Tagg: Utmattningssyndrom

Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Kollegor mot utmattningssyndrom

Det här är en text som är skriven av en läkarkollega och först publicerad i nätverket Vem tar hand om Doktorn? Stort tack till kollegan, som ni förstår, själv drabbats av sjukdom och nu gör allt för att förhindra att andra kollegor också blir sjuka av sina arbeten.

Till dig som undrar om du bara har en “släng av stress”, brevet jag önskar jag hade skrivit till mig själv i tid

”Jag har läst andras inlägg om utmattningssyndrom (UMS) och kände igen mig i så otroligt mycket. Detta fick mig att tänka efter och ett frö såddes om att i varje fall försöka dra någon lärdom av eländet och dela med mig av mina upplevelser och slutsatser.
Det jag skulle vilja är att tillsammans med er börja insamlandet av idéer hur vi ska undvika att fler kollegor faller över kanten.
Jag skulle så gärna velat spela tillbaka bandet och varna mig själv att stoppa i tid. Tyvärr vet jag att jag inte skulle ha lyssnat… jag tog ledigt lite då och då när jag var nära, skrek på hjälp men fick ingen… (har bytt arbetsplats nu) kom tillbaka med smulor av energi och körde mig själv i botten lite till.
Jag hade naturligtvis hört och sett pat med UMS, hört deras berättelser.
Jag visste, men visste samtidigt ingenting.
Jag trodde att det var att vara ungefär som jag var innan, bara ännu tröttare… jag har barn med grava sömnproblem och visste hur hjärnan var under småbarnsåren… jag tänkte att det nog var ungefär som då.
Jag visste ingenting.
När jag väl var där frågade jag mig själv med skräck i rösten: varför stoppade jag inte tidigare?! Varför stoppade jag inte i tid?!
Jo, för jag visste inte bättre.
Kunskapen om UMS har vi alla, men något måste ändras radikalt om vi ska kunna applicera den på oss själva och förhindra att köra oss själva i botten.
Under hela livet har de flesta av oss varit ”duktiga”, vana vid att kämpa på och inte klaga i onödan. Även om jag jobbat med mig själv länge och delvis ändrat mitt sätt att se på mig själv, befann jag mig i en verksamhet (hela sjukvården) som inte bara drar till sig sådana som jag, den (över)lever på att vi sträcker oss lite mer dag för dag.
Vi vaggas in i en tro att detta är normalt. Vi fortsätter sträcka på oss eftersom det annars skulle drabba våra patienter eller kollegor.
Problemet är att man inte kan ta av sina reserver i all evighet (problem och problem – det är väl egentligen sunt), men vi arbetar i en miljö som är extremt osund pga ett flertal faktorer vi inte kan påverka (än). Tid för eftertanke och att säga stopp finns inte.
Det vi måste göra är att dra i nödbromsen. Skapa tid för samtal, eftertanke. Lyfta frågan uppåt, hela vägen upp till de som bestämmer och gör det omöjligt för oss att göra det jobb vi kan och vill göra. Ibland krävs media eftersom det är det enda som får politikerna att lyssna. Vi kan inte fortsätta att sträcka på oss… för vi går sönder, en efter en.
Att ramla över kanten är INTE som att vara trött under småbarnsåren eller att ha sin vanliga trötthet men lite värre.
När hjärnan inte ens förstår en tidningsartikel, inte kan läsa eller förstå de enklaste instruktioner, då föds en enorm skräck. En skräck för att det alltid ska vara så här. En ilska och sorg över att vara där man är.
Tyvärr vet jag bättre nu vad det innebär att gå över gränsen. Jag önskar att jag inte gjorde det, men om något vill jag vända det till något att lära av.
Jag har försökt tänka på vad som skulle ha kunnat få mig att lyssna i tid. Det första jag kan tänka på är att lyfta upp detta helt öppet, prata om det ofta, diskutera vår arbetsmiljö och hur vi egentligen mår, prata om verkligheten med varandra istället för att bara springa fortare.
Vara ärliga. Våga visa oss ”svaga” (eg starka). Inte gömma oss med vår skam över att inte orka eller duga. Hjälpa varandra att se till att ingen mer faller över kanten.
Det känns bättre att börja tänka i dessa banor, att dra lärdom av det jag varit med om och applicera dessa kunskaper. Jag vet att så som det är idag hjälper vi inte varandra att säga stopp i tid, vi har fullt upp med att springa fortare dag för dag, något som redan nu är ohållbart.
Tillsammans kan vi skapa något där vi kan stötta varandra INNAN det är för sent, hitta ett fönster där någon hade kunnat nå mig eller dig i tid.
Kanske hade jag sluppit allt om det funnits ett annat nätverk. Jag vet att mitt fall var väldigt komplicerat med ovanliga stressorer (som jag berättat om i andras trådar), men mekanismerna är de samma.
