Det är ju jag som kör!

Walk and talk

Idag var jag på en underbar, lång och vintrig promenad med en god vän, vi kallar henne för K. Vi har varit bekanta länge och har samarbetat på flera olika sätt. K har gästat verksamhet som jag driver och föreläst och vi har, K och jag tillsammans med en tredje person drivit ett spännande projekt. Det nådde inte ända fram, men var så berikande när det pågick. Om jag bara skulle räkna mina lyckade projekt som lyckade så skulle jag känna mig fattig, om ni förstår.

En relation till vården

Vi har båda K och jag en relation till vården och särskilt psykiatrin. Jag som personal och K som patient i olika perioder. Vi lär oss av varann och våra promenader och träffar har ett högt tempo och agendan uppfinns allt eftersom, precis som det brukar vara i goda samtal. Idag så kom K med ett helt häpnadsväckande uttryck som föddes där och då. Hon sa: Jag har varit mångas bästis, men ingen har varit min! Jag blev helt tagen av det berörande och K stannade upp och sa: Det är första gången jag har sagt så.

Genast så kom min halvfärdiga blogg upp i mina tankar och när vi stannade för en kopp kaffe, så  berättade jag om min tanke om Långbens berömda citat. För K har nu tagit hand om sig på ett helt annat sätt och väljer de relationer hon vill ha och mår bra av. Hon är noga med att ta hand om sig själv med mat och sömn och lagomt med fysisk aktivitet. Jag, både som hennes vän och som psykiatriker är imponerad. Tänk om jag lyckades få fler patienter att ta bra hand om sig och som skulle må lite bättre. Eller kanske helt bra i perioder. Så jag nästan kastade mig över K och undrade om jag fick gifta ihop det talande citatet med mina tankar. Det fick jag!

Det är ju jag som kör!

Det var den känslan jag fick när K berättade om sig själv, om hur det varit men framför allt om hur det blivit. Att hon själv valt att inte medicinera och istället tagit hand om sig på det allra bästa sätt hon kunde. Hennes läkare var tveksam till att K skulle sätta ut en stabiliserande medicin och istället ta en sömntablett ibland när det behövdes. Det möttes först med tveksamhet och motstånd. Som psykiatriker förstår jag det, förstås. Men också att en människa, även om hen är patient är suverän.

Att vara vaksam och uppmärksam

Det gick bra och K är stabil, men vaksam. Vet vad som triggar. Det är ju hon som kör! Vi andra som är med i bilen, kan bara fråga och guida. Nu är K en vän och inte en patient, så det mesta vi pratar om handlar INTE om psykisk ohälsa. Utan om kreativitet, idéer, mindfulness, naturen, dans, smink och praktiska, men snygga kläder, att vara medberoende. Om drömmar och om verkligheten som inte precis motsvarar våra önskemål,  måste accepteras. Livet.

Och där är det ju vi, tills motsatsen är bevisad, vi själva som kör!