”Patienterna har inte blivit fler, men antalet larm har tiodubblats”

… skriver Hanne Kjöller i en ledare i  DN 200125. Jag kastar mig över den, måste läsa allt hon skriver. Inte för att jag oftast håller med, men hon hon rör upp, rör till och får igång debatter  och mycket handlar om hälso- och sjukvården.

Den aktuella texten får jag svårt att kategorisera,  känslo- och tyckandemässigt, somt ger mig en halleluja-feeling annat får mig som läkare och hyfsat kritiskt tänkande att gå igång.

Jag tar det i portionsbitar, påbörjade det hela på FB och klipper kort och gott in det här.

Hanne Kjöllers ledare i DN 200125

Tjuvkopierar en del av DN: s ledare idag. Hanne Kjöller alltid kaxig och i framkant men enligt mitt tycke alltför självsäker och ibland även dåligt påläst.

 

Sjuksköterska på SÖS-akuten

Hon har gjort ett gediget arbete inför denna ledare, genom att jobba på timmar som sjuksköterska, hennes tidigare yrke. Hennes ögonblicksbild är nyanserad, men också begränsad. Skribenten rabblar upp siffror om bemanning på en akutmottagning på ett svenskt sjukhus, som är scenen för denna betraktelse , OCH antalet patienter. Hanne Kjöller  konstaterar att egentligen borde arbetet fungera bättre- långt fler personal i tjänst och samma antal patienter. Här nämns att bemanningen har tredubblats på SÖS-akuten mellan 1990 och idag. MEN något har hänt som gör att arbetet ändå inte blivit rimligt för personalen eller bättre för patienterna.  

Antalet larm på SÖS-akuten har tiodubblats

Det är ANTALET LARM som tiodubblats anser ledarskribenten och här levereras styrkan i texten ( min åsikt)  Det pedantiskt mätbara har genom logaritmer ändrat inflödet till akuten. Parametrar som är skapligt lätta att få med ingår, men det mänskliga och professionella ögat och bedömningen har fått ge vika i detta mätbara tyranni (OBS mina ord). Hanne Kjöllers exempel om att en vältränad 25-åring med hög feber får samma färg i logaritmsystemet som en nedgången intravenös missbrukare med lägre temp är belysande.  Båda har relativt hög feber och påverkad syremättnad och är det enbart detta som tas med kan den friskaste få gå först i kön. 

Det går inte att veta innan om det är medicinskt indicerat eller inte MEN budskapet är att vi i hälso- och sjukvården inte längre förväntas tänka självständigt utan förlita oss på det mätbara, skattningsskalor och logaritmer.
Här sätter Hanne Kjöller fingret på den senaste tiden vulgäranvändning av det mätbara eller snarare frånvaron av den mänskliga faktorn i bedömningar och arbetet i kanske framför allt kontaktyrken. Här har fixstjärnan Jonna Bornemark lyst upp mitt liv sedan bara några veckor. Mer om det längre ner.

Varför citattecken?

Men åter till DN och den skarpa Hanne Kjöllers text om hennes bild av ”vårdkrisen”. Citattecknen är hennes och svårtolkade. Betyder det att hon anser att det inte finns någon vårdkris? 

Utan att ha möjlighet att kontrollera riktigheten i siffrorna om bemanning så kan jag ändå direkt komma på flera viktiga skillnader till att det inte går  att jämföra rakt av. Här kommer några:

Livslängden har ökat från 1990 och möjligtvis speglas det också människor som söker akut.

Dokumentation i hälso- och sjukvården har ökat

Här är det märkvärdigt tomt på forskning kring vad styr och styrt framväxten av en närmast ofantlig mängd data i journaler och ett ok för personal att dokumentera i IT-system som inte håller måttet på många sätt och renderar massor av suckar från oss läkare och säkert all personal.

”DOKUMENTATION, PROFESSION OCH HÄLSO- OCH SJUKVÅRD

Till min stora glädje hittar jag en hel avhandling.

LOTTA WENDEL är författaren och titeln: ”DOKUMENTATION, PROFESSION OCH HÄLSO- OCH SJUKVÅRD – Rättsliga perspektiv” fångar mig och särskilt den andra artikeln i avhandlingen som ger för handen att det var först 1963 som det blev obligatoriskt för läkare att föra patientjournal.

En studie av introduktionen av 1963 års läkarinstruktion – belyses hur skyldigheten att föra patientjournal kom att bli obligatorisk för läkare. Här krävs det andras kunskap och reflektioner än min på lekmannanivå för att förstå helheten. Jag VET   dock som verksam läkare att det är en omfattande dokumentation som vi ska göra och det är såklart både bra och dåligt och att halvdana eller helknasiga IT- system stressar oss.

