Författare: Jill Taube

Krönikor om dans och DansSteget

Krönikor om dans och DansSteget

Under 2013 hade jag äran att skriva krönikor om dans i danstidningen med stort D, nämligen Får jag lov!
Nu när jag flyttstädade så kunde jag bara inte låta dem bli kvar och stå och samla damm. Även om de är lite till åren vill jag ta med mina krönikor från den tiden! Dansen var på ett sätt i mitt liv då, framför allt egen social nöjesdans och nu har det hänt så mycket mer.

Dans och DansSteget

Att ha kunskap om sin hälsa och att vara fysisk aktiv bidrar till en bättre hälsa, var något som jag redan hade med i mitt arbetsliv på massor av olika sätt. Men fram tills 2013 var mitt bidrag att prata och föreläsa om exempelvis Fysisk aktivitet på recept (FaR)  eller om hur träning minskar depression, inte att göra eller leda. Nu fick jag idén att kombinera det i EN verksamhet. Hur skulle det funka att ha både en föreläsning och crème de la crème av fysisk aktivitet det vill säga, dans vid varje träff? Vilken form den träffen än skulle ha.
Det fanns en problem. Jag var inte dansinstruktör. Dansintresserad, ja. Socialdansare, ja. Men inte kunnig för att leda dans. Så jag fick helt enkelt nosa rätt på personer som kunde tänka sig att börja jobba med mig som tyckte att idén var okej. Att vända sig till vem som helst, men att var särskilt inbjudande till personer med psykisk ohälsa. Jag träffade Kerstin som dansade line-dance och Ursula som är Zumbainstruktör. Så började DansSteget The Story! Men här kommer nu de krönikor som jag är megastolt över att ha fått leverera. Fortsättning följer :-)!

 


”Den perfekta danskvällen!”
Får Jag Lov, 5/2013

”Julstress botas med svett och salsa!”
Får Jag Lov, 6/2013

”Den fina dansbandskulturen”
Får Jag Lov, 1/2014

”Humlan som dansade!”
Får Jag Lov, 2/2014

”Jakten på danslycka!”
Får Jag Lov, 4/2014

”Ta ett (dans)steg i taget”
Får Jag Lov, 5/2014

Dela vidare
Spring i benen eller ADHD?

Spring i benen eller ADHD?

Lyssnar på vansinnigt roligt och berörande prat i Vinter i P1. Olof Wretling från Klungan berättar om sin uppväxt, alla sina diagnoser, allt ifrån springet i benen och otaliga kommentarer om DAMP, (den tidens ADHD), dyslexi, ångestattacker och tvång. Om sorgen efter pappan som satte sig i kroppen och till slut fick honom till en klok doktor.

Vi lyssnar via radions app i min padda och alldeles i slutet knappar jag fram sändningen här på min dator för att lägga in länken här. Sändningen kommer från två håll med några tiondelar av sekunders fördröjning, det blir kanon och andlöst vackert. Andlöst vackrare. Musiken är live liksom hela programmet.

Jag upprörs SÅ mycket av det sätt som vi har sett på ”spring i benen” och värdet av att sitta still och att det har betraktats som en dålig egenskap att springa omkring. Man kan förstå att det ibland blir ett problem att alltid följa sina impulser och låta springet bestämma, även om man är bara 6 år gammal. Men att låta skolbarn sitta stilla en dubbellektion, eller vad det kan heta nuförtiden, säg 90 minuter är ju HELT GALET. Och att den unge som inte fixar det, fick en stämpel som omogen UPPRÖR MIG. Hur det är just nu i skolan vet jag lite om, mina kids är vuxna och de mår bra och jag tror att det blev en lagom mix av stillasittande och idrottande för deras del. De är alla sportiga och rörliga och en valde att bli idrottslärare.

Som psykiatriker ser jag förstås den trend av att fler och fler får neuropsykiatriska diagnoser, däribland nutidens uttryck för DAMP, det vill säga ADHD. Se definitioner för detaljer och exakthet.

Om det är en ”modetrend” eller ett uppdämt behov som nu uppmärksammas har jag för liten kunskap om för att egentligen tycka något om, men jag tror sällan att vi i hälsa- och sjukvården slarvigt sätter diagnoser. Och jag menar inte att ha svårt att sitta still är detsamma som ADHD, symptomen är flera förstås.

