Tagg: rörelse

Dansglädje

Dansglädje

Dansglädje förevigad!

Dansglädje

September och höstterminen har precis dragit igång och så mycket roligt det finns att ägna sig åt. Katalogerna proppar nästan igen brevlådan. Studieförbund, allsköns kurser, utbildningar, utställningar, konst, musik, musik, musik, träning i 1000 former, nya träningsställen som pluppar upp som årets kantarellskörd ur marken, en del traditionellt med gym och en del riktigt spektakulärt. Vad sägs om att bara dra på sig en väst och elektroder som sedan får dina muskler att jobba. Metoden kallas EMT. Du slipper bli svettig och anstränga dig och så tidelapom är du färdigtränad efter 20 minuter. Tillåt mig som läkare att reagera lite, hallå! Pulshöjningen då? Effekten på hjärtat och cirkulationen. För att inte prata om rörelseglädjen. Dansglädjen. Men vi människor är som bekant olika och en del tycker faktiskt att det är pest att röra på sig.

Men vidare i höstskörden!

I mångas korgar i höst

Jag spanar särskilt på … dans! Här är mångfalden fantastisk. Jag gör en sökning på nätet på: dans- vuxen- Stockholm och får 403.000 träffar!  Kurser och arrangörer kommer och går, förstås.  En salsastudio har lagt ner, men någon annan dansform fortsätter i de lokalerna. Pardans, massor av dansträning, Zumba, tango, hip-hop. Kort sagt NAME IT!

Gula dansbandet

En utveckling av traditionell pardans är värd att nämna alldeles särskilt.  Gula dansbandet ett finfint initiativ som luckrar upp gamla roller i pardans, det vill säga att mannen för och kvinnan följer.  Föreningar som så mycket bidrar till dansglädje och förbättrad hälsa presenterar sina ambitiösa program och där de ansvariga jobbar ideellt. Svårt att inte nämna min ”första” dansklubb där jag också gått så många kurser- Ebba. Vilket lyft de har gjort och så mycket dansglädje de skapar. Att dansa är att leva är deras slogan och jag håller med på alla sätt jag kan.
Jag skulle kunna fortsätta att rabbla flera ställen och guldkorn, men då tror jag att jag tappar er läsare här och nu.

Den skapande människan

Jag baxnar över den kreativitet som vi människor har förmåga att skapa- mest på gott. Små aktörer (som jag själv) försöker synas och höras i bruset och få deltagare till våra grupper, våra resor och andra event och förstås bli bokad som föreläsare med dansiga pauser. Vårt utbud i DansSteget hittar du här.
Mina föreläsningar här. 
Min bas som läkare, kan rätt använd vara en kvalitetssäkring. För mig är det superviktigt att hålla mig inom mitt område och inte uttala mig om det som ligger utanför mitt kompetensområde utan då hänvisa. Jag svara gärna på frågor på ena eller andra sättet, använd vårt kontaktformulär.

Vill du ha egen vägledning om hälsa och väcka din rörelseglädje med dans, spana in DansSteget Solo. Tycker du att det är pest att röra på dig överhuvudtaget, men har bestämt dig för att komma igång ändå? Hör av dig till oss, men spana också in Maria Gustafsson Zetterlund, allmänläkare som har kom- igång-grupper med ett brett hälsotänk.

En ”aktör” som finns i mitt nätverk och betyder mycket är Anna Duberg, forskare och så många fler kompetenser. Om ni klickar på hennes namn hamnar ni på hennes sida på Facebook där hon bevakar bland annat forskning om dans. Enjoy!

Nu har vi flyttat ihop- jag, Själ och Kropp och DansSteget

Själ och kropp och DansSteget finns nu på samma hemsida och jag får vara stormamma. Puh, säger jag, en flytt är alltid en flytt. Utan mina webbisar Ville Frisk och Cecilia Svensson hade inget alls blivit gjort.
Nu återstår förstås att se till att allt kommer på plats. Så att det går att hitta både kunskap och information. Men tills dess…

Får jag lov

att inspirera dig till att hitta din dansglädje!

Kanske hos oss!

 

 

 

 

Dela vidare
Krönikor om dans och DansSteget

Krönikor om dans och DansSteget

Under 2013 hade jag äran att skriva krönikor om dans i danstidningen med stort D, nämligen Får jag lov!
Nu när jag flyttstädade så kunde jag bara inte låta dem bli kvar och stå och samla damm. Även om de är lite till åren vill jag ta med mina krönikor från den tiden! Dansen var på ett sätt i mitt liv då, framför allt egen social nöjesdans och nu har det hänt så mycket mer.

