Tagg: skam

Styrkan i sårbarheten

Styrkan i sårbarheten

Sårbarhet och skam

Av lite nu oklara anledningar kom jag och en god vän alldeles nyligen att prata om skam. Vi hade olika ingångar, men kunde snabbt enas om att skam är eller kan vara förödande. Fullständigt slå ut den drabbade. Att skam har en roll, en viktig roll dessutom i att forma oss människor i relation till varandra är en väletablerad sanning. Att skämmas lite lagom och rätta till sitt misstag är helt okej. Men den förödande skammen som på liknande sätt som ångest, bygger på din tankekonstruktion om dig själv, som inte är vettig eller konstruktiv, är något helt annat. Som kan hänger ihop med en känslomässigt starkt situation och sedan lever sitt eget liv.

Jag har ett SKAM-minne som min hjärna verkar ha antingen multiplicerat och placerat lite här och där i  vindlingar och banor eller alternativt lagt det väldigt lättillgängligt, som ett paket makaroner som står alldeles ytterst på en skafferihylla. BAM, någon (troligen du själv) smäller igen dörren och paketet faller i backen och massor av pasta ligger som en gulvit guppig matta i det lilla utrymmet. Du bestämmer dig snabbt för att inte öppna dörren igen, just då. Det får vara. Du är rätt less, det händer hela tiden och ändå verkar du inte kunna ställa paketet någon annanstans. För du har ju alltid gjort precis på det här viset.

För att hänga med i just den här metaforen så stärker jag upp med en bild av ett gammaldags
skafferi :-)!

 

Från Husprojekt Drömhus

 

Mitt skam-minne

Jag var 5-6 år gammal, vi hos en familj och hälsade på, vi var inomhus och lekte. Jag ramlade och slog mig. Som barn gör.  Gråtande sprang jag  till min mamma eller pappa (jag har aldrig vetat säkert vem det var)  och blev upplyft och sökte tröst. Som barn gör. Men något kändes inte okej och jag slutade snabbt att snörvla när jag upptäckte att det inte var en av mina föräldrar som fångat upp den ledsna lilla. Utan en av de andra vuxna i den familj som vi var på besök hos. När de såg min förvåning började alla att skratta. Nu när jag skriver om det är jag, precis som Brene Brown som jag snart ska presentera ”numb”, jag dövar minnet känslomässigt. Det har så klart klingat av och jag kan tänka att de bara var lite obetänksamma. Men det var förödande då och så fort jag senare i livet har känt stark skam, så är minnet där.

Ibland mest som en vetskap som nu, som inte berör mig egentligen, men ibland kliver jag rakt ner i ett svart hål. I någon slags självömkan som egentligen är ett självförakt klafsar jag omkring i ganska vedervärdiga känslor ett dygn eller två. Jag HAR trott och tyckt att jag har förstått det ganska bra och försökt radera det ur mitt liv, men misslyckats.

 

Okänd liten flicka- från bildbyrå

 

Brene Brown

Samtalet med min goda vän ledde till att hon skickade mig en länk till en kort föreläsning av Brene Brown, en amerikansk sociolog och forskare. Om sårbarhet och att det är en styrka att våga vara det och inte ett tecken på svaghet. Jag hade lyssnat på det förut, men inte alls blivit berörd som nu. Lite som att paketet med makaroner stod farligt nära kanten och BAAAM så föll det ner. Jag var kanske, just det som Brene Brown beskriver sårbar just då och det gick rakt in i hela mig.

Det skulle bara vara alldeles förbannat korkat av mig att försöka göra en resumé av hennes briljanta, känslomässigt tankvagnstunga och  underhållande och så förbaskat roliga föreläsning. Snälla rara läsare, lyssna på det i sin helhet! Gör inte som jag, skriv en blogg samtidigt eller svara på 23 mejl eller plocka  ur diskmaskinen. Bjud dig på de dryga tjugo minuter som hennes TED-talk tar- Styrkan i sårbarheten.