MEN jag är ganska säker på att behovet av fysisk aktivitet inte får den roll som den skulle kunna ha i sammanhanget. Att vi vuxna inte moralisera över springet i benen, utan istället på ett finurligt sätt bakar in den i skoldagen. Få jobba sig trött i kroppen, för att kunna sitta stilla en stund och kunna koncentrera sig efter att kroppen fått bestämma. Eller göra det samtidigt.

Lyssna på Olofs lite sorgliga ord om hur han faktiskt saknar sitt spring i benen och alla äventyr det ledde honom till. Att han fick bli stor lite för fort.

Med all och stor respekt för att området är stort och komplicerat, så får det här mera bli en liten reflektion över ”just spring i benen” och inget mer. Dessutom så vet vi massor om att just stillasittande i sig ger oss sjukdom och förkortar livet. Så vi har all anledning att INTE SITTA STILLA! Vår tillvaro i alla fall i väst, har ju dragit massor mot att vi sitter stilla i vardagen och att vi inte alls behöver vila sittande.

Men den kloka doktorn, då? Vad gjorde hen? Jo, såg att Olof hade kapslat in sorg efter pappan och allt ont i kroppen var återhållna tårar och känslor. Han fick frågan om han vill gå i terapi, men svarade att han ville skriva. Trots (eller kanske som revansch för) sin dyslexi så valde han att skriva ett brev till sin pappa. Som en uppgift till återbesöket hos doktorn. Skrivandet drog ur proppen och tårar och orden flödade.

Nu är Olof en väletablerad mångsysslare med språket som skelett i allt han gör. Skriver, skådespelar, uppträder och radiopratar titt som tätt. Hans medskick är att vi ska vara sluta upp med att sätta hobbydiagnoser på varann bara sådär och istället lyssna och ställa förlösande frågor. Jag tänker prenumerera på kloka ord, jag ;-)!

Jag bugar mig för Olof och den kloka doktorn och önskar alla ett nytt vansinnigt fysiskt aktivt år!


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare
Ett ljus i mörkret

Ett ljus i mörkret

Får ett ljus i min hand i morgonmyllret på T-centralen. Någon ger något bland alla som ber om något. Jag blir lite paff och tar emot den fina förpackningen av Svenska Kyrkan. På askens sidor står det:

Tänd ett ljus! Till minne av nära och kära. I bön och tacksamhet. För egen eftertanke och ro. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Ur Bibeln, Johannesevangeliet 1:5.

Det går rakt in i min stress och min högst ambivalenta morgon. Hade svårt att sortera och prioritera dagens möjligheter. Bara det är en nåd i sig. Att kunna välja och vraka. Just idag har jag valfrihet, men varje val innebär också att något annat hamnar på vänt och på efterkälken.

Men allt det där rinner av mig. Välfärd och lyx. Ljuset i mörkret. Jag har redan tänt det i tanken. Tittar på asken, vänder mig om och tittar på tjejen som gav mig ljuset för att tacka!

Spontant säger jag:

Vad fint!

Men hon hör inte, hon är vänd mot sin uppgift och har många ljus att dela ut. För oss att tända i mörkret för den och de vi väljer.

Tack!


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare
Inuti

Inuti

Jag trycker mig försiktigt emot. Den buktar, bubblan och min näsa, höger kindknota och så pannan gör små, helt tillfälliga gropar. Min kraft och så den från insidan som håller ytspänningen, verkar mot varanda. Precis, precis så att den inte går sönder. Pannan rullar lite fram och tillbaka. Gnuss. Hur var det? Har jag glömt?

Jag är lite ovan, men längtar efter glädjen, närvaron, närheten. Kroppen har strejkat och strejkar fortfarande, onda dumma nacken och trötta knäet. Bara att acceptera och plocka russin ur kakan, dansa någon gång ibland.

Nervös ändå. Hur blir det? Jag som är så beroende av att ha ett nätverk, att känna tillräckligt många på dansgolvet för att få en bra danskväll och nu har jag varit borta ett tag. Men jag scannar av och ser fler kända, gamla dansvänner. Småpratar och kramas i kapprummet.

Första danserna med G, vi värmer upp och dubblar, det blir åtta låtar, två danser. Kroppen vaknar och dansglädjen med. Några danser till och bubblan dyker upp, men jag är fortfarande på utsidan. Ljuset bryts till regnbågar och jag vågar närma mig. Tar några steg mot den, lutar mig. Buktar in mig. Pytte. Släpper allt och hamnar här och nu, där och då och plötsligt är jag inuti.

