SkrivStila!

I tristess och instängdhet av varierande grad, dyker det upp massor av spel och ordlekar i sociala medier. För att fördriva tid och kanske gympa hjärnan en stund. Det blir lite tomt kan jag tycka att gå till dukade bord och fick idén till att varje dag lägga upp en bild och ge en uppgift, relaterad till språk och  kreativitet.

Häng med och stila!

Voilà 30 april!

• Efter en lång dag. Med ömmande muskler och ett huvud fullt av oro stängde hon dörren till badrummet. Klev in duschen och slappnade av. Det varma vattnet och lukten av den lyxiga tvålen. Efteråt, glädjen spritter i kroppen.
• Eksem, kliar, måste alla titta. Dusch, smörja, kletar i kläderna. Usch, vad alla glor. Luktar, kliar, smetar. Min vardag.
• Jag ser en kvinna som en otydlig skugga i en bild. Hon undrar över om fotot blir bra genom glaset. Tänker att den här skulpturen ska jag ta med som något att de kan skriva om. Sen gick hon ut i Stockholms vackra stad. Nu lika tydlig och färgstark som annars.
  Betydlig! ❤️
• Matleveransen, utemöblerna, måste ringa om träningskortet, hmm få se, fasen en kvissla på ryggen. Skit samma, är det kallt ute idag, nej ingen eld på valborg. Bara jag hinner!
  – Ni kan skicka in påsen med kläderna nu. Lyllo dem som har en större karantänbur att vara i..
• Hon lägger huvudet behagfullt på sned och ler sitt allra vackraste leende mot jätten på andra sidan glaset när han förevigar henne på bild. Det är tydligt att hennes modelltakter sitter i, för trots att hon känner sig obekväm och uttittad och fryser så att hon skakar, naken som hon är med bara en handduk för att skyla sig, poserar hon vant för den okända fotografen. Försjunken i tankar på den gamla, goda tiden, då när hon var en uppburen fotomodell med världen som arbetsplats, märker hon inte att sorlet utanför hennes glasbur har tystnat, lamporna har släckts och hon är alldeles ensam.
• Sluta. Hallå, sluta sa jag! Men sluta, jag gillar inte att du tar bilder på mig i duschkabinen. Ta en selfie i stället. Stäng dörren efter dig.
• Han: kan du inte hänga handduken över axeln istället?
  Hon: nej
  Han: men du kan väl i alla fall le lite mer inlevelsefullt?
  Hon: Göm inte att nästa gång är det du som klär av dig och jag som skulpterar. Hehe…
• Haha, ja jag vet! Jag borde ha rullat mig i sanden innan jag badade. Och så kom du förbi mitt när jag vältrade mig omkring som mest här i Gutesanden. Det var en trevlig överraskning! Vill du följa med hem på en kopp te- ja när jag sköljt av mig och klätt på mig alltså?
• Såå nöjd jag är, efter årets första dopp i havet. Det var isande kallt, men huvudet höll sig varm under badmössan. Jag skyler mig lite med handduken, när jag traskar hem till stugvärmen. Så tänkte nog Linda när hon tovade sin fina dam i ”nuditate”.
• Hon begrundar stillsamt den nåltovade kvinnan framför sig, en millimeter i taget, och hon tänker att det hade kunnat vara en spegelbild, om det inte varit för leendet som pryder kvinnan så som det aldrig prytt henne själv. Faktum är att även om den nåltovade kvinnan endast är cirka trettio centimeter hög, och munnen är obetydligt liten jämfört med hennes egen, så lyckas det leende som där sitter fastklistrat ändå lysa upp hela rummet så pass att hon nästan bländas. Det är då hon inser att denna miniatyr är så mycket större än henne själv, och det är nästan som att kvinnan hånler mot henne. Ilskan, frustrationen och alla andra känslor som denna figur fått henne att känna blir för mycket att hantera, varpå hon brister ut i gråt samtidigt som hon stormar ut ur rummet. I samma stund inser den nåltovade kvinnan att hon ännu en gång är lämnad ensam, och i takt med att leendet lämnar hennes läppar blir rummet kolsvart.

Tack igen ni som skriver, leker, bidrar! Ledsen att det blev en delay!! Varmt och vässat från Jill!