Ju mer stressad man blir, desto mer tunnelseende får man. I mitt fall var det något som fick mig att pressa mig så långt som jag gjorde. Jag såg andras trötthet och hur de slet, vilken rätt hade jag då att säga att jag inte orkade? Hur skulle jag veta när stressen gick från att vara ”vanlig” stress till totalt slut på energikontot?
Mitt tips är att om du har allvarliga signaler på att du är på väg åt fel håll – TA INTE UT 2 VECKORS LEDIGHET OCH TRO ATT DET SKA GÖRA DET HELA BÄTTRE! Visst, du orkar lite till, men risken för att du ska ramla över den berömda kanten ökar exponentiellt.
Om du känner att du måste ta ledigt för att orka – sätt dig istället ner och rannsaka dig själv.
Fyll i KEDS. Prata med någon du har förtroende för (eller någon professionell).
Lägg alla tankar på att du inte duger, att du ”borde” orka, att du ”måste” eftersom det annars drabbar kollegor eller patienter åt sidan (extremt svårt, believe me, I know).
Tänk inte ”alla andra orkar”. Det gör de inte och det har inget med detta att göra. Ta hjälp av din förtrogna att sålla bort de känslor av lojalitet, plikt, skuld/skam mm som lever i och styr din kropp.
Få hjälp att se objektivt på detta i tid, stick inte huvudet i sanden och kör på. Idag vet jag att skillnaden mellan att göra detta och att hamna i UMS är som natt och dag. Du kan inte förstå förrän du är där och jag vill inte att någon mer ska hamna där.
Oavsett vilket behöver du hjälp när du drar i nödbromsen.
Jag insåg i efterhand att förmågan att sålla försvann tidigt. Jag kunde inte säga vad jag behövde hjälp med, dels pga att jag tyckte att jag borde orka, dels pga att med hjärndimman kom oförmågan att se skogen för alla träden.
Om du är chef (och personen som behöver hjälp har sagt till i tid och inte behöver bli sjukskriven) – gå in och sålla hårt. Lyft bort fler arbetsuppgifter än vad du eg tror behövs från den som bett om hjälp.
Ordna professionell hjälp åt honom/henne att bearbeta det som händer (i mitt fall enorm skuld över att inte orka), att hitta friska gränser. Begränsa och skapa en fri zon så personen kan landa. Naturligtvis menar jag inte att någon som är sjuk ska fortsätta jobba, jag pratar om de som ”bara” behöver hjälp.
Nu är inlägget långt… men jag vill belysa en sak som ofta händer – problemet läggs i knäet på den som är sjuk.
Jag motsätter mig detta å det starkaste, det är fel och det ökar på ångesten hos den sjuke och förlänger rehabiliteringen. Vi lämnas ensamma med skam och skuld.
Vi är INTE sjuka pga att vi inte kan begränsa oss (även om många kan bli bättre på det).
Vi är sjuka pga ett SYSTEMFEL. De som fattar beslut om vår möjlighet att göra det jobb vi är tränade att göra vet inget (och gör inget för att ta reda på något) om sjukvården eller vad vi behöver för att få det att fungera.
Varje dag slets i varje fall jag sönder av en etisk stress mellan vad jag kan (och borde) göra och vad politikerna bestämt att jag ska/får/har möjlighet att göra.
För att mina patienter el kollegor inte skulle fara illa gjorde jag hela tiden våld på mig själv.
Jag har jobbat hårt för att bli duktig på mitt jobb, ett arbete jag älskar. Jag brinner för primärvården… och det var det som fick mig att kämpa så.
Kampen måste dock flyttas uppåt i hierarkin och vi måste kämpa tillsammans. För patienter och personal. För en hållbar arbetsmiljö.
För att ingen mer ska ramla över kanten… och om de har gjort det inte lämna dem med en känsla av otillräcklighet och skam över att inte ha orkat.
Problemet är inte att vi inte orkade, problemet är att vi orkade för LÄNGE i ett system som omöjliggör att vi får göra det jobb vi vill och kan.
Att ändra systemet är det viktigaste av allt och slutmålet.
Innan vi nått dit är målet att förhindra att fler hamnar i UMS-träsket.
Du som är där: du är (tyvärr) inte ensam… och framför allt: det är INTE ditt fel.”
Dela vidare
Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jo ni läste rätt. Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård. Inte om det betyder att vi ska ha fortsatt fokus på SJUK och att HÄLSO bara hänger med på en släng. Som en obekväm släkting eller granne som vi bjuder för att visa andra hur justa vi är. Men egentligen vill vi inte och egentligen kommer vi inte att bry oss om HÄLSOVÅRDEN. Utan bara SJUKVÅRDEN.
En rykande färsk SIFO- undersökning som gjorts för Sveriges radios räkning visar att 80% av de tillfrågade uppger vården som den viktigaste valfrågan. Tycker jag då inte som läkare att det är en viktig fråga? Jo. Så klart, men inte att få mer och liknande hälso- och sjukvård till vilket pris som helst. Inte om bättre bara betyder mer av att fixa det redan sjuka.

