Årets första dröm- möss, råttor och hundar
Vaknar på årets första dag och har drömt om ett hus där det kom in objudna gäster på rad: först en mus, sedan en råtta och till sist en hund! Råttan sopade mattan med musen och hunden var stor och oberäknelig. Det var otrevligt och lite farligt, jag kände mig maktlös, men ville ändå vara kvar i huset. Det var ett stort och spännande gammalt kråkslott och fullt med vänner och besökare och så var min senaste stora kärlek där med mig- barnbarnet! Jag var ju tvungen att ordna upp det hela och skydda honom och mig själv. Det tog en stund innan jag fick syn på hålet bakom listen och kunde ringa hyresvärden, för det var det jag gjorde. Sedan tog jag en kaffe och en macka och kände mig nöjd.
När jag fått ordning på tankarna i vaket tillstånd dominerade ändå känslan av hot och osäkerhet, även om den var blandad med en önskan att vara kvar i något brokigt, spännande och faktiskt underbart. Så vad handlade det om? Jo, mitt liv som företagare, som nästan är samma sak som mitt liv. Allt jag gör, drömmer om, planerar för handlar om min passion för det som blivit mitt arbetsliv. Att med kunskap, fysisk aktivitet och gemenskap göra världen lite, lite bättre och på kuppen ha det fantastiskt roligt och själv må bra.
Tvivel och pensionsångest
Men tvivel och pensionsångest kommer och går, särskild när jag räknat ihop vad jag tjänat 2017 och inte ens hamnar i nivå för statlig pension. Så visst tänker jag att lite mindre brokighet hos mig själv vore fint. Varför inte vara läkare på vanligt sätt på heltid och tjäna in pensionspengar och göra gott på en mer konventionellt sätt? Så slår jag bort det och vet att det inte skulle gå. Jag skulle krympa ihop själsligt av att inte få vara kreativ utan bara vara en papegoja som säger det någon bestämt att jag ska säga och försöker fylla i omöjliga blanketter från Försäkringskassan och slåss mot journalsystem som kräver betydligt mer uppmärksamhet än patienterna. Jag lämnar dagar när jag är doktor med en djup otillfredsställelse och skäms lite över vad jag inte gjort- mött en människa! Och inte heller varit en doktor med hela mig utan en supersekreterare och handläggare.
Kanske blir det bra och mycket vård för pengarna, men på kuppen drar vi ner oss som personal i svart hål och riskerar att gå under som arbetskraft i offentlig sjukvård. Det är inte för mig och för många andra kompatibelt med den egen hälsa att vara doktor. Kanske gör jag inte ens gott i det system som uppstått?
Så mina tankar tvingar mig ur sängen, jag fixar en kopp thé, njuter av vårt nyårsfina vardagsrum och jag börjar knåpa lite. Gör ett inlägg på sociala medier och kollar min hemsida. Och hittar ett meddelande från en läsare, som kom efter att jag bloggat om mitt favorittema just nu- att vårda eller vårdas. Jag har frågat hen om det är ok att använda det och fått ett ja. Så här kommer det- så klokt och så bra att få reflektioner från en person som behöver vara patient i psykiatrin ibland och visar upp sin fina empati. Jag är så tacksam för den här kommentaren.
Kommentaren
”Jag är patient inom psykiatrisk öppenvård och jag tycker att det är jätteviktigt att personalen tar hand om sig själva. Självklart vill jag att de jag träffar ska vara engagerade i sitt jobb, men jag vill inte att de engagerar sig i mig till den grad att det blir på bekostnad av deras egen hälsa. Om personen jag ska träffa har haft en hektisk dag och känner sig jättestressad, så ser jag hellre att personen tar tio minuters paus för att återhämta sig än att hämta mig i väntrummet på exakt utsatt tid. Jag har upplevt att vissa har tyckt att det varit oerhört viktigt att jag får ”min tid”, men för mig är inte det viktigaste att mötet blir 45 minuter långt utan att det blir BRA. Och min upplevelse är att det sällan blir riktigt bra om inte läkaren eller behandlaren är i harmoni med sig själv. Jag vill inte att min läkare eller samtalskontakt – eller någon annan människa heller – låter sin egen hälsa ta stryk för min skull. För det blir inte för min skull. Att exempelvis se någon ha en kaotisk arbetssituation gör bara ont.”
Vårda eller vårdas
Hur ska vi ha det 2018? Ska vi mota ut möss, råttor och farliga hundar från offentliga arbetsplatser, täppa till energislukande och hotfulla hål och se till att vi mår bra, vi som jobbar i systemet. Så att vi kan vara en resurs för andra och för varandra. Att vara personal eller patient är inte stationärt, när som helst kan vi bli sjuka och byta roll. Kolla in Arbetsmiljöverkets film om den sjuka arbetsstressen.
Är du själv i farozonen? Testa dig här, men kom ihåg att ett enkelt test inte är en sanning. Men kan vara ett finger i luften.
Så att vårda eller vårdas är en fråga som jag kommer att lyfta och jobba med under 2018! Framför allt med gruppen Vem tar hand om Doktorn? men även på flera sätt. Frågan engagerar.
Mina egna tvivel får jag jobba med- täta till svarta slukarhål, klappa mig på axeln och säga att jag duger lite oftare. Vara Rosatanten, dansfröken, farmor hela tiden och träna mera styrketräning.
Jag är ingen superhjälte och har lagom långa ben. Tack Bröderna Lindgren för den associationen och fina sången.
Välkommen 2018, ser fram emot vårt samarbete. Jag duger i min brokighet och på mina egna vingliga ben. Precis som du duger på dina.
Vad roligt att du blev glad av min kommentar! Själv är jag glad att jag har hittat till din blogg. Det finns ju ett antal patienter som bloggar om hur det är att vara patient inom vården (bl.a. jag) men alldeles för få som bloggar om hur det är att vara personal. För mig känns personalperspektivet precis lika viktigt och det är intressant att få ta del av någons tankar och upplevelser.