På väg från Ludvika efter några dagar som doktor. Tåg till Gävle, byte och snart hemma i Fjollträsk. Varit borta mycket hela våren och längtar. Letar efter nåt att lyssna på för att fördriva tiden. Sveriges Radios app berättar för mig att andra just nu lyssnar på ”Sommar med Kristian Gidlund”.
Okej. Jag vet inte vem han är, men börjar streama och lyssna. I presentationen får vi veta att hans blogg ” I kroppen min” har haft 8 miljoner besök. Ett stråk av narcissistisk avund kyler mig, den eviga medelmåttan. Vad eller hur skriver han denne unge dalmas? Strax före Borlänge, som är hans barndomsstad har jag förstått och skäms. En döende 29-åring.
Min äldsta son, snart 28 ringer och berättar att det blir tidernas barbecue nu på lördag. På Löran, vår lilla pärla vid norrlandskusten. Den sonen och jag delar en egenskap. Vi saknar härbärgeringsförmåga. Vägen mellan tanke och handling är försvinnande kort. Det är nu som gäller. Inte ett behagligt nu i en anda av mindfulness. Utan mera ett brinnande jag-måste-dela-nu! Sonen får det jag har i knäet, programmet och känslan och jag får en meny och läxa att bjuda in vänner till middag tillbaka. Bytt är bytt.
Jag gråter redan när vi lägger på. Av någon slags sorg över en ung mans orättvisa öde. Snyltar lite på det kanske. Gråter av tacksamhet över att det inte är min nästan 30-åring som har en stor tumör i magen. Skäms över min lycka. Varför har jag klarat mig? Ni vet, överlevnadssyndromet. Varför drabbas hans mamma av en outhärdlig sorg?
I kroppen min
Jag går sönder av Kristian Gidlunds poetiska, men mest sakliga ord när han tar med oss på sin resa mot döden. Ett tag verkar det som om han kommer att klara sig. En otroligt tuff cellgiftsbehandling bäddade för en lyckad operation. Han fick en fristad. Tog plats bland de levande ett tag. Men döden nosade rätt på honom. Han bloggade om sig själv och sin sjukdom, och bloggtexterna gavs ut i bokform samma år som han gick bort- I kroppen min.
Jag skäms igen. Över att jag under den svåraste vinter jag haft ville dö. Varje dag fick jag bestämma mig för att vara kvar. Döden var en tröst, en räddning. Jag vet inte om jag verkligen var nära. Urskuldar mig nu med att jag aldrig. För mina barns skull. 27-åringen, 26- åringen och nästan-sladdisen, 21-åringen.
Jag hittade min mamma när hon försökt, de gångerna hon inte bara var full och inte grymtade när jag ruskade henne. Så. Jag borde ha vetat bättre och sökt hjälp tidigare. Pratade om krisen och skilsmässan gjorde jag med många vänner och bekanta. Var öppen med den resa som jag påbörjade. Tyckte att det bjöd in till nära och spännande samtal, även med främlingar.
Jag var i krisen gränslös, men det förstod jag inte då. Till er som fick mig objuden, ber jag om ursäkt. Till er andra, som förblev vänner och ni som blev nya vänner bugar jag mig. Men att kliva av den höga arbetstakten och söka sjukvårdens hjälp och kompetens gjorde jag inte. Att vara psykiatriker som jag är, blev ett hinder.
Risk att vara kvinnlig läkare?
Kvinna och psykiatriker är en dålig kombo dessutom. Vi är den grupp som begår självmord i högst utsträckning. Skammen var för stor. Steget mellan att hjälpa och bli hjälpt är pyttelitet i språket, men nästan oändligt i verkliga livet. Mitt nätverk stort dessutom. Skulle jag träffa på en kollega? Var skulle jag gå? Doktorn som ska sätta sig på den andra stolen. Patientens. Det är inte lätt.
Lösningen blev helt privat terapi. Räddningen var hela tiden G. Som kanske mot bättre vetande stannade kvar. Vår historia kan jag inte berätta. Inte än. Ljus sipprade in, lite i taget och jag kunde välja bort döden. Ett privilegium. Skötte mig så gott jag orkade och började äta och sova bättre. Tränade och dansade gjorde jag hela tiden.
Jag överlevde vintern, precis som Peter LeMarc. Livet blev något nytt. Skörare och starkare. Vuxnare och bättre. Tar med mig vetskapen om mig själv i möte med de patienter jag träffar ibland. Förstår svärtan på ett annat sätt, ser kraften i djupet.
Självmord
Önskar att många är modigare än vad jag var och vågar prata om sin ohälsa och be om hjälp. Berätta om när döden lockar mer än livet. Bryta skammen kring själens smärta. Självmord tar långt fler liv än trafiken. I Almedalen i år var självmord ur flera olika synvinklar ett stort ämne på det Café för psykisk hälsa som arrangerades för femte året. (2013, min anmärkning 2017)
1500 tar sitt liv varje år i Sveriga, tio gånger fler försöker och hundra gånger fler har tankar och kanske planer. Vill du veta mer sök hos: SKL, SPF, MIND och SPES. Läs den fina boken ”Bryt skam” av Agneta Ekman Wingate, Rio Kultur Kooperativ.
Lär dig hur du kan möta någon som bär på svåra och svarta tankar och kanske till och med planer. Suicide Zero är en ideell organisation som verkar för att radikalt minska självmord.
Önskar mig smala och målsökande mediciner till de svårast sjuka, så att de vill ta dem. För att de ska slippa vara i ett psykotiskt kaos där det mesta är hotfullt eller obegripligt. Så att deras tankar håller ihop och de kan välja att leva.
Önskningar brukar vara tre. Så jag rundar av. Jag önskar mig ett mirakel. Bara ett! Så att Kristian Gidlund får leva i alla fall så länge att han får träffa det barn han inte har. Det har ju jag fått göra.
Mina grabbar, ni är det viktigaste. Det starkaste. Jag är oändligt tacksam över er och att jag överlevde. Nu har jag vågat.
Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.
1 svar på ”Tankar om självmord- när döden lockar mer än livet”