Jag trycker mig försiktigt emot. Den buktar, bubblan och min näsa, höger kindknota och så pannan gör små, helt tillfälliga gropar. Min kraft och så den från insidan som håller ytspänningen, verkar mot varanda. Precis, precis så att den inte går sönder. Pannan rullar lite fram och tillbaka. Gnuss. Hur var det? Har jag glömt?
Jag är lite ovan, men längtar efter glädjen, närvaron, närheten. Kroppen har strejkat och strejkar fortfarande, onda dumma nacken och trötta knäet. Bara att acceptera och plocka russin ur kakan, dansa någon gång ibland.
Nervös ändå. Hur blir det? Jag som är så beroende av att ha ett nätverk, att känna tillräckligt många på dansgolvet för att få en bra danskväll och nu har jag varit borta ett tag. Men jag scannar av och ser fler kända, gamla dansvänner. Småpratar och kramas i kapprummet.
Första danserna med G, vi värmer upp och dubblar, det blir åtta låtar, två danser. Kroppen vaknar och dansglädjen med. Några danser till och bubblan dyker upp, men jag är fortfarande på utsidan. Ljuset bryts till regnbågar och jag vågar närma mig. Tar några steg mot den, lutar mig. Buktar in mig. Pytte. Släpper allt och hamnar här och nu, där och då och plötsligt är jag inuti.
Dansbubblan tog emot och jag är lycklig.
Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.