Rädda drunknande

Hur kunde det bli så här defensivt och skruttigt med oss att det viktigaste vi har är att diskutera sjukdom och inte HÄLSA och att alla partier bara sprätter dynga på varann i den här frågan.  Vi lever i en välfärd och borde kunna hålla oss friskare av egen kraft och riktning.  Det finns förstås sjukdom och ohälsa, som inte alltid är samma sak. Dra nu inte iväg i tankarna och tänk att den här doktorn är helt tossig och tycker att vi ska ta hand om allvarliga sjukdomar själva. Nej, självklart inte.  Självklart vill vi vara friska och ha hälsan så långt det är möjligt och få vård när vi verkligen behöver. Ha bra liv. Men då är inte hälso- och sjukvården det enda sättet att hantera det på och kanske i många lägen, inte ens det smartaste. Den här klassiska folkhälsobilden visar det självklara i att förebygga istället för att släcka onödiga bränder.

Fantastisk hälso- och sjukvård

Så här tänker jag:
Vi lever i ett fantastiskt land med en välfärd som ger oss en fantastisk hälso- och sjukvård. Punkt. Jag är född 1959, nästan infödd i ett vaccinationsprogram och med tillräckligt kloka föräldrar som tackade ja till det ;-), barnavårdscentral, lekskola, en fungerande skolgång, lagom med fritidsintressen och ingen skjutsade mig hit eller dit, utan jag och min jämnåriga gick eller cyklade. Ni förstår vart det här tar vägen. Vi rör oss alldeles för lite idag. Vi får uppfinna rörelsehjulet varje dag. En stor del av vår sjuklighet och förtida död beror på våra egna levnadsvanor och går att påverka. Bra va! Bra, men så klart inte lätt som en plätt att påverka. Men möjligt.

Stillasittande mot vardagsaktivitet

Vad kan vi alla göra? Jo men ganska enkla saker. Byta ut en del av vårt stillasittande mot vardagsaktivitet är ett exempel. Min före detta kollega Ing-Mari Dohrn, fysioterapeut och forskare visade i en nyligen publicerad studie att en liten förändring i vår vardag skulle påverka hälsan ganska mycket.

                                                                       Ing-Mari Dohrn. Foto: Bo Bergman
Så här gjorde Ing-Mari och hennes forskarkollegor:

Man analyserade hur olika nivåer av fysisk aktivitet hos 1 200 personer över hela Sverige påverkade dödligheten i bland annat hjärt–kärlsjukdom 15 år efter att man mätte deras rörelsemönster . Deltagarnas aktivitetsnivå mättes med hjälp av rörelsemätare, och jämfördes sedan med information om dödsfall och dödsorsak från svenska register.

Rörelsemätare är ett sätt att mäta fysisk aktivitet och stillasittande objektivt och ett mycket säkrare sätt att än exempelvis själv rapportera vår nivå av fysisk aktivitet. Vi alla har en tendens att övervärdera hur mycket vi rör oss dessutom.  Enligt den här studien är hälsovinsterna stora inte bara för fysisk aktivitet på måttlig eller hög intensitet, utan även för fysisk aktivitet på låg intensitet (vardagsaktivitet). Genom att ersätta en halvtimmes stillasittande om dagen med vardagsaktivitet beräknas risken att dö i hjärt–kärlsjukdom minska med 24 procent.

