Gott nytt gult dansår!!

Att åka och dansa och dansa- hör det ihop?

Igår kväll åkte G och dansade, det var en tur på cirka 10 mil enkel resa och det är en helt ok sträcka för honom att köra den sträckan två gånger för att få en bra danskväll. Ramviks folkets hus och banden Expanders och Jannez varvade. Ni som är i just den här dansvärlden, förstår att det lockade. Men jag stannade hemma och det var helt okej det med, Löran, bastu, en brasa, en IPA och jo vars några Netflixklick.
Vill jag inte längre dansa? JO absolut, men det finns ett aber. Att åka på dans och dansa är ett samband med osäkert och situationsbundet utfall.  Jag väljer numer rätt ofta bort pardans av flera skäl. Osäkert kort att som kvinna, läs traditionell följare i pardans få en skaplig danskväll. G dansar mycket, har stort nätverk och tillhör en minoritet på dansgolvet (man) OCH är en duktig och uppskattad dansare, så för honom är det sällan några problem, sambandet är ofta klart linjärt. Det vill säga: åka för att dansa innebär att dansa.
Vad är nu detta? En klagosång? En början på en offerkofta? Nja kanske finns där ett pyttelitet garnnystan, ett par stickor med. Men jag har ännu inte lagt upp några maskor, jag ska försöka göra annorlunda.

Bergsprängartango och jitterbugg

60-tal. Mamma stegade fram med oss syskon, en i taget i famnen, i resoluta stora steg när radion spelade Bergsprängartango eller någon annan hit. En vanlig familj hade knappast en bandspelare, så det gällde att passa på när guldkornen kom på Svensktoppen eller kanske Kavalkad. Vi kiknade av skratt när mamma låtsades att hon tappade oss precis i vändningen framför fönstret i vårt långsmala kök på Snickargatan i Sundvall.  Ståtlig hållning som skulle göra en  tangodansör avundsjuk. Eller kanske  inte, men det är nästan så att kroppen minns. Lilla armen sträcktes stolt ut med mammas förstås längre. Ibland med en tänd cigarett i handen. Den riviga svensktoppslåten var för bra för att glömma  bort och därför har mina barn fått dansa med sin mamma och hennes längre arm. Men utan någon cigarett ;-)!

Ibland byttes tangon ut mot bugg,  vi barn for som vantar och kastades upp på höfter och mellan ben och fångades upp på andra sidan kroppen.Både med mamma och en moster.  Idag skulle vi sortera den bugg som gav mamma och min moster Månna applåder på Nalen, för jitterbugg eller Lindy Hop.

Diskodans och bugg

Sedan blev pardans parkerat under ganska många år i mitt liv- det var helt enkelt helt nästintill otänkbart för en tonåring att ägna sig åt styrdans. Det var disco (klicka här för att få en lektion i den finska stilen) som gällde och även om jag fuskade med lite gammaldans och folkdans släppte jag buggen, ända tills G  fick för sig att gå en buggkurs.  Många år senare således och inte heller den gången följde jag med. Trodde inte att det skulle funka att vi med barn, hund, hockey, hus, jobb och studier skulle gå på buggkurs samtidigt. Gunnar hade tröttnat  på att jag velade hit och dit, gick på kurs själv och kom hem och var UPPFYLLD av buggen. Vi dansar i köket, jag följer förstås. Gunnar är nästan salig av dansen och jag förstår att det inte finns något val. Nu har jag ett ord för det också- danshög.  Jag anmäler mig till min första buggkurs. Kan inte minnas att jag ens behövde ange om jag var förare eller följare. Kvinna eller man var det som gällde.

Snabbspolar till nuet

Jag gick alltså min första buggkurs och blev fast.  Det blev flera kurser, både bugg och foxtrot, rent av många och massor med socialdans. (Socialdans är ett stolpigt sätt att uttrycka att en går på dans som inte är kurs.) Vi dansade mycket och ofta tillsammans, men inte alltid. När yngsta sonen tog studenten så var skilsmässan inte längre möjlig att parera, vi hade skött Familjen AB med högsta betyg, men inte oss själva som par med någon större framgång. Det blev en paus och sedan möttes vi på nytt och gifte om oss. En U-sväng kort och gott. En annan historia :-)!

