SkrivStila!
I tristess och instängdhet av varierande grad, dyker det upp massor av spel och ordlekar i sociala medier. För att fördriva tid och kanske gympa hjärnan en stund. Det blir lite tomt kan jag tycka att gå till dukade bord och fick idén till att varje dag lägga upp en bild och ge en uppgift, relaterad till språk och kreativitet.
Häng med och stila!
Voilá 24 april!
- Det är ett gammalt fiskeläger och hunden väntar fortfarande på sin hen. Tyvärr som aldrig kom hem.
- Ensam ropar över vattnet. Väntar, längtar och saknar. Ser vatten möter land. Själv möter han ingen. Kommer ingen tillbaka?
- Ibland tycks livet ha gått i baklås. Inget utvecklas, jag är som fastfrusen där jag inte hör hemma. Men då minns jag bilden av den förstenade vargen vid havet, vars ylande frusit för alltid. Och jag tänker på att allt är relativt och på att man kan sitta fast på olika sätt. Sen fokuserar jag på det jag fortfarande kan göra: jag lyfter jag foten och tar ett myrsteg vidare.
- När människan hade utrotat många andra arter började hon göra statyer av dem. Inte för att människorna ångrade sig, utan för att de plötsligt hade upptäckt att de dödade faktiskt hade en alldeles egen skönhet, nu förlorad.
- Äntligen. Jag får ÄNTLIGEN åka härifrån… tio år med fiskmåsarna räcker.
- Jag väntade så länge på att hon skulle dyka upp, bryta vattenytan med det huvud jag älskade allra mest. Natt och dag stod jag vid sjön och ropade hennes namn. Det ekade över sjön och jag väckte alla djuren och jag väckte även djuret i mig, mina rop blev till ylanden. Till slut försvann rösten, och vid det laget hade jag stått på samma plats så länge att jag blev till metall, och till sist började min metallhud ärga. Snälla, om du ser henne, be henne skynda sig hit och stryka mig över ryggen.
- Där nere vid strandens kant står den, den ensamma vargen. Den står där dag som natt och blickar upp mot skyn, ser molnen susa förbi, solens vandring från gryning till natt, stjärnor som glittrar och faller. Den saknar sin flock och ylar till ibland. Hon har stått där så länge att hon nu är ett minne blott, ett ärgat minne om att inte vara ensam. Ett budskap om att ta hand om varandra och finnas till.
- Som barn hade hon alltid tyckt att den där statyn med hunden som ylade över den saknade fiskaren var lite löjlig. Nu när hon efter 15 år åter stod här och tittade ut över viken så kände hon plötsligt stark medkänsla med honom. Aldrig hade hon kunnat ana att livet så snabbt kunde förändras och att hon skulle sakna det så mycket. Att från en dag gå från att vara upphöjd, beundrad och känd till att nästa dag bli någon som alla tog avstånd från. Det var väl minst fyra år sedan någon TV-kanal ringde för att försöka få henne med i någon löjlig tävling?
Tack kära skrivande vänner och bekanta- nu blir det helg i SkrivStila!
Vill någon bidra med en bild och en uppgift? Det ska vara ett eget foto (inte något delat från sociala medier) och stimulera kreativitet. Har ni andra idéer? Be My Guest!!
Varmt och vässat från Jill!
