Kollegor mot utmattningssyndrom
Det här är en text som är skriven av en läkarkollega och först publicerad i nätverket Vem tar hand om Doktorn? Stort tack till kollegan, som ni förstår, själv drabbats av sjukdom och nu gör allt för att förhindra att andra kollegor också blir sjuka av sina arbeten.
Till dig som undrar om du bara har en “släng av stress”, brevet jag önskar jag hade skrivit till mig själv i tid
”Jag har läst andras inlägg om utmattningssyndrom (UMS) och kände igen mig i så otroligt mycket. Detta fick mig att tänka efter och ett frö såddes om att i varje fall försöka dra någon lärdom av eländet och dela med mig av mina upplevelser och slutsatser.
Det jag skulle vilja är att tillsammans med er börja insamlandet av idéer hur vi ska undvika att fler kollegor faller över kanten.
Jag skulle så gärna velat spela tillbaka bandet och varna mig själv att stoppa i tid. Tyvärr vet jag att jag inte skulle ha lyssnat… jag tog ledigt lite då och då när jag var nära, skrek på hjälp men fick ingen… (har bytt arbetsplats nu) kom tillbaka med smulor av energi och körde mig själv i botten lite till.
Jag hade naturligtvis hört och sett pat med UMS, hört deras berättelser.
Jag visste, men visste samtidigt ingenting.
Jag trodde att det var att vara ungefär som jag var innan, bara ännu tröttare… jag har barn med grava sömnproblem och visste hur hjärnan var under småbarnsåren… jag tänkte att det nog var ungefär som då.
Jag visste ingenting.
När jag väl var där frågade jag mig själv med skräck i rösten: varför stoppade jag inte tidigare?! Varför stoppade jag inte i tid?!
Jo, för jag visste inte bättre.
Kunskapen om UMS har vi alla, men något måste ändras radikalt om vi ska kunna applicera den på oss själva och förhindra att köra oss själva i botten.
Under hela livet har de flesta av oss varit ”duktiga”, vana vid att kämpa på och inte klaga i onödan. Även om jag jobbat med mig själv länge och delvis ändrat mitt sätt att se på mig själv, befann jag mig i en verksamhet (hela sjukvården) som inte bara drar till sig sådana som jag, den (över)lever på att vi sträcker oss lite mer dag för dag.
Vi vaggas in i en tro att detta är normalt. Vi fortsätter sträcka på oss eftersom det annars skulle drabba våra patienter eller kollegor.
Problemet är att man inte kan ta av sina reserver i all evighet (problem och problem – det är väl egentligen sunt), men vi arbetar i en miljö som är extremt osund pga ett flertal faktorer vi inte kan påverka (än). Tid för eftertanke och att säga stopp finns inte.
Det vi måste göra är att dra i nödbromsen. Skapa tid för samtal, eftertanke. Lyfta frågan uppåt, hela vägen upp till de som bestämmer och gör det omöjligt för oss att göra det jobb vi kan och vill göra. Ibland krävs media eftersom det är det enda som får politikerna att lyssna. Vi kan inte fortsätta att sträcka på oss… för vi går sönder, en efter en.
Att ramla över kanten är INTE som att vara trött under småbarnsåren eller att ha sin vanliga trötthet men lite värre.
När hjärnan inte ens förstår en tidningsartikel, inte kan läsa eller förstå de enklaste instruktioner, då föds en enorm skräck. En skräck för att det alltid ska vara så här. En ilska och sorg över att vara där man är.
Tyvärr vet jag bättre nu vad det innebär att gå över gränsen. Jag önskar att jag inte gjorde det, men om något vill jag vända det till något att lära av.
Jag har försökt tänka på vad som skulle ha kunnat få mig att lyssna i tid. Det första jag kan tänka på är att lyfta upp detta helt öppet, prata om det ofta, diskutera vår arbetsmiljö och hur vi egentligen mår, prata om verkligheten med varandra istället för att bara springa fortare.
Vara ärliga. Våga visa oss ”svaga” (eg starka). Inte gömma oss med vår skam över att inte orka eller duga. Hjälpa varandra att se till att ingen mer faller över kanten.
Det känns bättre att börja tänka i dessa banor, att dra lärdom av det jag varit med om och applicera dessa kunskaper. Jag vet att så som det är idag hjälper vi inte varandra att säga stopp i tid, vi har fullt upp med att springa fortare dag för dag, något som redan nu är ohållbart.
Tillsammans kan vi skapa något där vi kan stötta varandra INNAN det är för sent, hitta ett fönster där någon hade kunnat nå mig eller dig i tid.