Jippi tänker jag som nördigt ägnat mig åt att sprida kunskap om fysisk aktivitet i många år och vet vilken noggrann forskare min före detta kollega är. Så det här är finfina och pinfärska nyheter som vi bara tackar och bugar för.

 

Lite är bra och mer är bättre

Att ersätta stillasittande med fysisk aktivitet på minst måttlig intensitetsnivå, vilket motsvarar en rask promenad eller träning med högre intensitet, hade som väntat ännu större påverkan på risken att dö i hjärt–kärlsjukdom. 10 minuters måttlig till intensiv fysisk aktivitet om dagen minskar risken för hjärt–kärlsjukdom med 38 procent, medan 30 minuter om dagen minskar risken med hela 77 procent, enligt beräkningarna.

I studien justerades för andra faktorer som kan ha påverkat sambanden, såsom ålder, kön, rökning, utbildningsnivå och tidigare sjukdomar. Det betyder att den delen av risken som har andra orsaker räknades bort. Smart eller hur? Då blir ju resultaten än mer stringenta.

 

Stillasittande

Så här berättar Ing-Mari vidare:
– Vi har även i en tidigare studie kunnat visa att personer som sitter stilla i sammanlagt mer än 10 timmar per dag har 2,5 gånger högre risk att dö i förtid jämfört med personer som sitter sammanlagt mindre än 6,5 timmar per dag

Klicka er vidare och läsa mer om i en svensk sammanfattning och den riktigt intresserade kan också hitta länk till artikeln i tidskriften Clinical Epidemiology.

Ojämlik hälsa

Så för att knyta ihop tar jag oss tillbaka till det ursprungliga. Mera vård? Nja. En annan aspekt när hälso- och sjukvård tenderar att bli konsumtion, är att vi relativt friska tar för oss i första hand och att det är en riskfaktor att vara sjuk, när man blir sjuk. Hänger ni med? Det är lättare att ta för sig av vård om man är relativt frisk och förstås välutbildad. Jag är inget undantag. Jag har kunskap och pengar och kan ta för mig och tillhör en priviligierad grupp. Människor som har en psykiatrisk diagnos som exempel har också en sämre kroppslig hälsa och en del av förklaringen till det är hur man tar sig fram i vården. Levnadsvanor hänger i allra högsta grad  ihop med socioekonomiska faktorer eller för att tala klarspråk-  klass. Här har förebyggande av ohälsa en stor betydelse. Se ovanför också om att släcka bränder. Den som är mer intresserad av det behöver bara peta på mig så går jag igång ;-)!

En miljon arbetar i landsting och kommuner

Sist men inte minns, så kommer den gigantiska arbetsplatsen hälso- och sjukvården att klappa ihop snart, om vi inte GENAST GÖR ALLT VI KAN för att göra den till en mänsklig arbetssituation. Det är svårt att hitta statistik över hur många som jobbar bara i självaste sjukvården, men en siffra som slår ihop kommun och landstingsanställd är EN MILJON!
Nu är det strömhopp ut till långvarig sjukskrivning för de flesta kategorier av personal, inte minst läkare. I gruppen Vem tar hand om Doktorn? som jag startat tillsammans med en kollega som är allmänläkare samlar vi idag över 10% av Sveriges läkarkår. Kika in på där eller på en flik här på hemsidan för mer info.

En bättre hälsovård vill jag ha

Så jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård på det sätt vi nu diskuterar. Mer pengar in i skandalomsusade miljardbyggen, öppettider som börjar likna närbutikers, orimliga krav på vad vi kan få från vår gemensamma kassakista, personal som går på knäna och in i väggar.

Vi måste tycker jag, alla ta ett mycket större ansvar för vår egen hälsa och förebygga det som går att påverka och det är mycket. Jag säger varken att det är lätt eller att jag som lekkvinna (jo så kan en säga) vet hur det ska gå till på politisk nivå, men jag vet att det är den enda framkomliga vägen och att jag drar ett strå till stacken emellanåt! Och det pågår tusentals projekt och strävanden mot det friska synsättet, låt det synas även i välrörelsen. Jag vill att vi bevarar det viktigaste i vården, ger till de som behöver det allra mest och att de får det först.  Alla vi andra kan vänta. Faktiskt.

Så vem i hela världen ska jag rösta på? 

 

 

 

Dela vidare
Den sjuka arbetsstressen- är du utmattad?

