Sårbarhet och skam
Av lite nu oklara anledningar kom jag och en god vän alldeles nyligen att prata om skam. Vi hade olika ingångar, men kunde snabbt enas om att skam är eller kan vara förödande. Fullständigt slå ut den drabbade. Att skam har en roll, en viktig roll dessutom i att forma oss människor i relation till varandra är en väletablerad sanning. Att skämmas lite lagom och rätta till sitt misstag är helt okej. Men den förödande skammen som på liknande sätt som ångest, bygger på din tankekonstruktion om dig själv, som inte är vettig eller konstruktiv, är något helt annat. Som kan hänger ihop med en känslomässigt starkt situation och sedan lever sitt eget liv.
Jag har ett SKAM-minne som min hjärna verkar ha antingen multiplicerat och placerat lite här och där i vindlingar och banor eller alternativt lagt det väldigt lättillgängligt, som ett paket makaroner som står alldeles ytterst på en skafferihylla. BAM, någon (troligen du själv) smäller igen dörren och paketet faller i backen och massor av pasta ligger som en gulvit guppig matta i det lilla utrymmet. Du bestämmer dig snabbt för att inte öppna dörren igen, just då. Det får vara. Du är rätt less, det händer hela tiden och ändå verkar du inte kunna ställa paketet någon annanstans. För du har ju alltid gjort precis på det här viset.
För att hänga med i just den här metaforen så stärker jag upp med en bild av ett gammaldags
skafferi :-)!
Mitt skam-minne
Jag var 5-6 år gammal, vi hos en familj och hälsade på, vi var inomhus och lekte. Jag ramlade och slog mig. Som barn gör. Gråtande sprang jag till min mamma eller pappa (jag har aldrig vetat säkert vem det var) och blev upplyft och sökte tröst. Som barn gör. Men något kändes inte okej och jag slutade snabbt att snörvla när jag upptäckte att det inte var en av mina föräldrar som fångat upp den ledsna lilla. Utan en av de andra vuxna i den familj som vi var på besök hos. När de såg min förvåning började alla att skratta. Nu när jag skriver om det är jag, precis som Brene Brown som jag snart ska presentera ”numb”, jag dövar minnet känslomässigt. Det har så klart klingat av och jag kan tänka att de bara var lite obetänksamma. Men det var förödande då och så fort jag senare i livet har känt stark skam, så är minnet där.
Ibland mest som en vetskap som nu, som inte berör mig egentligen, men ibland kliver jag rakt ner i ett svart hål. I någon slags självömkan som egentligen är ett självförakt klafsar jag omkring i ganska vedervärdiga känslor ett dygn eller två. Jag HAR trott och tyckt att jag har förstått det ganska bra och försökt radera det ur mitt liv, men misslyckats.
Brene Brown
Samtalet med min goda vän ledde till att hon skickade mig en länk till en kort föreläsning av Brene Brown, en amerikansk sociolog och forskare. Om sårbarhet och att det är en styrka att våga vara det och inte ett tecken på svaghet. Jag hade lyssnat på det förut, men inte alls blivit berörd som nu. Lite som att paketet med makaroner stod farligt nära kanten och BAAAM så föll det ner. Jag var kanske, just det som Brene Brown beskriver sårbar just då och det gick rakt in i hela mig.
Det skulle bara vara alldeles förbannat korkat av mig att försöka göra en resumé av hennes briljanta, känslomässigt tankvagnstunga och underhållande och så förbaskat roliga föreläsning. Snälla rara läsare, lyssna på det i sin helhet! Gör inte som jag, skriv en blogg samtidigt eller svara på 23 mejl eller plocka ur diskmaskinen. Bjud dig på de dryga tjugo minuter som hennes TED-talk tar- Styrkan i sårbarheten.
Modell för en perfekt föreläsning
Den skulle kunna vara en modell för just föreläsningar också- den är som en prefekt måltid. Allt finns där, salt, surt, beskt och sött, väl balanserat och alla smaker gifter sig med varann som en kan säga. Kontentan är precis det som titeln berättar: det finns en styrka i att våga vara sårbar, en stor styrka och en stor risk att fortsätta att låtsas att vi inte är det. Veckla in det i förnekande och trycka bort den förödande känslan, som i fallet drar med sig alla andra känslor också. Så beskriver Brene Brown det. Förstås är det inte så enkelt som jag refererar det och inte heller så enkelt och schematiskt och så svart-vitt som det lyfts fram heller. Men hon har onekligen en stor och viktig poäng och det HEUREKA som startade hennes sammanbrott eller uppvaknande, det beror på hur man ser det, ledde fram till forskning om sårbarhet och om skam. Som nu pågår på det sextonde året. Så forskning och vetenskap finns ”bakom orden” och visst är det så mycket av de här känslorna, framme eller bortträngda som vi möter i psykiatrin också.
Fullhjärtade
Men vänta nu, det handlade ju inte om kunskap och förutsägbarhet utan snarare om att våga vara osäker och visa upp sig, hela sig, med sina fel och brister och ändå vara fullständig övertygade om att vi har rätt att både bli älskade och att vara tillhöriga. Ni förstår mer när ni lyssnat.
Som de fullhjärtade. Att höra till, knyta an är den starkaste biologiska drivkraften för överlevnad. När vi tror att vi inte är värdiga att älska så skäms vi. Kanske är det logiskt sett ur en evolutionär aspekt.
Nä hörni, jag skulle ju inte ens försöka. Men nu gjorde jag det och jag tror att det är rätt okej ändå. Om Brene Brown i sin forskning visat att det går att förändra sig och BLI FULLHJÄRTAD vet jag inte. Men i stor sett all långvarig och djuplodande psykoterapi värd namnet, rör sig ju i de kretsarna, om ni hänger med mig i resonemanget. Så visst kan vi påverka våra föreställningar och bli friare. Att ha en föreställning om sig själv som oälskad och ovälkommen och mindre värd och därmed per automatik skämmas går kan påverkas. Här bor sårbarheten och står vi inte ut med den så står skammen på tur. Den kan vi göra nästan vad som helst för att slippa vara i.
Nästa gång jag står nära kanten till mitt svarta hål, ska jag försöka stå kvar och balansera och övertala mig själv att jag inte behöver skämmas. Att det är en styrka att vara sårbar och att det inte är någon katastrof om det både märks och ger avtryck ibland. Försöka låta bli att låta någon när och kär hamna i skottlinjen för något som inte hör dit.
Jag tänker i alla fall försöka. Önska mig lycka till!
Du får detsamma av mig om du vill och en önskan om fina och trevliga helger!
