Idag fick jag inte cancer
Den här texten ville inte publiceras i januari, när den var nyskriven och aktuell. Den har som en säger, blivit liggande, inte i en byrålåda men väl på ett skrivbord. Datorns skrivbord, som är lika stökigt och ibland överraskande som de andra bord jag belamrar. Så jag hittade den idag. SÅ tacksam över att ha en sjukvård som på det stora hela fungerar, åtminstone när det är skarpt läge. Jag är ju oftast på den andra sidan av skranket, det vill säga möter patienter som läkare. Men det är en helt annan text, nu var jag patienten.
Här är den i alla fall.
Idag fick jag inte cancer
Men i en knapp vecka har jag haft det, övertygad om att mitt liv med alla aspekter skulle bli annorlunda. Nu när min man är pensionär och dessutom har tankat ut all tjänstepension och så vi med lyxen, tre ställen att bo på, skulle det mesta vara over and out. Allt rann ut ur mitt liv och Gunnar skulle bli ensam. Att berätta för barnen var det värsta. Att behöva utsätta mina barn för ett besked om att deras mamma har cancer, kändes värre än när deras föräldrar skilde sig. (vi gifte om oss :-))
Katastroftankar som kidnappade stora delar av hjärnan och körde massor av småfilmer för mig. Hur blir livet när jag inte kan dansa? Ställa in alla mina planer på alla kurser och event under våren och sommaren. Ingen Dans- och yogafestival? Ingen dans på lunchen på jobbet för arbetskamrater? Ingen pardans. Ridå. Tappa håret. Påse på magen.
Upprinnelsen var verklig. Ett samtal från en läkare, som tagit hade tagit över efter en annan läkare som slutat och sett ett röntgenremissvar över min mage. För att använda det korrekta medicinska begreppet: CT buk. Anledningen till det var stök i magen och som doktor vet man att ändrade toalettvanor inte ska negligeras.
Så sent en fredag fick jag ett samtal, från en läkare som jag alltså inte hade träffat, som jag blev helt överrumplad av. Jag hörde: Något som växer, äggstockar, remiss till gyn, jag avbokar ditt återbesök. Det enda jag kunde svara var, jag har ju ett återbesök bokat. Han sa: Men det är allvarligt, så därför ringer jag nu. Det var i fredags. Sedan dess har jag haft ett jädra stresspåslag. Låtsats som om jag fixade det jag skulle hela veckan. Pratade inte vitt och brett om det, som jag brukar.
Lite stött över att även jag skulle in i skaran kvinnor med cancer, så har jag inte tänkt mig livet eller snarare döden redan. Men det tänker väl ingen förstås. Rätt högdraget eller nästan magiskt så trodde jag att mina hyfsat goda levnadsvanor skulle rädda mig från allt. Eller att jag inte fattar hur gammal jag är. Så veckan har varit tuff och sömnen blev sisådär och då är immunförsvaret inte på topp. Dubbelfel liksom med stresspåslag och störd sömn är en gräddfil för en virusinfektion. Så TADAM, jag blev också bautaförkyld och kunde inte träna heller. Trippelfel, men ett tydligt meddelande från kroppen till mig.
Såhär pratade vi med varann, jag och kroppen:
Jag: Hej Kroppen, har du tid? Jag mår inte så bra.
Kroppen: Javisst, jag ska ingenstans. Berätta vad som hänt.
Jag drog det hela för kroppen.
Kroppen: Jag fattar att du är stressad, men dina tankar inte är sanna. Du vet ju inte om du har cancer.
Jag: Jo men han sa ju tumör och jag har ju det lite besvärligt och SKULLE verkligen behöva gå på ett spinningpass nu.
Kroppen: Okej, men nu har jag bestämt att du ska ta det lugnt, kanske lite yin-yoga eller en gående meditation.
Jag: Ja du verkar ju bestämma.
Kroppen: Japp, berätta för mig hur det går.
Jag: Men du, vet inte du? Du ÄR ju min kropp. Det där som syns på röntgen, vet du vad det är.
Kroppen: Du vet att det inte funkar så.
Jag: nämen, tänkte bara försökte. Orkar inte vänta.
Kroppen: Lycka till! Och du, jag är ganska nöjd med hur du tar hand om mig eller oss. Du har kanske lite förbättringspotential. Godis. lite för mycket kanske? Du är väldigt förtjust i IPA har jag märkt.
Jag: lägg av, ska du börja prata levnadsvanor när jag har cancer. Ge dig!
Kroppen: Ok, återkom när du varit på ditt besök, så ska vi gå igenom helheten. Och du, dansa liiite kan du ju göra! Du har väl inte glömt bort din egen lilla tvist på kropp och själ?
Jag: Nej såklart inte!
Så gick veckan och det blev besöksdag och det kändes som att jag skulle åka vattenrutschkana, vilket jag en gång för alla undviker, det är fasansfullt och helt utan kontroll. Men jag åkte och var tvungen att ge kontrollen till någon annan.
Och den omtänksamma, duktiga och personliga läkare som snabbt konstaterade att förändringen var benign, det vill säga godartad, får hur många stjärnor som helst av mig. Förstås för att hon snabbt förstod hur jävla orolig jag var, hur hon förklarade och också kunde balansera att jag är både patient och läkare, men mest för hennes kompetens. Om det hade varit något allvarligt, hade jag nog ändå uppskattat henne.
Tror jag. Nu blir det lite efterslängar med prover, kolla tumörmarkörer och ett återbesök om två månader.
Min man var med, satt i väntrummet och vårt liv kunde fortsätta som förut. Nästan i alla fall, den ständigt pågående döstädningen fick en extra skärpa.
Så idag fick jag inte cancer.,men många får. Läs vad cancerfonden gör.
Epilog 1:
Jag: Du kroppen, tack!
Kroppen: Det var så lite.
Jag: Nä det var skillnaden mellan liv och död. Å du, du visste? Visst?
Kroppen: Mmm.
Epilog 2: :
Den läkare som gav mig det första beskedet, gav mig också möjlighet att sätta punkt, efter flera kompletterande undersökningar och prover. Han ringde när jag var mitt i steget, gick igenom Vängåvan i Sundsvall. en fredag det med. Jag behövde inte längre vara patient. Han är en jättefin doktor. Tack!