Den sjuka arbetsstressen- är du utmattad?

 Årets första dröm- möss, råttor och hundar

 

Vaknar på årets första dag och har drömt om ett hus där det kom in objudna gäster på rad: först en mus, sedan en råtta och till sist en hund! Råttan sopade mattan med musen och hunden var stor och oberäknelig. Det var otrevligt och lite farligt, jag kände mig maktlös, men ville ändå vara kvar i huset. Det var ett stort och spännande gammalt kråkslott och fullt med vänner och besökare och så var min senaste stora kärlek där med mig- barnbarnet! Jag var ju tvungen att ordna upp det hela och skydda honom och mig själv. Det tog en stund innan jag fick syn på hålet bakom listen och kunde ringa hyresvärden, för det var det jag gjorde. Sedan tog  jag en kaffe och en macka och kände mig nöjd.

När jag fått ordning på tankarna i vaket tillstånd dominerade ändå känslan av hot och osäkerhet,  även om den var blandad med en önskan att vara kvar i något brokigt, spännande och faktiskt underbart. Så vad handlade det om? Jo, mitt liv som företagare, som nästan är samma sak som mitt liv. Allt jag gör, drömmer om, planerar för handlar om min passion för det som blivit mitt arbetsliv. Att med kunskap, fysisk aktivitet och gemenskap göra världen lite, lite bättre och på kuppen ha det fantastiskt roligt  och själv må bra.

 

Tvivel och pensionsångest

Men tvivel och  pensionsångest  kommer och går, särskild när jag räknat ihop vad jag tjänat 2017 och inte ens hamnar i nivå för statlig pension. Så visst tänker jag att lite mindre brokighet hos mig själv vore fint. Varför inte vara läkare på vanligt sätt på heltid och tjäna in pensionspengar och göra gott på en mer konventionellt sätt? Så slår jag bort det och vet att det inte skulle gå. Jag skulle krympa ihop själsligt av att inte få vara kreativ utan bara vara en papegoja som säger det någon bestämt att jag ska säga och försöker fylla i omöjliga blanketter från Försäkringskassan och slåss mot journalsystem som kräver betydligt mer uppmärksamhet än patienterna. Jag lämnar dagar när jag är doktor med en djup otillfredsställelse och skäms lite över vad jag inte gjort- mött en människa! Och inte heller varit en doktor med hela mig utan en supersekreterare och handläggare.

Kanske blir det bra och mycket vård för pengarna, men på kuppen drar vi ner oss som personal i svart hål och riskerar att gå under som arbetskraft i offentlig sjukvård. Det är inte för mig och för många andra kompatibelt med den egen hälsa att vara doktor. Kanske gör jag inte ens gott i det system som uppstått?

Så mina tankar tvingar mig ur sängen, jag fixar en kopp thé, njuter av vårt nyårsfina vardagsrum och jag börjar knåpa lite. Gör ett inlägg på sociala medier och kollar min hemsida. Och hittar ett meddelande från en läsare, som kom efter att jag bloggat om  mitt favorittema just nu- att vårda eller vårdas. Jag har frågat hen om det är ok att använda det och fått ett ja. Så här kommer det- så klokt och så bra att få reflektioner från en person som behöver vara patient i psykiatrin ibland och visar upp sin fina empati.  Jag är så tacksam för den här kommentaren.

 

Kommentaren

”Jag är patient inom psykiatrisk öppenvård och jag tycker att det är jätteviktigt att personalen tar hand om sig själva. Självklart vill jag att de jag träffar ska vara engagerade i sitt jobb, men jag vill inte att de engagerar sig i mig till den grad att det blir på bekostnad av deras egen hälsa. Om personen jag ska träffa har haft en hektisk dag och känner sig jättestressad, så ser jag hellre att personen tar tio minuters paus för att återhämta sig än att hämta mig i väntrummet på exakt utsatt tid. Jag har upplevt att vissa har tyckt att det varit oerhört viktigt att jag får ”min tid”, men för mig är inte det viktigaste att mötet blir 45 minuter långt utan att det blir BRA. Och min upplevelse är att det sällan blir riktigt bra om inte läkaren eller behandlaren är i harmoni med sig själv. Jag vill inte att min läkare eller samtalskontakt – eller någon annan människa heller – låter sin egen hälsa ta stryk för min skull. För det blir inte för min skull. Att exempelvis se någon ha en kaotisk arbetssituation gör bara ont.”