Dans och DansSteget

Att ha kunskap om sin hälsa och att vara fysisk aktiv bidrar till en bättre hälsa, var något som jag redan hade med i mitt arbetsliv på massor av olika sätt. Men fram tills 2013 var mitt bidrag att prata och föreläsa om exempelvis Fysisk aktivitet på recept (FaR)  eller om hur träning minskar depression, inte att göra eller leda. Nu fick jag idén att kombinera det i EN verksamhet. Hur skulle det funka att ha både en föreläsning och crème de la crème av fysisk aktivitet det vill säga, dans vid varje träff? Vilken form den träffen än skulle ha.
Det fanns en problem. Jag var inte dansinstruktör. Dansintresserad, ja. Socialdansare, ja. Men inte kunnig för att leda dans. Så jag fick helt enkelt nosa rätt på personer som kunde tänka sig att börja jobba med mig som tyckte att idén var okej. Att vända sig till vem som helst, men att var särskilt inbjudande till personer med psykisk ohälsa. Jag träffade Kerstin som dansade line-dance och Ursula som är Zumbainstruktör. Så började DansSteget The Story! Men här kommer nu de krönikor som jag är megastolt över att ha fått leverera. Fortsättning följer :-)!

 


”Den perfekta danskvällen!”
Får Jag Lov, 5/2013

”Julstress botas med svett och salsa!”
Får Jag Lov, 6/2013

”Den fina dansbandskulturen”
Får Jag Lov, 1/2014

”Humlan som dansade!”
Får Jag Lov, 2/2014

”Jakten på danslycka!”
Får Jag Lov, 4/2014

”Ta ett (dans)steg i taget”
Får Jag Lov, 5/2014

Dela vidare
Det händer något positivt med hjärnan när vi rör oss i skogen

Det händer något positivt med hjärnan när vi rör oss i skogen

Välkommen Cecilia Svensson, författare och fenomenal webbis, som gästbloggare!


Jag har dem fortfarande kvar. Byxorna. De är bruna och fula och idag alldeles för stora. De påminner mig om ett jag som jag aldrig vill tillbaka till.

Jag minns tydligt när jag köpte dem. Jag stod i klädaffären och behövde ha ett par nya byxor för alla andra var för små. Det kändes hopplöst. Jag kände mig fet och ful. Jag brydde mig inte om att gå in i en provhytt. Jag drog ner mina byxor bakom klädställningen ute i butiken. Jag tänkte:

Ingen kommer ändå se mig. Och om de ser mig kommer de ändå inte att titta.

Jag äcklades av mig själv.

Från att ha varit normalbygd fann jag mig nu vara överviktig. Från att ha varit livskraftig fann jag mig nu vara låg till sinnet. Hur hade det gått till?

Hur kunde jag hamna i en klädbutik där jag står och gråter när jag provar kläder? Dessutom utanför provhytten?

Naturligtvis är det ett pussel som består av många bitar. Jag hade tidigare motionerat och varit fysiskt aktiv. Någonstans på vägen tappade jag bort det.

Jag hade tidigare alltid haft en förkärlek till alkohol. Någonstans på vägen öppnades kranen och jag drack mer och mer. Jag hade tidigare haft ett stort umgänge med vänner. Vartefter tog jag andra vägar och drog mig undan.

En dag fick jag nog

Det är spännande med livets pussel och hur jag får till mig bitar av olika personer, som bidrar med fakta som jag har nytta av.

När jag nu tittar tillbaka ser jag att det har hjälpt mig på vägen tillbaka. Det, och det faktum att jag tröttnade på att ha det så här. Jag tröttnade på att må dåligt och att vara överviktig. Dessutom var jag ofta sjuk. Mitt immunförsvar var försvagat. Likaså livsglädjen. Och en dag fick jag nog.

Jag orkade inte ha det så här längre. Det gemensamma för alla pusselbitar jag har fått är att jag har efterfrågat dem, dvs jag har bett om hjälp. Detta tror jag är ”nyckeln till framgång” för all positiv förändring: Att man själv vill genomföra den.

Mina största problem var min övervikt och mitt stora intag av alkohol. Jag var i början villig att se det föregående som ett problem.

Jag vände mig till experter på viktminskning och följde ett program. Det gav mig pepp, kunskap och en gemenskap. Jag började röra mig mer. Jag startade med promenader. Jag ändrade min kost. Jag slängde ut det som var onyttigt. Jag tillät mig själv att äta god mat och emellanåt någon godsak, men inget mer frosseri eller mat som inte var bra för mig.

