem tar hand om Doktorn?

Men den dröjer kvar, jag märker att det inte räcker. Fler måste få höra talas om den. Inte bara dem som jobbar som läkare, utan MÄNNISKOR SOM HAR EN RELATION TILL VÅRD! Vi får följa författarens resa genom den långa utbildningen från dag ett på läkarlinjen till färdig specialist och hur hon till slut, för att själv klara sig och ha ett liv med kvalitét och hälsa, väljer bort att vara läkare. Jag känner en tagg i mitt hjärta när jag skriver det. Sedan jag tillsammans med min kollega startade nätverket Vem tar hand om Doktorn? har jag både fått höra så mångas berättelser om utmattning, panik, sorg och rättmätig ilska  när uppdraget som läkare inte är möjligt att utföra av olika skäl, men jag är också nykär i mitt yrke. Det gör mig SÅ ONT att veta att Yvonne och många andra inte längre orkar vara läkare. Så här skriver hon själv i baksidestexten:

Tvingas välja att överge, sakna, bevara i hjärtats ljusa del och mörka. Diktsvit om en läkares iakttagelser och reflektioner över patientmöten och andra möten under många år. Min inlaga i vårdkris-debatten skulle man kunna kalla den. Men det låter ju så tråkigt. En kärleksförklaring är det också. Det är ett så underbart yrke. Läkare, vårdgivare. Men också krävande. Tyvärr slutar så många fler än jag i förtid, av hälsoskäl. Sjuksköterskor framför allt. Stressrelaterade sjukdomar och utmattningssyndrom bland de anställda, är alltför vanliga. Det kan inte fortsätta så. Det behövs arbetsro, flera händer och sängar. Möjlighet till bra möten. Till alla som arbetar inom vården. Men även till många andra. Det är så allmänmänskligt. Nästan alla har varit patient någon gång, eller närstående och undrat vad läkaren tänker. Såhär tänkte jag. Varsågod!

Jag läser och försöker plocka ut en dikt som drabbade mig. Näsblod har alltid varit mitt stresstecken nummer ett. Jag känner igen mig, i blodandet och i känslan att stänga in sig på toaletten och vara ifred några sekunder.

Även jag har valt bort att vara läkare på heltid och absolut att vara anställd. Det går bara inte. Men likväl så drabbas jag av Yvonnes mer definitiva avsked.


——————————————————————————————————————————————————-På fredag eftermiddag
blöder jag näsblod
står på personaltoaletten
och ser blodsdroppe
efter blodsdroppe falla ner
i toaletten
det ser skönt och lätt ut att falla
och blandas
bli till en ny nyans
utspädd


Mannen med hängande mungipa säger
”Jaså är syster doktor
jaha, kan ni ge mig en mugg
så jag får spotta ut snuset”


Vill ni läsa titeldikten? Den finns på sidan 17 och boken hittar du och beställer här.

Är du nyfiken på nätverket? Vi finns dels här på hemsidan och på Facebook.

 

Varmt,  kollegialt och mänskligt från Jill!

Dela vidare
Yogadoktorn & Vem tar hand om Doktorn? flingade på Rhodos

Yogadoktorn & Vem tar hand om Doktorn? flingade på Rhodos

Yogadoktorn

När vi ändå var på samma ställe, så passade Elin Sandberg eller Yogadoktorn som hon kallar sig, att podda oss i Vem tar hand om Doktorn? Så roligt att bli intervjuad och blir jag inte sugen på att själv börja köra en pod, så säg. Men håll i hatten, säger jag till mig själv just nu. Inga helt nya verksamhetsområden utan utveckla och förvalta det du redan har. Hoppas jag lyssnar på mig själv! I alla fall, njut av att höra Elin Sandberg, alldeles precis färdig med läkarutbildningen och i full färd med att forska om… ja så klart yoga, intervjua mig och min kollega Maria Gustafsson. Spana efter inlägg med reseberättelse i bilder från resan, som Vem tar hand om Doktorn? gjorde, kommer strax och hamnar under sin egna flik. God lyssning!

Dela vidare
Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Kollegor mot utmattningssyndrom

Det här är en text som är skriven av en läkarkollega och först publicerad i nätverket Vem tar hand om Doktorn? Stort tack till kollegan, som ni förstår, själv drabbats av sjukdom och nu gör allt för att förhindra att andra kollegor också blir sjuka av sina arbeten.