 

Vårda eller vårdas

Hur ska vi ha det 2018? Ska vi mota ut möss, råttor och farliga hundar från offentliga arbetsplatser, täppa till energislukande och hotfulla hål och se till att vi mår bra, vi som jobbar i systemet. Så att vi kan vara en resurs för andra och för varandra. Att vara personal eller patient är inte stationärt, när som helst kan vi bli sjuka och byta roll. Kolla in Arbetsmiljöverkets film om den sjuka arbetsstressen.

Är du själv i farozonen? Testa dig här, men kom ihåg att ett enkelt test inte är en sanning. Men kan vara ett finger i luften.

Så att vårda eller vårdas är en fråga som jag kommer att lyfta och jobba med under 2018! Framför allt med gruppen Vem tar hand om Doktorn? men även på flera sätt. Frågan engagerar.

Mina egna tvivel får jag jobba med- täta  till  svarta slukarhål, klappa mig på axeln och säga att jag duger lite oftare. Vara Rosatanten, dansfröken, farmor hela tiden och träna mera styrketräning.

Jag är ingen superhjälte och har lagom långa ben. Tack Bröderna Lindgren för den associationen och fina sången.
Välkommen 2018, ser fram emot vårt samarbete. Jag duger i  min brokighet och på mina egna vingliga ben. Precis som du duger på dina.

Med värme från mig, Jill!

Dela vidare
Superhjältemamman flyger i väggen

Superhjältemamman flyger i väggen

Superhjältemamman flyger in i väggen- en bokrecension

Camilla Gunnarsson (text) och Ulrika Nilsson (bild) Idus förlag

Det kan vara riktigt roligt att flyga fort, säger doktorn till Oskars mamma som har kraschat rakt i väggen. Oskar är van vid att hans mamma flyger fort och ofta och han vet att hon är en superhjälte. Han är SÅ stolt över henne. Oskar och pappa gör ofta roliga saker bara de två, för mammas tid räcker inte till de trevliga sakerna.

 

 

För mamma flyger omkring och fixar allt praktiskt och nyttigt. Hon tänker, planerar och genomför. Ingen annan hinner med och på nåt sätt behövs de inte heller. För Oskars mamma gör ju ALLT.

 

Rakt in i väggen

 

Så går det som det går- Oskars mamma kraschar rakt in i en vägg och plötsligt kan hon ingenting. Ingenting. Vet inte ens vilket håll dagis ligger åt. Oskar får ont i magen och förstår inte hur superkrafter kan försvinna bara sådär.

Oskar som är berättarrösten ur barnets perspektiv får mig som vuxen läsare snabbt i stämning och ger mig möjlighet att få syn på mig själv- om jag så vill.

Kanske flyger vi själva för fort, har flugit för fort eller till och mer har stukade vingar och trötta ben.

Eller så flyger vi fort eller långsamt eller kort och gott, precis på det sätt som vi vill och mår bra av. Då är vi bara att gratulera. Men för många andra är det här en angelägen och mycket kärleksfull bok och den första jag sett som placerar sig i  både vuxen- och barnaögonhöjd.

Mina kids är vuxna och barnbarnet bara någon månad, så boken är inte provläst för andra än vuxna ännu.

Köp boken

SÅ gå genast in på lämplig boksäljarsajt, köp ”Superhjälte-mamman flyger in i väggen” och läs för barn, dina eller andras och låt oss få veta hur pratet blev. För visst är det Camilla Gunnarsson, en skrivande psykolog vill med boken. Det tror jag i alla fall och tackar henne och förlaget Idus, så mycket för att ni nosade upp mig, skickade boken och bad mig om en recension. Här är den. I ett ytterst angeläget ämne.

 

Vid tangentbordet: Jill Taube

Dela vidare
Att vårda eller vårdas-är det frågan?

Att vårda eller vårdas-är det frågan?

Att vårda eller vårdas- är det frågan?

 

Vi som är personal inom vård och omsorg, i så kallade kontaktyrken, ger ofta mycket av oss själva på jobbet och i våra yrkesroller. Att använda sin egen empati som verktyg förefaller vara en risk för att den egna hälsan påverkas. Torbjörn Åkerstedt, läkare och expert på stress och sömn säger att empati kostar på och förklarar de ökande sjukskrivningssiffrorna med:

  • Människor är väldigt påfrestande. Det är därför så många i så kallade kontaktyrken går in i väggen.

