Välkommen Cecilia Svensson, författare och fenomenal webbis, som gästbloggare!
Jag har dem fortfarande kvar. Byxorna. De är bruna och fula och idag alldeles för stora. De påminner mig om ett jag som jag aldrig vill tillbaka till.
Jag minns tydligt när jag köpte dem. Jag stod i klädaffären och behövde ha ett par nya byxor för alla andra var för små. Det kändes hopplöst. Jag kände mig fet och ful. Jag brydde mig inte om att gå in i en provhytt. Jag drog ner mina byxor bakom klädställningen ute i butiken. Jag tänkte:
Ingen kommer ändå se mig. Och om de ser mig kommer de ändå inte att titta.
Jag äcklades av mig själv.
Från att ha varit normalbygd fann jag mig nu vara överviktig. Från att ha varit livskraftig fann jag mig nu vara låg till sinnet. Hur hade det gått till?
Hur kunde jag hamna i en klädbutik där jag står och gråter när jag provar kläder? Dessutom utanför provhytten?
Naturligtvis är det ett pussel som består av många bitar. Jag hade tidigare motionerat och varit fysiskt aktiv. Någonstans på vägen tappade jag bort det.
Jag hade tidigare alltid haft en förkärlek till alkohol. Någonstans på vägen öppnades kranen och jag drack mer och mer. Jag hade tidigare haft ett stort umgänge med vänner. Vartefter tog jag andra vägar och drog mig undan.
En dag fick jag nog
Det är spännande med livets pussel och hur jag får till mig bitar av olika personer, som bidrar med fakta som jag har nytta av.
När jag nu tittar tillbaka ser jag att det har hjälpt mig på vägen tillbaka. Det, och det faktum att jag tröttnade på att ha det så här. Jag tröttnade på att må dåligt och att vara överviktig. Dessutom var jag ofta sjuk. Mitt immunförsvar var försvagat. Likaså livsglädjen. Och en dag fick jag nog.
Jag orkade inte ha det så här längre. Det gemensamma för alla pusselbitar jag har fått är att jag har efterfrågat dem, dvs jag har bett om hjälp. Detta tror jag är ”nyckeln till framgång” för all positiv förändring: Att man själv vill genomföra den.
Mina största problem var min övervikt och mitt stora intag av alkohol. Jag var i början villig att se det föregående som ett problem.
Jag vände mig till experter på viktminskning och följde ett program. Det gav mig pepp, kunskap och en gemenskap. Jag började röra mig mer. Jag startade med promenader. Jag ändrade min kost. Jag slängde ut det som var onyttigt. Jag tillät mig själv att äta god mat och emellanåt någon godsak, men inget mer frosseri eller mat som inte var bra för mig.
Resultatet lät inte vänta på sig och jag rasade i vikt i början och efter ca ett år var mina oönskade 25 kg borta. Livet blev lättare att leva och humöret steg. Jag kunde köpa nya kläder igen och jag kände mig stolt. Det här måste firas!
Jag firade ofta
Så småningom hann även detta problem ikapp mig och jag insåg att jag behöver sluta helt med alkohol för att överleva. Det här problemet var inte lika roligt att ta hand om. Det var inget jag ville egentligen, men jag orkade inte fortsätta. Återigen hade min hälsa börjat svikta och även humöret. Jag var ofta låg och trött. Det enda som piggade upp mig var ”ett glas vitt”.
Jag trodde inte att jag skulle ha några problem att sluta eller avstå. Men så småningom insåg jag att så var inte fallet. Jag upptäckte att jag ville inte dricka och gjorde det ändå. Motionen tappades bort igen. Och jag sjönk återigen.
Att nå botten
Tills en dag då det inte gick att sjunka längre. Jag var framme vid botten. Det som är så bra med en botten är att där finns det ett ställe som man ta avstamp i från och få kraft uppåt. Så ser jag det när jag tittar tillbaka. Det kändes absolut inte så, då.
Även denna gång tog jag hjälp av experter och följde ett program. Även här fann jag pepp, kunskap och gemenskap. Jag tog travande steg mot ett nyktert liv och i början tog jag små cirklar som jag sedan har kunnat utöka. Med det menar jag att jag var rädd om mig själv utsatte mig för så få frestelser som möjligt i början. Det var svårt nog som det var.
