Har ni kikat på adventskalendern i år? Jag har, trots noll barn eller barnbarn att kika tillsammans med. Först tyckte jag den var skrikig och lite fånig (tycker jag fortfarande), men idag när jag tjuvkikade på det sista avsnittet på PLAY så kände jag mig så hemma på nåt vis. Inte i en tomteverkstad eller i den fiktiva vintermiljön (som ger mig klimatångest) utan persongalleriet var liksom välbekant, kändes lite som att vara på jobbet som psykiatriker. Jag tar det från början:
Tomten Julius (som har anställning som tomte, det finns både en urtomte och ett tomteråd i bakgrunden) drabbades av utmattningssyndrom och fick i början av den hektiska adventstiden ersättas av:
Mange, en man med de yttre attributen som en tomte behöver ha och han fick en snabbutbildning i att jobba som tomte. Mange har skulle jag tro drag av ADHD och må urtomten eller någon annan yttre kraft rädda honom från utredning. Han är ju välfungerande och behöver ingen vård.
Allt detta sammantaget skapar panik som förtätad och återkommande kan bli panikångest.
Som en räddande ängel kommer Danielle, en till synes älskvärd varelse som med hjälp av moderna tekniker ska göra tomten mer fit, vältränad och ge honom motståndskraft mot stress med mindfulness, gröna juicer och ett TOTALT FÖRBUD MOT LUSSEKATTER. Det är helt okej, men lagom är bäst när det gäller livsstilsråd;-)! Danielle visar sig också ha en underliggande agenda och vill störta hela tomtekulturen mot sin avgrund. Skickligt med kanske lite av bordelinedrag (diagnos) åstadkommer hon split i arbetslagen bland alla nissarna och tomten gör en massa dumma saker, varav avskeda den trogna snögubben är ett.
Av en liten slump så visar det sig att hennes önskelistor från barndomen har kommit på villovägar och kommer fram sisådär 28-30 år senare. Nordposten (fniss) levererar troget men kanske lite väl sent. Danielles barndomstrauma ( hämndbegär och obearbetat material) är ett faktum och hon vågar både känna och prata om sina såriga minnen, när traumat nu kommer upp till ytan.
Men det onda finns kvar, (den dramatiska kurvan måste uppåt) i form av julbocken som har en enda drivkraft: Att skapa onda jular. Han har varit infryst och fastfryst på nordpolen, så han har varit oskadliggjord, men Danielle tinar loss honom (innan hennes lappkast till en bättre människa).
Urtomten visar sig också vara en bov i dramat, då han erkänner sitt livs stora misstag: han förvandlade den tidigare goda julbocken till en ond en. Genom att vara minst sagt rutten och urtaskig och SÅ egoistisk har han sårat julbocken genom att ta hans mycket fina rim och påstått att det var hans egna. Julbocken blir kränkt (här tror jag att det faktiskt är korrekt) och med tillägget narcissistisk kränkning, då vi blir berövade nästan hela våra personlighet eller mycket viktiga delar av den. I tangentens riktning lurar en narcisstisk personlighetsstörning, men det verkar bocken inte ha ;-)!
Urtomten ber om ursäkt och ger julbocken en möjlighet att förlåta och gå vidare. Han tar den och allt slutar i ett gemytligt firande, världen är räddad, barnen tror på tomten igen! Snögubben räddas ur bastun, där julbocken satt honom och levererar seriens bästa rim: Fauna och sauna!
Så tomtefamiljen visar sig vara en vanlig familj med lite skavanker och hemligheter och visar tydligt att ensam inte är stark, oförrätter och sorger blir taggar som kan växa till såriga bölder. Men hoppet finns och med ett sammanhang och förstående vänner och familj, blev det rätt bra ändå. Så lätt är det inte, som ett trollspö i sagans värld. Här behövs vi i hälso- och sjukvården förstås.
Så en sagas alla komponenter men också verkligen en saga i vår tid! GOD JUL!