Dansbubblan tog emot och jag är lycklig.


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare
I kroppen hans

I kroppen hans

Är för första gången i Borlänge. Har bara passerat förut, i somras när jag var en vecka i Ludvika och jobbade som doktor. På tågresan hem lyssnade jag av en slump på Kristian Gidlunds ”Sommar” och åkte förbi hans uppväxtstad samtidigt.

Nu är jag här och Kristian har förlorat kampen mot den cancer som slog rot i hans mage. Hans blogg ”I kroppen min” blev läst av otroligt många och alla inlägg har samlats i en bok. Jag gissar att den är utgiven postumt. Jag läser och gråter. För hans skull som aldrig fick se sina barn. Han hann inte ens få dem. Inte heller fick han träffa den han ville skaffa barn med.

I somras hade jag börjat blogga och det blev ett inlägg när jag berördes djupt av honom. Jag och många. Som alltid blir det närmare och svårare om man själv är lika gammal eller har ett barn i samma ålder. Eller en syster. Eller. Ja, ni förstår.

Det kom nära och rörde om något hos mig, men jag var samtidigt lättad över att mina tre vuxna söner alla var friska och inte hade cancer i sina kroppar. Att inte mina barns mamma behöver ta in det oändligt svåra att ett av barnen har en svår sjukdom och kanske kommer att dö.

Jag vet ju att Kristians mamma skulle ha tagit alla hans cancerceller och burit dem i sin egen kropp. För så gör en mamma och så gör en pappa. Tar skottet som är menat för deras barns bröst. Om det skulle vara så att man kunde. Jag vet. För alla mina barn är inte helt friska längre.

Min nästan-30-åring har ett hål i sitt hjärta, som inte ska vara där. En av hans klaffar håller inte tätt och blodet brusar förbi och en del backar tillbaka. Då blir det ett blåsljud. Hans port mot den stora kroppspulsådern har inte som hos de flesta tre öron, utan bara två. Så har det alltid varit, fast det inte upptäckts förrän nu, av en slump.

Han, min äldsta och bullriga och underbara son är inte längre bara en superaktiv gympalärare, hockeycoach, Elins sambo, Nilos husse och allt han är, utan nu också en hjärtpatient. Det kommer han alltid att vara. Nu så här före operationen, som inte ännu är planerad, får han avstå från vissa saker och när han fått sin mekaniska klaff kommer han att alltid behöva ta blodförtunnande medicin. Han är skakad, min lille gubbe. Jag med, men förstås så kommer han att leva sitt liv, fast lite annorlunda.

Men ändå. Gud, om du finns så vet jag att är du en hen och att du verkligen lyssnar när det gäller, ge mig hålet i hans hjärta.

Jag tar skottet!


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare
Tankar om självmord- när döden lockar mer än livet

Tankar om självmord- när döden lockar mer än livet

På väg från Ludvika efter några dagar som doktor. Tåg till Gävle, byte och snart hemma i Fjollträsk. Varit borta mycket hela våren och längtar. Letar efter nåt att lyssna på för att fördriva tiden. Sveriges Radios app berättar för mig att andra just nu lyssnar på ”Sommar med Kristian Gidlund”.

Okej. Jag vet inte vem han är, men börjar streama och lyssna. I presentationen får vi veta att hans blogg ” I kroppen min” har haft 8 miljoner besök. Ett stråk av narcissistisk avund kyler mig, den eviga medelmåttan. Vad eller hur skriver han denne unge dalmas? Strax före Borlänge, som är hans barndomsstad har jag förstått och skäms. En döende 29-åring.

Min äldsta son, snart 28 ringer och berättar att det blir tidernas barbecue nu på lördag. På Löran, vår lilla pärla vid norrlandskusten. Den sonen och jag delar en egenskap. Vi saknar härbärgeringsförmåga. Vägen mellan tanke och handling är försvinnande kort. Det är nu som gäller. Inte ett behagligt nu i en anda av mindfulness. Utan mera ett brinnande jag-måste-dela-nu! Sonen får det jag har i knäet, programmet och känslan och jag får en meny och läxa att bjuda in vänner till middag tillbaka. Bytt är bytt.

Jag gråter redan när vi lägger på. Av någon slags sorg över en ung mans orättvisa öde. Snyltar lite på det kanske. Gråter av tacksamhet över att det inte är min nästan 30-åring som har en stor tumör i magen. Skäms över min lycka. Varför har jag klarat mig? Ni vet, överlevnadssyndromet. Varför drabbas hans mamma av en outhärdlig sorg?