Kanske hade jag sluppit allt om det funnits ett annat nätverk. Jag vet att mitt fall var väldigt komplicerat med ovanliga stressorer (som jag berättat om i andras trådar), men mekanismerna är de samma.
Ju mer stressad man blir, desto mer tunnelseende får man. I mitt fall var det något som fick mig att pressa mig så långt som jag gjorde. Jag såg andras trötthet och hur de slet, vilken rätt hade jag då att säga att jag inte orkade? Hur skulle jag veta när stressen gick från att vara ”vanlig” stress till totalt slut på energikontot?
Mitt tips är att om du har allvarliga signaler på att du är på väg åt fel håll – TA INTE UT 2 VECKORS LEDIGHET OCH TRO ATT DET SKA GÖRA DET HELA BÄTTRE! Visst, du orkar lite till, men risken för att du ska ramla över den berömda kanten ökar exponentiellt.
Om du känner att du måste ta ledigt för att orka – sätt dig istället ner och rannsaka dig själv.
Fyll i KEDS. Prata med någon du har förtroende för (eller någon professionell).
Lägg alla tankar på att du inte duger, att du ”borde” orka, att du ”måste” eftersom det annars drabbar kollegor eller patienter åt sidan (extremt svårt, believe me, I know).
Tänk inte ”alla andra orkar”. Det gör de inte och det har inget med detta att göra. Ta hjälp av din förtrogna att sålla bort de känslor av lojalitet, plikt, skuld/skam mm som lever i och styr din kropp.
Få hjälp att se objektivt på detta i tid, stick inte huvudet i sanden och kör på. Idag vet jag att skillnaden mellan att göra detta och att hamna i UMS är som natt och dag. Du kan inte förstå förrän du är där och jag vill inte att någon mer ska hamna där.
Oavsett vilket behöver du hjälp när du drar i nödbromsen.
Jag insåg i efterhand att förmågan att sålla försvann tidigt. Jag kunde inte säga vad jag behövde hjälp med, dels pga att jag tyckte att jag borde orka, dels pga att med hjärndimman kom oförmågan att se skogen för alla träden.
Om du är chef (och personen som behöver hjälp har sagt till i tid och inte behöver bli sjukskriven) – gå in och sålla hårt. Lyft bort fler arbetsuppgifter än vad du eg tror behövs från den som bett om hjälp.
Ordna professionell hjälp åt honom/henne att bearbeta det som händer (i mitt fall enorm skuld över att inte orka), att hitta friska gränser. Begränsa och skapa en fri zon så personen kan landa. Naturligtvis menar jag inte att någon som är sjuk ska fortsätta jobba, jag pratar om de som ”bara” behöver hjälp.
Nu är inlägget långt… men jag vill belysa en sak som ofta händer – problemet läggs i knäet på den som är sjuk.
Jag motsätter mig detta å det starkaste, det är fel och det ökar på ångesten hos den sjuke och förlänger rehabiliteringen. Vi lämnas ensamma med skam och skuld.
Vi är INTE sjuka pga att vi inte kan begränsa oss (även om många kan bli bättre på det).
Vi är sjuka pga ett SYSTEMFEL. De som fattar beslut om vår möjlighet att göra det jobb vi är tränade att göra vet inget (och gör inget för att ta reda på något) om sjukvården eller vad vi behöver för att få det att fungera.
Varje dag slets i varje fall jag sönder av en etisk stress mellan vad jag kan (och borde) göra och vad politikerna bestämt att jag ska/får/har möjlighet att göra.
För att mina patienter el kollegor inte skulle fara illa gjorde jag hela tiden våld på mig själv.
Jag har jobbat hårt för att bli duktig på mitt jobb, ett arbete jag älskar. Jag brinner för primärvården… och det var det som fick mig att kämpa så.
Kampen måste dock flyttas uppåt i hierarkin och vi måste kämpa tillsammans. För patienter och personal. För en hållbar arbetsmiljö.
För att ingen mer ska ramla över kanten… och om de har gjort det inte lämna dem med en känsla av otillräcklighet och skam över att inte ha orkat.
Problemet är inte att vi inte orkade, problemet är att vi orkade för LÄNGE i ett system som omöjliggör att vi får göra det jobb vi vill och kan.
Att ändra systemet är det viktigaste av allt och slutmålet.
Innan vi nått dit är målet att förhindra att fler hamnar i UMS-träsket.
Du som är där: du är (tyvärr) inte ensam… och framför allt: det är INTE ditt fel.”