 

Utmattningssyndrom ökar hos läkare och andra
Mitt eget nyvakna intresse beror på att jag träffat på fler och fler kollegor med utmattningssyndrom och långvarig sjukskrivning. Dels i min egen verksamhet DansSteget, dels som läkare i vården. Kvinnor dominerar, men så klart drabbas även män, av ”för mycket för fort” när behovet av vård är ett ymnighetshorn.
Läs artikeln om Niklas Nygren här i OMTANKE, en psykiatriker som inte bromsade i tid och nu skrivit den fina boken ” Ett slut en början”.

Nosa rätt på Ann Fridners ord och forskning, psykolog och forskare har inriktat sig på att studera läkares hälsa och har visat att läkares långtidssjukskrivningar mellan 2009 och 2014 ökade med nästan 40 procent och att de psykiatriska diagnoserna stod för hela ökningen.

Jag är övertygad om att det är på liknande sätt inom andra kontaktyrken.

 

Dröjer sig Florence kvar?

Varför blir det så här? Tror vi att vi är superhjältar eller upplever vi att valet att göra annorlunda inte finns? Påpekar vi missförhållanden och ropar på förändring utan att något händer? Jag valde att gå efter mobbning från en överordnad i en otydlig ledningsstruktur, där varken HR eller fack hjälpte mig. Lojaliteten blev lätt efter att ha kämpat ett helt år- min hälsa vann.
Kanske är det fortfarande, tabu, att inte orka. Kanske finns bilden av Florence Nightingale kvar som kvarnstenar runt våra spända axlar, kanske finns den klämkäcka bilden av stor, skäggig, robust behandlingsassistent på våra näthinnor och hindrar oss från att se andra aspekter av oss själva än hjälparen.
Det är bråttom

Sveriges befolkning blir äldre och fler måste ta hand om fler. Vi som vårdar andra och dagligen visar omtanke och omsorg vill kunna vara hela oss själva och hålla oss friska. Det är jag helt övertygad om, men det är också vårt eget ansvar att förändra bilden av hjälparen.

 

Så eloge till alla er som jobbar med detta på politisk och övergripande nivå

Jag och en kollega har bildat ”Vem tar hand om Doktorn?” ett sammanhang för läkare för att diskutera och stötta. Det är ett litet strå.

 

Sömn, beslutsfattande bränsle och fysisk aktivitet

Vad kan du göra för dig själv, precis här och nu? Sömnen är den bästa lösningen för återhämtning och Torbjörn Åkerstedt igen: – Om man arbetar väldigt hårt med huvudet verkar det som om det beslutsfattande bränslet tar slut. Det måste man sova bort, eftersom sömnen återställer hjärnan.

Det andra blir direkt från mig utan krusiduller eller betänketid: Fysisk aktivitet. Lite grand som silvertejp. Funkar i alla lägen. Mycket. Ofta. Hvergang!

 

 

Ta på dig syrgasmasken själv först

Jag vill fortsätta att vårda och hjälpa och träffa människor som bitvis är påfrestande. Det är som skönhet tänker jag- det ligger i betraktarens öga. Men jag kommer inte att vara Florence igen och jag kommer aldrig att låta någon annan bossa min tillvaro så att jag hamnar i tungsinne.

Ta hand om dig, så du orkar ta hand om andra! Egentligen lika enkelt som när vi flyger och uppmanas ta på oss syrgasmasken själv först.

 

Varmt och vänligt! Jill Taube

Så här stod det i tidningen:

Jill Taube är psykiatriker med mångårig erfarenhet av att arbeta nära folkhälsa med framför allt fysisk aktivitet som expertområde, men också med levnadsvanor i stort. Hon skriver populärvetenskapligt, föreläser och driver verksamhet med kunskap och rörelseglädje för att öka psykisk hälsa. Sedan några veckor roddar hon också nätverket Vem tar hand om Doktorn?  med en explosionsartad utveckling.