I kroppen min

Jag går sönder av Kristian Gidlunds poetiska, men mest sakliga ord när han tar med oss på sin resa mot döden. Ett tag verkar det som om han kommer att klara sig. En otroligt tuff cellgiftsbehandling bäddade för en lyckad operation. Han fick en fristad. Tog plats bland de levande ett tag. Men döden nosade rätt på honom. Han bloggade om sig själv och sin sjukdom, och bloggtexterna gavs ut i bokform samma år som han gick bort- I kroppen min.

Jag skäms igen. Över att jag under den svåraste vinter jag haft ville dö. Varje dag fick jag bestämma mig för att vara kvar. Döden var en tröst, en räddning. Jag vet inte om jag verkligen var nära. Urskuldar mig nu med att jag aldrig. För mina barns skull. 27-åringen, 26- åringen och nästan-sladdisen, 21-åringen.

Jag hittade min mamma när hon försökt, de gångerna hon inte bara var full och inte grymtade när jag ruskade henne. Så. Jag borde ha vetat bättre och sökt hjälp tidigare. Pratade om krisen och skilsmässan gjorde jag med många vänner och bekanta. Var öppen med den resa som jag påbörjade. Tyckte att det bjöd in till nära och spännande samtal, även med främlingar.

Jag var i krisen gränslös, men det förstod jag inte då. Till er som fick mig objuden, ber jag om ursäkt. Till er andra, som förblev vänner och ni som blev nya vänner bugar jag mig. Men att kliva av den höga arbetstakten och söka sjukvårdens hjälp och kompetens gjorde jag inte. Att vara psykiatriker som jag är, blev ett hinder.

Risk att vara kvinnlig läkare?

Kvinna och psykiatriker är en dålig kombo dessutom. Vi är den grupp som begår självmord i högst utsträckning. Skammen var för stor. Steget mellan att hjälpa och bli hjälpt är pyttelitet i språket, men nästan oändligt i verkliga livet. Mitt nätverk stort dessutom. Skulle jag träffa på en kollega? Var skulle jag gå? Doktorn som ska sätta sig på den andra stolen. Patientens. Det är inte lätt.

Lösningen blev helt privat terapi. Räddningen var hela tiden G. Som kanske mot bättre vetande stannade kvar. Vår historia kan jag inte berätta. Inte än. Ljus sipprade in, lite i taget och jag kunde välja bort döden. Ett privilegium. Skötte mig så gott jag orkade och började äta och sova bättre. Tränade och dansade gjorde jag hela tiden.

Jag överlevde vintern, precis som Peter LeMarc. Livet blev något nytt. Skörare och starkare. Vuxnare och bättre. Tar med mig vetskapen om mig själv i möte med de patienter jag träffar ibland. Förstår svärtan på ett annat sätt, ser kraften i djupet.

Självmord

Önskar att många är modigare än vad jag var och vågar prata om sin ohälsa och be om hjälp. Berätta om när döden lockar mer än livet. Bryta skammen kring själens smärta. Självmord tar långt fler liv än trafiken. I Almedalen i år var självmord ur flera olika synvinklar ett stort ämne på det Café för psykisk hälsa som arrangerades för femte året. (2013, min anmärkning 2017)

1500 tar sitt liv varje år i Sveriga, tio gånger fler försöker och hundra gånger fler har tankar och kanske planer. Vill du veta mer sök hos: SKL, SPF, MIND och SPES. Läs den fina boken ”Bryt skam” av Agneta Ekman Wingate, Rio Kultur Kooperativ.

Lär dig hur du kan möta någon som bär på svåra och svarta tankar och kanske till och med planer. Suicide Zero är en ideell organisation som verkar för att radikalt minska självmord.

Önskar mig smala och målsökande mediciner till de svårast sjuka, så att de vill ta dem. För att de ska slippa vara i ett psykotiskt kaos där det mesta är hotfullt eller obegripligt. Så att deras tankar håller ihop och de kan välja att leva.

Önskningar brukar vara tre. Så jag rundar av. Jag önskar mig ett mirakel. Bara ett! Så att Kristian Gidlund får leva i alla fall så länge att han får träffa det barn han inte har. Det har ju jag fått göra.

Mina grabbar, ni är det viktigaste. Det starkaste. Jag är oändligt tacksam över er och att jag överlevde. Nu har jag vågat.


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!