Men nu då?

Dans har fått en ännu större betydelse och ännu större utrymme i mitt liv- jag driver sedan 6 år DansSteget och det har blivit en del av mitt arbetsliv och mitt liv. Jag har utbildat mig till dansinstruktör själv och är lite paff när jag tänker på det. Det har jag ALDRIG haft en dröm om eller ens tanke på tidigare. Nu till och med utbildar jag instruktörer i min egen verksamhet.
Pardansen finns där också, men ofta så är det ett kvinnoöverskott och många besvikna danskvällar gör att jag lite tappar gnistan. Jag är så klart inte ensam som kvinna och traditionell följare att ruttna lite på hur det är i dansvärlden. G överhörde igår när en kvinna surt och ganska argt sa till sin man i fikakön: Om det hade varit sommar så hade jag satt mig i bilen. Det var ett stort kvinnoöverskott.
Men behöver det verkligen vara så? Vad är det som säger att kvinnor följer och män för? Hart när inget i dagens läge. Dansvärlden är smal och exkluderande, men också generös och inkluderande så när rådiga människor börjar putta på normerna så börjar det hända saker och ting! Här är jag HELT UTAN ÄRA!  Kvinnor för och lär sig föra, kurser med just denna inriktning växer upp nästan som svampar ur dansgolvet. Ännu rådigare personer tar nu detta en högre nivå och organiserar det till ett sammanhang så det går att hitta de som vill föra, de som kan tänka sig att dansa med en kvinna som för och ja, ni förstår. Gula dansbandet  finns sedan 2017 och vill på ett enkelt sätt visa att en som dansare i vissa pardanser både kan föra och följa. Det bästa tänker jag, är att det precis som med så mycket annat är upp till mig själv att ta ansvar för hur det blir. Jag kan inte veta förstås, men göra mitt allra bästa. För ett år sedan bloggade jag om hur en danskväll blev gul utan att jag ens behövde anstränga mig.

Gott nytt gult dansår till mig själv

Jamen då så! JAG VILL PARDANSA MER, MEN INTE STÅ SOM NÅGON ATTANS PANELHÖNA ELLER MUTTRA ÖVER ATT JAG SOM KVINNA I MIN ÅLDER INTE LÄNGRE SYNS. Män i övre medelåldern kan utan problem hitta yngre kvinnor att dansa med, men det motsatta är inte lika lätt… Återigen en annan historia ;-)!

Nu börjar mitt dansliv 2.0

Jag ska, nej jag HAR anmält mig till buggkurs igen. Inte som kvinna och inte heller som man, utan bara kort och gott som förare. Jag har hittat en mycket spännande kurs som jag nu köar till och hoppas på att jag accepteras som följare. Håll tummarna!

 

Grattis lilla mamma och tack för all tango och bugg

Mamma du skulle ha blivit 82 år idag och hjälp så lång tid du inte funnits. Sorgen känns alltmer sällan även om det kan svärta till, men jag saknar dig så klart ibland och är så förtvivlat nyfiken på vilken slags dam du skulle ha varit idag. Det kommer jag ju aldrig att få veta, utan får fantisera fritt om. En sak som jag vet är att du sedan 2 år skulle ha varit gammelmormor och om några veckor skulle bli det igen. Inte illa pinkat eller hur! Jag är tacksam och lyckligt lottad.

I år fyller jag 61, så gammal som du blev. Känns konstigt och jag känner mig inte alls gammal och det var ju inte du heller. Men för många cigaretter och alldeles för mycket alkohol knäcker den bäste  -även en glad, dansig och älskvärd mamma. (Psst, när du var nykter vill säga 😉

Gott nytt gult dansår!