Resultatet lät inte vänta på sig och jag rasade i vikt i början och efter ca ett år var mina oönskade 25 kg borta. Livet blev lättare att leva och humöret steg. Jag kunde köpa nya kläder igen och jag kände mig stolt. Det här måste firas!

Jag firade ofta

Så småningom hann även detta problem ikapp mig och jag insåg att jag behöver sluta helt med alkohol för att överleva. Det här problemet var inte lika roligt att ta hand om. Det var inget jag ville egentligen, men jag orkade inte fortsätta. Återigen hade min hälsa börjat svikta och även humöret. Jag var ofta låg och trött. Det enda som piggade upp mig var ”ett glas vitt”.

Jag trodde inte att jag skulle ha några problem att sluta eller avstå. Men så småningom insåg jag att så var inte fallet. Jag upptäckte att jag ville inte dricka och gjorde det ändå. Motionen tappades bort igen. Och jag sjönk återigen.

Att nå botten

Tills en dag då det inte gick att sjunka längre. Jag var framme vid botten. Det som är så bra med en botten är att där finns det ett ställe som man ta avstamp i från och få kraft uppåt. Så ser jag det när jag tittar tillbaka. Det kändes absolut inte så, då.

Även denna gång tog jag hjälp av experter och följde ett program. Även här fann jag pepp, kunskap och gemenskap. Jag tog travande steg mot ett nyktert liv och i början tog jag små cirklar som jag sedan har kunnat utöka. Med det menar jag att jag var rädd om mig själv utsatte mig för så få frestelser som möjligt i början. Det var svårt nog som det var.

När jag började leva alkoholfritt inträffade en lustig sak. Eller lustig, så lustigt kändes det inte då. Jag drabbades av en depression. Plötsligt och obarmhärtigt. Lusten att leva försvann helt och hållet.

Jag sökte hjälp och fick det. Jag minns framförallt ett råd jag fick av en sjuksköterska på psykakuten, dit jag vände mig vid ett tillfälle. Han träffade mig i foajén och berättade att det var 8 timmars kö. Minst. Han berättade också att det kunde vara bra för mig att i stället åka hem och ta en promenad.

Detta samtal är som ni förstår oerhört förkortat. Han hade frågat ut mig en lång stund innan och jag tror inte han hade skickat hem mig om jag verkligen hade behövt läggas in.

Han berättade att det händer något i hjärnan, något positivt, när vi är ute i skogen och hör fåglar och andra skogsljud.

Det lät som ett påhitt men, jag följde hans råd. Och jag behövde inte komma tillbaka. Inte så att jag bara behövde höra lite fågelkvitter och så var jag frisk, men den akuta krisen var över och jag kunde få hjälp på hemmaplan av min läkare.

Under en tid fick jag antidepressiv medicin och det var bra för mig, som en flytboj.

Min önskan att leva nykter fortsatte och jag valde att skaffa mig mer kunskap om detta kring alkoholism och valde att gå en behandling. Jag kände hur det svarta försvann och jag diskuterade med min läkare och sa att jag vill inte längre gå på medicin. Jag upplever inte som att jag har en depression längre och dessutom vill jag veta att jag är jag. Jag vill inte vara bedövad. För mig var det viktigt att få veta vem jag är.
Läkaren lade upp en nedtrappningsplan för mig som jag följde till punkt och pricka och jag upplevde inget obehag av att ta ur medicinen.

Gästblogg: Det händer något positivt med hjärnan när vi rör oss i skogen

Det händer något positivt med hjärnan

Nu hade jag jobbat ett tag med mitt inre och under den här perioden hade jag inte ork att ta hand om den fysiska kroppen. Mer än några promenader. Och jag tänkte varje gång på sjuksköterskans ord. ”Det händer något positivt med hjärnan när vi rör oss i skogen.”.

Så småningom kunde jag öka på min fysiska aktivitet och på så sätt ökade mitt välmående ytterligare. När jag rör på mig mår både kropp och knopp bra. Att hjärnan inte var alkoholmarinerad hjälpte förstås till.

De fysiska aktiviteter jag ägnar mig mest åt idag är promenader och styrketräning. Och ska jag välja en av dem så prioriterar jag promenader. Det finns i mitt tycke inget bättre sätt att nå ett gott mående. Det tar kål på grubblerier och dessutom är det rena idésprutan.

Det kommer alltid en mängd idéer till mig när jag är ute och går och jag har som rutin att spela in ett röstmemo för varje idé. Ett tag trodde jag att jag skulle komma ihåg tills jag kom hem och kunde skriva ner idéerna, men så är det inte. När jag kommer hem så är hjärnan kemtvättad, på gott och ont.

