Lyssnar på vansinnigt roligt och berörande prat i Vinter i P1. Olof Wretling från Klungan berättar om sin uppväxt, alla sina diagnoser, allt ifrån springet i benen och otaliga kommentarer om DAMP, (den tidens ADHD), dyslexi, ångestattacker och tvång. Om sorgen efter pappan som satte sig i kroppen och till slut fick honom till en klok doktor.
Vi lyssnar via radions app i min padda och alldeles i slutet knappar jag fram sändningen här på min dator för att lägga in länken här. Sändningen kommer från två håll med några tiondelar av sekunders fördröjning, det blir kanon och andlöst vackert. Andlöst vackrare. Musiken är live liksom hela programmet.
Jag upprörs SÅ mycket av det sätt som vi har sett på ”spring i benen” och värdet av att sitta still och att det har betraktats som en dålig egenskap att springa omkring. Man kan förstå att det ibland blir ett problem att alltid följa sina impulser och låta springet bestämma, även om man är bara 6 år gammal. Men att låta skolbarn sitta stilla en dubbellektion, eller vad det kan heta nuförtiden, säg 90 minuter är ju HELT GALET. Och att den unge som inte fixar det, fick en stämpel som omogen UPPRÖR MIG. Hur det är just nu i skolan vet jag lite om, mina kids är vuxna och de mår bra och jag tror att det blev en lagom mix av stillasittande och idrottande för deras del. De är alla sportiga och rörliga och en valde att bli idrottslärare.
Som psykiatriker ser jag förstås den trend av att fler och fler får neuropsykiatriska diagnoser, däribland nutidens uttryck för DAMP, det vill säga ADHD. Se definitioner för detaljer och exakthet.
Om det är en ”modetrend” eller ett uppdämt behov som nu uppmärksammas har jag för liten kunskap om för att egentligen tycka något om, men jag tror sällan att vi i hälsa- och sjukvården slarvigt sätter diagnoser. Och jag menar inte att ha svårt att sitta still är detsamma som ADHD, symptomen är flera förstås.
MEN jag är ganska säker på att behovet av fysisk aktivitet inte får den roll som den skulle kunna ha i sammanhanget. Att vi vuxna inte moralisera över springet i benen, utan istället på ett finurligt sätt bakar in den i skoldagen. Få jobba sig trött i kroppen, för att kunna sitta stilla en stund och kunna koncentrera sig efter att kroppen fått bestämma. Eller göra det samtidigt.
Lyssna på Olofs lite sorgliga ord om hur han faktiskt saknar sitt spring i benen och alla äventyr det ledde honom till. Att han fick bli stor lite för fort.
Med all och stor respekt för att området är stort och komplicerat, så får det här mera bli en liten reflektion över ”just spring i benen” och inget mer. Dessutom så vet vi massor om att just stillasittande i sig ger oss sjukdom och förkortar livet. Så vi har all anledning att INTE SITTA STILLA! Vår tillvaro i alla fall i väst, har ju dragit massor mot att vi sitter stilla i vardagen och att vi inte alls behöver vila sittande.
Men den kloka doktorn, då? Vad gjorde hen? Jo, såg att Olof hade kapslat in sorg efter pappan och allt ont i kroppen var återhållna tårar och känslor. Han fick frågan om han vill gå i terapi, men svarade att han ville skriva. Trots (eller kanske som revansch för) sin dyslexi så valde han att skriva ett brev till sin pappa. Som en uppgift till återbesöket hos doktorn. Skrivandet drog ur proppen och tårar och orden flödade.
Nu är Olof en väletablerad mångsysslare med språket som skelett i allt han gör. Skriver, skådespelar, uppträder och radiopratar titt som tätt. Hans medskick är att vi ska vara sluta upp med att sätta hobbydiagnoser på varann bara sådär och istället lyssna och ställa förlösande frågor. Jag tänker prenumerera på kloka ord, jag ;-)!
Jag bugar mig för Olof och den kloka doktorn och önskar alla ett nytt vansinnigt fysiskt aktivt år!
Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.