Tack alla gullisar! SÅ KUL ATT LÄSA!!
- Året är 1977 och jag har precis fyllt sju år. Klockan är tre på eftermiddagen och vi har slutat skolan för dagen. Men idag är vi några klasskompisar som stannar kvar en stund för att leka kurragömma, så nu sitter jag på det dammiga golvet under frökens skrivbord och väntar på att bli hittad. Jag rynkar näsan, det luktar starkt av tantparfym och krita här. Jag försöker andas så tyst jag kan och hoppas att jag inte ska råka nysa eller hosta. Som vanligt när jag är otålig tvinnar jag mitt långa svarta hår mellan fingrarna. Mina händer känns obehagligt kallsvettiga och på ena knäet har jag ett skrubbsår som svider.
”98 99 100, nu kommer vi!”, ropar Carina och Camilla i kör.
Jag hör dem komma upp för trapporna med lätta försiktiga steg. De tisslar och tasslar där de går. Camilla och Carina är bästisar och umgås i stort sett bara med varann. Båda två har blont hår och klär sig nästan alltid likadant; i utsvängda jeans och t-shirt med tryck som visar någon av idolerna Ted Gärdestad eller Abba. Plötsligt hör jag deras röster alldeles nära.
”Jaså, det är här du gömmer dig, Isabel”, säger Carina och ger mig en svårtydd blick.
”Mm” svarar jag. Carina gör mig ofta lite nervös för hon kan vara rätt taskig ibland. Ändå vill jag inget hellre än att vara vän med henne. När mamma kommer och hämtar mig en stund senare och hon håller min lilla hand i sin stora trygga berättar jag om Carina för henne. Berättar hur gärna jag vill vara kompis med henne.
”Men hjärtat, varför vill du det om hon inte är snäll emot dig?” Undrar mamma med sin milda röst och tittar på mig med sina vänliga, blåa ögon.
”Alla gillar henne, mamma.”
”Är du säker på att dom gör det? Dom kanske i själva verket är rädda för henne?”
Det hade jag inte tänkt på. Men så skulle det kunna vara. Mamma brukade ha rätt. I fortsättningen skulle jag bara ha vänner som ville mig väl, tänkte jag för mig själv.
- Att det ska vara så svårt att lära sig namnen på alla eleverna? Mari, Carina, Anders och Mats vimlar det av. Det heter halva klassen. Men de övriga hur ska jag klara det här? De ser ju likadana ut i sina frivilliga skoluniformer. Gabardinbyxor med utsvängda ben och löjligt låg midja, orange eller gul tröja. 1972 års mode, men V-jeansen verkar gud ske lov vara helt ute. Gloslförhöret visade att de inte gjort läxan. Jag tror snittet blir 4 av 16 möjliga, uruselt. Däremot hade nästa alla varit på hockeymatchen mot Brynäs igår. Rena turen att alla är här idag och ingen kom till skada eftersom grindarna sprängdes. Det här håller inte, jag måste öka pressen på dem och ha fler skriftliga läxförhör. Särskilt hockeytalangerna i klassen kan behöva kunskaper i engelska om de ska satsa på att bli proffs over there. En lektion i hockeyengelska kanske kan väcka intresset?
- Ingen av oss hade varit i Östergötland tidigare. Det var ju inte direkt dit man ville åka heller, varken jag eller de andra.
Men den här körresan var grymt efterlängtad, så vilket landskap vi skulle till spelade egentligen ingen roll.
Så mindes jag det, men när jag visade bilden för Kerstin och Ann så sa de att det var i Östersund vi hade varit med kören 1980.
-Titta där uppe i trappan så minns du väl att vi sa, ”ingen norrlänning slipper här fram”
-Nej sa jag, jag la krokben på Mats och sa, ”alla norrlänningar faller pladask för mig”, så var det.
Och..,det var 1977.
I Östergötland. Punkt.
Det var inget trevligt längre, vi blev lite i osams, och jag tyckte att de gaddade ihop sig mot mig, vuxna kärringar på 50 år liksom. Helt otroligt!
Som vi sitter i min soffa och jag sniper på munnen, så kommer min man in och utbrister,
-Aha, tittar ni på bilderna från Budapest 1978, när ni var och tågluffade. Ja och den där trappan där en man hade ramlat nerför och rabblat svordomar på norrländska.
-Är det någon av damerna som vill ha mer vin?
Jag blundade och räknade tyst 98, 99, 100, sen svarade jag, ja tack.