Till dig som undrar om du bara har en “släng av stress”, brevet jag önskar jag hade skrivit till mig själv i tid

”Jag har läst andras inlägg om utmattningssyndrom (UMS) och kände igen mig i så otroligt mycket. Detta fick mig att tänka efter och ett frö såddes om att i varje fall försöka dra någon lärdom av eländet och dela med mig av mina upplevelser och slutsatser.
Det jag skulle vilja är att tillsammans med er börja insamlandet av idéer hur vi ska undvika att fler kollegor faller över kanten.
Jag skulle så gärna velat spela tillbaka bandet och varna mig själv att stoppa i tid. Tyvärr vet jag att jag inte skulle ha lyssnat… jag tog ledigt lite då och då när jag var nära, skrek på hjälp men fick ingen… (har bytt arbetsplats nu) kom tillbaka med smulor av energi och körde mig själv i botten lite till.
Jag hade naturligtvis hört och sett pat med UMS, hört deras berättelser.
Jag visste, men visste samtidigt ingenting.
Jag trodde att det var att vara ungefär som jag var innan, bara ännu tröttare… jag har barn med grava sömnproblem och visste hur hjärnan var under småbarnsåren… jag tänkte att det nog var ungefär som då.
Jag visste ingenting.
När jag väl var där frågade jag mig själv med skräck i rösten: varför stoppade jag inte tidigare?! Varför stoppade jag inte i tid?!
Jo, för jag visste inte bättre.
Kunskapen om UMS har vi alla, men något måste ändras radikalt om vi ska kunna applicera den på oss själva och förhindra att köra oss själva i botten.
Under hela livet har de flesta av oss varit ”duktiga”, vana vid att kämpa på och inte klaga i onödan. Även om jag jobbat med mig själv länge och delvis ändrat mitt sätt att se på mig själv, befann jag mig i en verksamhet (hela sjukvården) som inte bara drar till sig sådana som jag, den (över)lever på att vi sträcker oss lite mer dag för dag.
Vi vaggas in i en tro att detta är normalt. Vi fortsätter sträcka på oss eftersom det annars skulle drabba våra patienter eller kollegor.
Problemet är att man inte kan ta av sina reserver i all evighet (problem och problem – det är väl egentligen sunt), men vi arbetar i en miljö som är extremt osund pga ett flertal faktorer vi inte kan påverka (än). Tid för eftertanke och att säga stopp finns inte.
Det vi måste göra är att dra i nödbromsen. Skapa tid för samtal, eftertanke. Lyfta frågan uppåt, hela vägen upp till de som bestämmer och gör det omöjligt för oss att göra det jobb vi kan och vill göra. Ibland krävs media eftersom det är det enda som får politikerna att lyssna. Vi kan inte fortsätta att sträcka på oss… för vi går sönder, en efter en.
Att ramla över kanten är INTE som att vara trött under småbarnsåren eller att ha sin vanliga trötthet men lite värre.
När hjärnan inte ens förstår en tidningsartikel, inte kan läsa eller förstå de enklaste instruktioner, då föds en enorm skräck. En skräck för att det alltid ska vara så här. En ilska och sorg över att vara där man är.
Tyvärr vet jag bättre nu vad det innebär att gå över gränsen. Jag önskar att jag inte gjorde det, men om något vill jag vända det till något att lära av.
Jag har försökt tänka på vad som skulle ha kunnat få mig att lyssna i tid. Det första jag kan tänka på är att lyfta upp detta helt öppet, prata om det ofta, diskutera vår arbetsmiljö och hur vi egentligen mår, prata om verkligheten med varandra istället för att bara springa fortare.
Vara ärliga. Våga visa oss ”svaga” (eg starka). Inte gömma oss med vår skam över att inte orka eller duga. Hjälpa varandra att se till att ingen mer faller över kanten.
Det känns bättre att börja tänka i dessa banor, att dra lärdom av det jag varit med om och applicera dessa kunskaper. Jag vet att så som det är idag hjälper vi inte varandra att säga stopp i tid, vi har fullt upp med att springa fortare dag för dag, något som redan nu är ohållbart.
Tillsammans kan vi skapa något där vi kan stötta varandra INNAN det är för sent, hitta ett fönster där någon hade kunnat nå mig eller dig i tid.
