Ingen minns en fegis

Ingen minns en fegis

Nu hör jag det igen i en intervju. Ingen minns en fegis. Är det så?  Är just jag modig eller är jag en fegis? Jag springer på nästan alla bollar i min väg och jag snubblar och ofta viskar jag för mig själv, som för att ursäkta mig just, det mycket slitna ”Ingen minns en fegis”. Kanske sant, men det är också så värderande för den som är en försiktig general och aldrig tar några risker. Det går ju att förstå att vi alla med våra olikheter har en biologisk roll att fylla. Jag har  inte valt min personlighet utan fick skaffa mig jävlar-anamma och tidigt bli lite street-smart, utan det var det svårt att klara sig i min familj. Plus det som jag rent biologiskt föddes med. Har jag en diagnos? Har jag till och med ADHD?  Knappast inte, även om jag ibland önskar mig mer koncentrations-sittfläsk. Även om jag åtminstone tidigare i livet också hade återkommande depressioner.

Att minska stigma vid psykisk ohälsa är en viktig uppgift, men gränsen mellan personlighet och en funktionsnedsättannande diagnos måste hållas. Många är de kändisar och  idrottare och andra som kommit ut med sina diagnoser och bidrar till diskussionen om var gränsen går.

Vad vore det litterära Sverige just nu utan David Lagercrantz? Så här säger han om sig själv i en artikel i tidskriften Fokus:

»Jag är så jävla adhd«

Vi är många som är glada för att hans förmåga att skriva verkar vara enorm oavsett eller tack vare hans personlighet!

Alla bollar är värda att springa på

And then we danced!

Sällan har jag blivit drabbad av en film INNAN jag sett den. Men  ”And then we danced”  verkar trassla sig förbi alla mina just nu skenande tankar och tiotusen järn i elden och en känsla av: JAG SKA SE DEN HÄR, REDAN PÅ SÖNDAG. Kanske har den inte ens haft premiär ännu, men så fungerar jag.

 

På gott och på ont. Det går undan och i princip alla bollar när värda att springa på. Har jag missat passningar, har jag snubblat på mållinjen, har jag sprungit åt fel håll? Jajamän HUR MÅNGA GÅNGER SOM HELST. Jag är verkligen ingen Zlatan som ser spelet innan utan får chansa och ja plötsligt händer det- den hamnar i krysset!

 

En försiktig general

Till sist i denna triad av uttryck som speglar personlighet. En försiktig general. Hur menar vi då? Ofta sägs det lite nedvärderande och att den försiktiga generalen känns lite eller rätt så tråååååkig. Ni vet säkert, en chef som aldrig släpper på kontrollen och nästan hänger över din axel när du sitter vid din dator. Eller lätt  maskerat kikar på klockan när du kommer tillbaka från lunch. Som alltid SÄGER NEJ till att börja med. Men utan den försiktiga generalen hade vi alla blivit uppätna av vargar eller nedtrampade av elefanter eller drunknat. När de med devisen Ingen minns en fegis kastar sig ut på äventyr och siktar mot nästa kust.

Vad vill jag egentligen ha sagt?

Nja, det vet jag kanske inte heller men språket triggade mig och jag funderar på om jag är modig eller en fegis? Troligen både och. I olika situationer. Jag gillar inte fort och utmanande som att åka motorcykel, vara ute i vatten i snabba båtar och skulle aldrig drömma om att hoppa fallskärm. MEN hoppar ständigt på nya tåg i arbetslivet/ livet som nästan är samma sak för mig. 60 år och några dagar gammal så tänker jag att jag duger. Åtminstone i mina modiga stunder!

 

Ha en fin hösthelg

… och glöm inte att du är modig. Och feg. Och en försiktig general och en massa mer. Allra mest är du dig själv och det är det allra bästa du kan vara!

 

Varmt och dansigt från mig, en modig fegis!

Dela vidare

Lämna en kommentar

Jill Taube