 

 

Dela vidare
Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

I Dagens Nyheter 11 november så är det en lång och bred artikel om socialminister Annika Strandhäll. Hennes företrädare Gabriel Wikström sjukskrevs i maj 2017 på som det står- obestämd tid. Jag tror att han drabbades av utmattningssyndrom och det blir just hälsa- och sjukvård som fångar mitt intresse i artikeln. Annika Strandhäll är från sitt socialdemokratiska håll kritisk till den tidigare regeringens kömiljard, som de dessutom avskaffade och menar att enstaka åtgärder inte hjälper.
Hon fortsätter: – Nu ser vi att sjuktalen för vårdanställda skenar. Man väljer att söka sig till bemanningsföretagen istället för den landstingsdrivna vården. Vi står med en alltmer akut situation som handlar om stängda platser i förlossningsvården, i barncancervården, när det gäller planerad kirurgi. Ska vi kunna vända runt det här, då är det enskilt viktigaste att att vi jobbar med personalfrågorna.

 

Sjukvårdspersonal drämmer in i väggen

Sjukvårdspersonal toppar statistiken säger vår minister och undrar just hur de är med läkare? Klarar vi oss bättre? Eller? Tyvärr verkar det som om ”proppen har gått ur” och läkare, kvinnliga läkare och unga kvinnliga läkare i den nämnda ordningen blir sjuka.

Jag och en kollega funderade högt och tillsammans och bestämde oss för att dra igång ett projekt där vi ville jobba konkret och med friska faktorer som ledstjärna. Nära till hands låg det att arrangera en resa med både kunskap, träning, återhämtning och så klart semesterkänsla, då vi båda gjort det tidigare.

Sagt och gjort, nånstans under planering och prat undrade vi VEM SOM TAR HAND OM DOKTORN? och så hade namnet fötts. Resan kommer att gå av stapeln nästa vår och vi skapade en grupp på Facebook för att så lätt börja marknadsföra den. Vi trodde att det skulle vara en 30-40 kollegor som hittade oss och ville vara med och kanske resa med oss. Så det första dygnet när det anslöt sig 21 kollegor på några timmar blev vi glada och förvånade! OJ! Men det slutade inte, efter några dygn var gruppen några hundra medlemmar stor och vi häpnade.

Vem tar hand om doktorn?

Vilken dammlucka har vi öppnat? Hur mår vi läkare och vilket behov det verkade finnas av att dela med sig av sina berättelser om hur man haft det och hur man i många fall blivit riktigt sjuka. I dag vet vi att behovet är stort och att det verkar vara en form som passar många- för vi är nu över 700 kollegor som finns i gruppen. I fredags satt jag och min kollega Maria Gustafsson i TV 4:s morgonsoffa och pratade om gruppen och hur det verkar ha blivit. Läkartidningen skrev om hur vår Facebookgrupp blivit en ventil!

                                                            Jill Taube och Maria Zetterlund Gustafsson

Inte bara läkare

Så klart så är det inte bara läkare och kanske inte ens läkare i första hand som drabbats, men det blev så uppenbart för oss att vi hade kompisar, kollegor och båda vi två träffade på kollegor i andra sammanhang som arbetat sig sjuka att vi ville göra något. Vi har också förstått och visst vetat själva att det är lite tabu att visa sig svag som läkare.
Vi vet att det är riktigt rysligt svårt ibland att vara sjuksköterska och att många väljer att avsluta sina fasta anställningar och istället hyra ut sig, precis som Annika Strandhäll nämner. Jag är himla glad för att man numera i de flesta fall pratar om hyrpersonal och inte bara hyrläkare, för det speglar inte verkligheten.

Så vi hoppas att varje yrkeskår gör på det sätt de vill och behöver- att jobba fackligt eller politiskt eller som vi, bara kollegialt. Härma oss gärna!

 

Flest kvinnor

Till sist, jo det är flest kvinnor i vår grupp (ungefär 70%) och de som berättar om att de inte mår bra är främst kvinnor och det verkar ju stämma med hur det ser ut i övriga samhället. Kolla exempel in SVT och deras satsning på att belysa området.

Men inte bara…

kvinnor förstås. Niklas Nygren, psykiatrikern som skrivit boken ETT SLUT EN BÖRJAN har jag nämnt här tidigare. Vi har korsat varandras väg jag och Niklas några gånger, men ännu inte i verkligheten :-)!

 

Välkomna!

För er som är läkare, välkommen att kliva in vår grupp, följa med oss på kryssning 20 januari, till Rhodos vecka 17 nästa år och ytterligare en kryssning 13 oktober. Ännu har vi ingen hemsida, men domänen är köpt och ska snart inredas.

För er som är sugna på att resa, debattera eller röra på er kravlöst och dansigt- DansSteget och Själ och kropp har ju lite av varje!

 

Varmt och dansigt från Jill!

 

 

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.