Brene Brown

Modell för en perfekt föreläsning

Den skulle kunna vara en modell för just föreläsningar också- den är som en prefekt måltid. Allt finns där, salt, surt, beskt och sött, väl balanserat och alla smaker gifter sig med varann som en kan säga. Kontentan är precis det som titeln berättar: det finns en styrka i att våga vara sårbar, en stor styrka och en stor risk att fortsätta att låtsas att vi inte är det. Veckla in det i förnekande och trycka bort den förödande känslan, som i fallet drar med sig alla andra känslor också. Så beskriver Brene Brown det. Förstås är det inte så enkelt som jag refererar det och inte heller så enkelt och schematiskt och så svart-vitt som det lyfts fram heller. Men hon har onekligen en stor och viktig poäng och det HEUREKA som startade hennes sammanbrott eller uppvaknande, det beror på hur man ser det, ledde fram till forskning om sårbarhet och om skam. Som nu pågår på det sextonde året. Så forskning och vetenskap finns ”bakom orden” och visst är det så mycket av de här känslorna, framme eller bortträngda som vi möter i psykiatrin också.

 

Fullhjärtade

Men vänta nu, det handlade ju inte om kunskap och förutsägbarhet utan snarare om att våga vara osäker och visa upp sig, hela sig, med sina fel och brister och ändå vara fullständig övertygade om att vi har rätt att både bli älskade och att vara tillhöriga. Ni förstår mer när ni lyssnat.

Som de fullhjärtade. Att höra till, knyta an är den starkaste biologiska drivkraften för överlevnad. När vi tror att vi inte är värdiga att älska så skäms vi. Kanske är det logiskt sett ur en evolutionär aspekt.

Nä hörni, jag skulle ju inte ens försöka. Men nu gjorde jag det och jag tror att det är rätt okej ändå.  Om Brene Brown i sin forskning visat att det går att förändra sig och BLI FULLHJÄRTAD vet jag inte. Men i stor sett all långvarig och djuplodande psykoterapi värd namnet, rör sig ju i de kretsarna, om ni hänger med mig i resonemanget. Så visst kan vi påverka våra föreställningar och bli friare. Att ha en föreställning om sig själv som oälskad och ovälkommen och mindre värd och därmed per automatik skämmas går kan påverkas. Här bor sårbarheten och står vi inte ut med den så står skammen på tur. Den kan vi göra nästan vad som helst för att slippa vara i.

Nästa gång jag står nära kanten till mitt svarta hål, ska jag försöka stå kvar och balansera och övertala mig själv att jag inte behöver skämmas. Att det är en styrka att vara sårbar och att det inte är någon katastrof om det både märks och ger avtryck ibland. Försöka låta bli att låta någon när och kär hamna i skottlinjen för något som inte hör dit.

Jag tänker i alla fall försöka. Önska mig lycka till!

Du får detsamma av mig om du vill och en önskan om fina och trevliga helger!

 

Ett ljus i mörkret

Dela vidare
Tankar om självmord- när döden lockar mer än livet

Tankar om självmord- när döden lockar mer än livet

På väg från Ludvika efter några dagar som doktor. Tåg till Gävle, byte och snart hemma i Fjollträsk. Varit borta mycket hela våren och längtar. Letar efter nåt att lyssna på för att fördriva tiden. Sveriges Radios app berättar för mig att andra just nu lyssnar på ”Sommar med Kristian Gidlund”.

Okej. Jag vet inte vem han är, men börjar streama och lyssna. I presentationen får vi veta att hans blogg ” I kroppen min” har haft 8 miljoner besök. Ett stråk av narcissistisk avund kyler mig, den eviga medelmåttan. Vad eller hur skriver han denne unge dalmas? Strax före Borlänge, som är hans barndomsstad har jag förstått och skäms. En döende 29-åring.

Min äldsta son, snart 28 ringer och berättar att det blir tidernas barbecue nu på lördag. På Löran, vår lilla pärla vid norrlandskusten. Den sonen och jag delar en egenskap. Vi saknar härbärgeringsförmåga. Vägen mellan tanke och handling är försvinnande kort. Det är nu som gäller. Inte ett behagligt nu i en anda av mindfulness. Utan mera ett brinnande jag-måste-dela-nu! Sonen får det jag har i knäet, programmet och känslan och jag får en meny och läxa att bjuda in vänner till middag tillbaka. Bytt är bytt.

Jag gråter redan när vi lägger på. Av någon slags sorg över en ung mans orättvisa öde. Snyltar lite på det kanske. Gråter av tacksamhet över att det inte är min nästan 30-åring som har en stor tumör i magen. Skäms över min lycka. Varför har jag klarat mig? Ni vet, överlevnadssyndromet. Varför drabbas hans mamma av en outhärdlig sorg?