Kanske hade jag sluppit allt om det funnits ett annat nätverk. Jag vet att mitt fall var väldigt komplicerat med ovanliga stressorer (som jag berättat om i andras trådar), men mekanismerna är de samma.
Ju mer stressad man blir, desto mer tunnelseende får man. I mitt fall var det något som fick mig att pressa mig så långt som jag gjorde. Jag såg andras trötthet och hur de slet, vilken rätt hade jag då att säga att jag inte orkade? Hur skulle jag veta när stressen gick från att vara ”vanlig” stress till totalt slut på energikontot?
Mitt tips är att om du har allvarliga signaler på att du är på väg åt fel håll – TA INTE UT 2 VECKORS LEDIGHET OCH TRO ATT DET SKA GÖRA DET HELA BÄTTRE! Visst, du orkar lite till, men risken för att du ska ramla över den berömda kanten ökar exponentiellt.
Om du känner att du måste ta ledigt för att orka – sätt dig istället ner och rannsaka dig själv.
Fyll i KEDS. Prata med någon du har förtroende för (eller någon professionell).
Lägg alla tankar på att du inte duger, att du ”borde” orka, att du ”måste” eftersom det annars drabbar kollegor eller patienter åt sidan (extremt svårt, believe me, I know).
Tänk inte ”alla andra orkar”. Det gör de inte och det har inget med detta att göra. Ta hjälp av din förtrogna att sålla bort de känslor av lojalitet, plikt, skuld/skam mm som lever i och styr din kropp.
Få hjälp att se objektivt på detta i tid, stick inte huvudet i sanden och kör på. Idag vet jag att skillnaden mellan att göra detta och att hamna i UMS är som natt och dag. Du kan inte förstå förrän du är där och jag vill inte att någon mer ska hamna där.
Oavsett vilket behöver du hjälp när du drar i nödbromsen.
Jag insåg i efterhand att förmågan att sålla försvann tidigt. Jag kunde inte säga vad jag behövde hjälp med, dels pga att jag tyckte att jag borde orka, dels pga att med hjärndimman kom oförmågan att se skogen för alla träden.
Om du är chef (och personen som behöver hjälp har sagt till i tid och inte behöver bli sjukskriven) – gå in och sålla hårt. Lyft bort fler arbetsuppgifter än vad du eg tror behövs från den som bett om hjälp.
Ordna professionell hjälp åt honom/henne att bearbeta det som händer (i mitt fall enorm skuld över att inte orka), att hitta friska gränser. Begränsa och skapa en fri zon så personen kan landa. Naturligtvis menar jag inte att någon som är sjuk ska fortsätta jobba, jag pratar om de som ”bara” behöver hjälp.
Nu är inlägget långt… men jag vill belysa en sak som ofta händer – problemet läggs i knäet på den som är sjuk.
Jag motsätter mig detta å det starkaste, det är fel och det ökar på ångesten hos den sjuke och förlänger rehabiliteringen. Vi lämnas ensamma med skam och skuld.
Vi är INTE sjuka pga att vi inte kan begränsa oss (även om många kan bli bättre på det).
Vi är sjuka pga ett SYSTEMFEL. De som fattar beslut om vår möjlighet att göra det jobb vi är tränade att göra vet inget (och gör inget för att ta reda på något) om sjukvården eller vad vi behöver för att få det att fungera.
Varje dag slets i varje fall jag sönder av en etisk stress mellan vad jag kan (och borde) göra och vad politikerna bestämt att jag ska/får/har möjlighet att göra.
För att mina patienter el kollegor inte skulle fara illa gjorde jag hela tiden våld på mig själv.
Jag har jobbat hårt för att bli duktig på mitt jobb, ett arbete jag älskar. Jag brinner för primärvården… och det var det som fick mig att kämpa så.
Kampen måste dock flyttas uppåt i hierarkin och vi måste kämpa tillsammans. För patienter och personal. För en hållbar arbetsmiljö.
För att ingen mer ska ramla över kanten… och om de har gjort det inte lämna dem med en känsla av otillräcklighet och skam över att inte ha orkat.
Problemet är inte att vi inte orkade, problemet är att vi orkade för LÄNGE i ett system som omöjliggör att vi får göra det jobb vi vill och kan.
Att ändra systemet är det viktigaste av allt och slutmålet.
Innan vi nått dit är målet att förhindra att fler hamnar i UMS-träsket.
Du som är där: du är (tyvärr) inte ensam… och framför allt: det är INTE ditt fel.”
Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!