Får ett ljus i min hand i morgonmyllret på T-centralen. Någon ger något bland alla som ber om något. Jag blir lite paff och tar emot den fina förpackningen av Svenska Kyrkan. På askens sidor står det:
Tänd ett ljus! Till minne av nära och kära. I bön och tacksamhet. För egen eftertanke och ro. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Ur Bibeln, Johannesevangeliet 1:5.
Det går rakt in i min stress och min högst ambivalenta morgon. Hade svårt att sortera och prioritera dagens möjligheter. Bara det är en nåd i sig. Att kunna välja och vraka. Just idag har jag valfrihet, men varje val innebär också att något annat hamnar på vänt och på efterkälken.
Men allt det där rinner av mig. Välfärd och lyx. Ljuset i mörkret. Jag har redan tänt det i tanken. Tittar på asken, vänder mig om och tittar på tjejen som gav mig ljuset för att tacka!
Spontant säger jag:
Vad fint!
Men hon hör inte, hon är vänd mot sin uppgift och har många ljus att dela ut. För oss att tända i mörkret för den och de vi väljer.
Tack!
Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.