Är för första gången i Borlänge. Har bara passerat förut, i somras när jag var en vecka i Ludvika och jobbade som doktor. På tågresan hem lyssnade jag av en slump på Kristian Gidlunds ”Sommar” och åkte förbi hans uppväxtstad samtidigt.
Nu är jag här och Kristian har förlorat kampen mot den cancer som slog rot i hans mage. Hans blogg ”I kroppen min” blev läst av otroligt många och alla inlägg har samlats i en bok. Jag gissar att den är utgiven postumt. Jag läser och gråter. För hans skull som aldrig fick se sina barn. Han hann inte ens få dem. Inte heller fick han träffa den han ville skaffa barn med.
I somras hade jag börjat blogga och det blev ett inlägg när jag berördes djupt av honom. Jag och många. Som alltid blir det närmare och svårare om man själv är lika gammal eller har ett barn i samma ålder. Eller en syster. Eller. Ja, ni förstår.
Det kom nära och rörde om något hos mig, men jag var samtidigt lättad över att mina tre vuxna söner alla var friska och inte hade cancer i sina kroppar. Att inte mina barns mamma behöver ta in det oändligt svåra att ett av barnen har en svår sjukdom och kanske kommer att dö.
Jag vet ju att Kristians mamma skulle ha tagit alla hans cancerceller och burit dem i sin egen kropp. För så gör en mamma och så gör en pappa. Tar skottet som är menat för deras barns bröst. Om det skulle vara så att man kunde. Jag vet. För alla mina barn är inte helt friska längre.
Min nästan-30-åring har ett hål i sitt hjärta, som inte ska vara där. En av hans klaffar håller inte tätt och blodet brusar förbi och en del backar tillbaka. Då blir det ett blåsljud. Hans port mot den stora kroppspulsådern har inte som hos de flesta tre öron, utan bara två. Så har det alltid varit, fast det inte upptäckts förrän nu, av en slump.
Han, min äldsta och bullriga och underbara son är inte längre bara en superaktiv gympalärare, hockeycoach, Elins sambo, Nilos husse och allt han är, utan nu också en hjärtpatient. Det kommer han alltid att vara. Nu så här före operationen, som inte ännu är planerad, får han avstå från vissa saker och när han fått sin mekaniska klaff kommer han att alltid behöva ta blodförtunnande medicin. Han är skakad, min lille gubbe. Jag med, men förstås så kommer han att leva sitt liv, fast lite annorlunda.
Men ändå. Gud, om du finns så vet jag att är du en hen och att du verkligen lyssnar när det gäller, ge mig hålet i hans hjärta.
Jag tar skottet!
Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.