Här måste jag förstås också lyfta fram min senaste starka vurm för en kunskapsperson, vet att jag delar den med många- Jonna Bornemark och hennes lysande resonemang om ratio och intellectus. Jag är inte rätt person att ens kort försöka redogöra för hur de förhåller sig, men kan berätta att när jag lyssnade på en föreläsning av henne för någon vecka sedan hade jag ett Roberta Flack- moment. Hon sjöng min sång.

Den förändring av den del av vården som är ”min” det vill säga psykiatrin, är så påverkad av ratio det vill säga enbart mätande och utifrån det bedömningar förlåt sätta diagnos… För min del har det blivit en torftighet och en etisk stress, men det är ett litet sidospår.

Antal vårdplatser på sjukhus för få- patienter blir kvar på akutmottagningarna

Något som jag inte kan leda i bevis, men alla som följt de senaste veckorna NÖDROP från personalen på SÖS av alla personalkategorier och med läkare i täten har en bild av att det är en katastrof. Patienter får vänta oändligt länge  och behandling som skulle kunna ha räddat liv eller minskat lidande sätts in för sent. Patienter som är färdigbedömda blir kvar på akuten då några vårdplatser inte finns på avdelningar och vård och basal omsorg blir förstås sämre. De som ändå jobbar kvar och gör sitt bästa är i mina ögon riktiga hjältar. I förlängningen av detta kan förstås andra problem skönjas, som plats för sköra äldre på andra mer permanenta inrättningar. Ett exempel bara. Politiker hävdar med dårars envishet att patientsäkerheten inte är hotad. Hmm, vi har nog sett att Kejsaren ÄR NAKEN NU.

Varsel och uppsägningar av vårdpersonal 

Just i Stockholm är där Hanne Kjöller gjort sin observation hänger uppsägningar och varsel av vårdpersonal  som tunga åskmoln över de anställda och säkert patienter med. Det är en omöjlig ekvation att förstå hur arbetet ska kunna utföras med färre händer oavsett vilka de sitter på. Det påverkar förstås dem som helst psykologiskt och känslomässigt att inte veta om jobbet finns kvar och kanske känslan av att du inte är värdefull eller att det du gör räknas.

Hyrpersonal och sjuksköterskebrist

Även här svårt att hitta siffror som beskriver detta väl, men att det är brist på framför allt specialistutbildade sjuksköterskor försöker stressade och tänker jag svettiga ansvariga rätta till. Hur ledningen ska locka sjuksköterskor tillbaka till att vara fast anställda och ingå i team och vara både rutin- och kunskapsbärare lokalt, vilket tillfällig så kallad hyrpersonal av förklarliga skäl inte gör på samma sätt.

Kanske är det så att det var fler läkare som hyrdes in 1990 och inte så många sjuksköterskor. Men oavsett detta, så kan jag tro att  Hanne Kjöller som timanställd sjuksköterska tillhörde majoriteten, vilket förstås påverkar kvaliteten. Vem hittar i förrådet? Vem är ansvarig för beställningarna? Var hittar vi fler blodtrycksmanschetter? AKUTNUMRET till IT? Allt vardagligt som håller ihop en arbetsplats och liksom fungerar av sig själv, så att det andra viktiga, patienterna kan vara i centrum mest hela tiden.

Min slutsats?

Jag har inget klokt svar på varför det är kris eller hur det har blivit så här tokigt, men jag sällar mig till de som tycker att professionerna ska vara med och styra vården i mycket högre utsträckning.

Nu menar jag inte att denna ledare lyfter fram att vi ska sluta ”gnälla”, vi från hälso- och sjukvården men jag tror att jämförelsen mellan antalet anställda och patientflödet mellan 1990 och 2019/ 2020 inte alls går att göra. Den blir inskränkt och felaktig. Här faller Hanne Kjöller på samtidens grepp och drar sin slutsats utifrån en enda mätbar parameter: antalet människor i olika roller, personal och patienter.

VÅRDVERKLIGHETEN ÄR LÅNGT MER KOMPLEX ÄN SÅ!

Eloge för kritiken mot det mätbaras tyranni

Men min eloge till HK för att hon problematiserar den ”nya tidens mätsjukvård”, så kan vi självfallet inte fortsätta att ha det. Hoppas innerligt att skribenten använder detta som ETT exempel bland flera och. återkommer till sitt nästan Wallraffande nedslag i vårdverkligheten.

 

Jill Taube, mångsysslande psykiatriker och engagerad i frågan kring läkares arbetssituation via nätverket Vem tar hand om Doktorn?   och nybliven medlem i föreningen Narrativ medicin.