I kroppen min

Jag går sönder av Kristian Gidlunds poetiska, men mest sakliga ord när han tar med oss på sin resa mot döden. Ett tag verkar det som om han kommer att klara sig. En otroligt tuff cellgiftsbehandling bäddade för en lyckad operation. Han fick en fristad. Tog plats bland de levande ett tag. Men döden nosade rätt på honom. Han bloggade om sig själv och sin sjukdom, och bloggtexterna gavs ut i bokform samma år som han gick bort- I kroppen min.

Jag skäms igen. Över att jag under den svåraste vinter jag haft ville dö. Varje dag fick jag bestämma mig för att vara kvar. Döden var en tröst, en räddning. Jag vet inte om jag verkligen var nära. Urskuldar mig nu med att jag aldrig. För mina barns skull. 27-åringen, 26- åringen och nästan-sladdisen, 21-åringen.

Jag hittade min mamma när hon försökt, de gångerna hon inte bara var full och inte grymtade när jag ruskade henne. Så. Jag borde ha vetat bättre och sökt hjälp tidigare. Pratade om krisen och skilsmässan gjorde jag med många vänner och bekanta. Var öppen med den resa som jag påbörjade. Tyckte att det bjöd in till nära och spännande samtal, även med främlingar.

Jag var i krisen gränslös, men det förstod jag inte då. Till er som fick mig objuden, ber jag om ursäkt. Till er andra, som förblev vänner och ni som blev nya vänner bugar jag mig. Men att kliva av den höga arbetstakten och söka sjukvårdens hjälp och kompetens gjorde jag inte. Att vara psykiatriker som jag är, blev ett hinder.

Risk att vara kvinnlig läkare?

Kvinna och psykiatriker är en dålig kombo dessutom. Vi är den grupp som begår självmord i högst utsträckning. Skammen var för stor. Steget mellan att hjälpa och bli hjälpt är pyttelitet i språket, men nästan oändligt i verkliga livet. Mitt nätverk stort dessutom. Skulle jag träffa på en kollega? Var skulle jag gå? Doktorn som ska sätta sig på den andra stolen. Patientens. Det är inte lätt.

Lösningen blev helt privat terapi. Räddningen var hela tiden G. Som kanske mot bättre vetande stannade kvar. Vår historia kan jag inte berätta. Inte än. Ljus sipprade in, lite i taget och jag kunde välja bort döden. Ett privilegium. Skötte mig så gott jag orkade och började äta och sova bättre. Tränade och dansade gjorde jag hela tiden.

Jag överlevde vintern, precis som Peter LeMarc. Livet blev något nytt. Skörare och starkare. Vuxnare och bättre. Tar med mig vetskapen om mig själv i möte med de patienter jag träffar ibland. Förstår svärtan på ett annat sätt, ser kraften i djupet.

Självmord

Önskar att många är modigare än vad jag var och vågar prata om sin ohälsa och be om hjälp. Berätta om när döden lockar mer än livet. Bryta skammen kring själens smärta. Självmord tar långt fler liv än trafiken. I Almedalen i år var självmord ur flera olika synvinklar ett stort ämne på det Café för psykisk hälsa som arrangerades för femte året. (2013, min anmärkning 2017)

1500 tar sitt liv varje år i Sveriga, tio gånger fler försöker och hundra gånger fler har tankar och kanske planer. Vill du veta mer sök hos: SKL, SPF, MIND och SPES. Läs den fina boken ”Bryt skam” av Agneta Ekman Wingate, Rio Kultur Kooperativ.

Lär dig hur du kan möta någon som bär på svåra och svarta tankar och kanske till och med planer. Suicide Zero är en ideell organisation som verkar för att radikalt minska självmord.

Önskar mig smala och målsökande mediciner till de svårast sjuka, så att de vill ta dem. För att de ska slippa vara i ett psykotiskt kaos där det mesta är hotfullt eller obegripligt. Så att deras tankar håller ihop och de kan välja att leva.

Önskningar brukar vara tre. Så jag rundar av. Jag önskar mig ett mirakel. Bara ett! Så att Kristian Gidlund får leva i alla fall så länge att han får träffa det barn han inte har. Det har ju jag fått göra.

Mina grabbar, ni är det viktigaste. Det starkaste. Jag är oändligt tacksam över er och att jag överlevde. Nu har jag vågat.


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.