När jag började leva alkoholfritt inträffade en lustig sak. Eller lustig, så lustigt kändes det inte då. Jag drabbades av en depression. Plötsligt och obarmhärtigt. Lusten att leva försvann helt och hållet.
Jag sökte hjälp och fick det. Jag minns framförallt ett råd jag fick av en sjuksköterska på psykakuten, dit jag vände mig vid ett tillfälle. Han träffade mig i foajén och berättade att det var 8 timmars kö. Minst. Han berättade också att det kunde vara bra för mig att i stället åka hem och ta en promenad.
Detta samtal är som ni förstår oerhört förkortat. Han hade frågat ut mig en lång stund innan och jag tror inte han hade skickat hem mig om jag verkligen hade behövt läggas in.
Han berättade att det händer något i hjärnan, något positivt, när vi är ute i skogen och hör fåglar och andra skogsljud.
Det lät som ett påhitt men, jag följde hans råd. Och jag behövde inte komma tillbaka. Inte så att jag bara behövde höra lite fågelkvitter och så var jag frisk, men den akuta krisen var över och jag kunde få hjälp på hemmaplan av min läkare.
Under en tid fick jag antidepressiv medicin och det var bra för mig, som en flytboj.
Min önskan att leva nykter fortsatte och jag valde att skaffa mig mer kunskap om detta kring alkoholism och valde att gå en behandling. Jag kände hur det svarta försvann och jag diskuterade med min läkare och sa att jag vill inte längre gå på medicin. Jag upplever inte som att jag har en depression längre och dessutom vill jag veta att jag är jag. Jag vill inte vara bedövad. För mig var det viktigt att få veta vem jag är.
Läkaren lade upp en nedtrappningsplan för mig som jag följde till punkt och pricka och jag upplevde inget obehag av att ta ur medicinen.
Det händer något positivt med hjärnan
Nu hade jag jobbat ett tag med mitt inre och under den här perioden hade jag inte ork att ta hand om den fysiska kroppen. Mer än några promenader. Och jag tänkte varje gång på sjuksköterskans ord. ”Det händer något positivt med hjärnan när vi rör oss i skogen.”.
Så småningom kunde jag öka på min fysiska aktivitet och på så sätt ökade mitt välmående ytterligare. När jag rör på mig mår både kropp och knopp bra. Att hjärnan inte var alkoholmarinerad hjälpte förstås till.
De fysiska aktiviteter jag ägnar mig mest åt idag är promenader och styrketräning. Och ska jag välja en av dem så prioriterar jag promenader. Det finns i mitt tycke inget bättre sätt att nå ett gott mående. Det tar kål på grubblerier och dessutom är det rena idésprutan.
Det kommer alltid en mängd idéer till mig när jag är ute och går och jag har som rutin att spela in ett röstmemo för varje idé. Ett tag trodde jag att jag skulle komma ihåg tills jag kom hem och kunde skriva ner idéerna, men så är det inte. När jag kommer hem så är hjärnan kemtvättad, på gott och ont.
Idag mår jag bra på alla vis och är i stort sett aldrig sjuk. Mitt immunförsvar är på topp likaså min mentala hälsa. Jag tar inga mediciner överhuvudtaget. Jag har varit helt alkoholfri sen juni 2007.
Det jag skriver om här är en resa på ganska exakt 10 år. Som du förstår har det hänt en mängd saker som jag inte ens snuddar vid här. Det jag vill ha sagt är att om jag har kunnat gå från att inte tycka om mig själv till att idag gilla att ”hänga med mig” så kan alla göra det. Men var och en måste själv välja att göra det.
Man måste själv ta stegen, men man behöver inte gå ensam.
Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.
Hej Cecilia.
Jag kan berätta något liknande, men då handlade det om mobbning på min arbetsplats. Först nu 15 år senare har jag kommit någotsånär till ro. Allt har sin tid, som du vet.
Tack för att du delar med dig Jan! Tråkigt med mobbning. Förstår inte varför vissa människor sysslar med sånt. Så bra att du kommit vidare från det.