Idag mår jag bra på alla vis och är i stort sett aldrig sjuk. Mitt immunförsvar är på topp likaså min mentala hälsa. Jag tar inga mediciner överhuvudtaget. Jag har varit helt alkoholfri sen juni 2007.

Det jag skriver om här är en resa på ganska exakt 10 år. Som du förstår har det hänt en mängd saker som jag inte ens snuddar vid här. Det jag vill ha sagt är att om jag har kunnat gå från att inte tycka om mig själv till att idag gilla att ”hänga med mig” så kan alla göra det. Men var och en måste själv välja att göra det.

Man måste själv ta stegen, men man behöver inte gå ensam.

Av Cecilia Svensson

Cecilia Svensson, författare, föreläsare och bloggare. Foto Orlando G Boström


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare
Spring i benen eller ADHD?

Spring i benen eller ADHD?

Lyssnar på vansinnigt roligt och berörande prat i Vinter i P1. Olof Wretling från Klungan berättar om sin uppväxt, alla sina diagnoser, allt ifrån springet i benen och otaliga kommentarer om DAMP, (den tidens ADHD), dyslexi, ångestattacker och tvång. Om sorgen efter pappan som satte sig i kroppen och till slut fick honom till en klok doktor.

Vi lyssnar via radions app i min padda och alldeles i slutet knappar jag fram sändningen här på min dator för att lägga in länken här. Sändningen kommer från två håll med några tiondelar av sekunders fördröjning, det blir kanon och andlöst vackert. Andlöst vackrare. Musiken är live liksom hela programmet.

Jag upprörs SÅ mycket av det sätt som vi har sett på ”spring i benen” och värdet av att sitta still och att det har betraktats som en dålig egenskap att springa omkring. Man kan förstå att det ibland blir ett problem att alltid följa sina impulser och låta springet bestämma, även om man är bara 6 år gammal. Men att låta skolbarn sitta stilla en dubbellektion, eller vad det kan heta nuförtiden, säg 90 minuter är ju HELT GALET. Och att den unge som inte fixar det, fick en stämpel som omogen UPPRÖR MIG. Hur det är just nu i skolan vet jag lite om, mina kids är vuxna och de mår bra och jag tror att det blev en lagom mix av stillasittande och idrottande för deras del. De är alla sportiga och rörliga och en valde att bli idrottslärare.

Som psykiatriker ser jag förstås den trend av att fler och fler får neuropsykiatriska diagnoser, däribland nutidens uttryck för DAMP, det vill säga ADHD. Se definitioner för detaljer och exakthet.

Om det är en ”modetrend” eller ett uppdämt behov som nu uppmärksammas har jag för liten kunskap om för att egentligen tycka något om, men jag tror sällan att vi i hälsa- och sjukvården slarvigt sätter diagnoser. Och jag menar inte att ha svårt att sitta still är detsamma som ADHD, symptomen är flera förstås.

MEN jag är ganska säker på att behovet av fysisk aktivitet inte får den roll som den skulle kunna ha i sammanhanget. Att vi vuxna inte moralisera över springet i benen, utan istället på ett finurligt sätt bakar in den i skoldagen. Få jobba sig trött i kroppen, för att kunna sitta stilla en stund och kunna koncentrera sig efter att kroppen fått bestämma. Eller göra det samtidigt.

Lyssna på Olofs lite sorgliga ord om hur han faktiskt saknar sitt spring i benen och alla äventyr det ledde honom till. Att han fick bli stor lite för fort.

Med all och stor respekt för att området är stort och komplicerat, så får det här mera bli en liten reflektion över ”just spring i benen” och inget mer. Dessutom så vet vi massor om att just stillasittande i sig ger oss sjukdom och förkortar livet. Så vi har all anledning att INTE SITTA STILLA! Vår tillvaro i alla fall i väst, har ju dragit massor mot att vi sitter stilla i vardagen och att vi inte alls behöver vila sittande.

Men den kloka doktorn, då? Vad gjorde hen? Jo, såg att Olof hade kapslat in sorg efter pappan och allt ont i kroppen var återhållna tårar och känslor. Han fick frågan om han vill gå i terapi, men svarade att han ville skriva. Trots (eller kanske som revansch för) sin dyslexi så valde han att skriva ett brev till sin pappa. Som en uppgift till återbesöket hos doktorn. Skrivandet drog ur proppen och tårar och orden flödade.

Nu är Olof en väletablerad mångsysslare med språket som skelett i allt han gör. Skriver, skådespelar, uppträder och radiopratar titt som tätt. Hans medskick är att vi ska vara sluta upp med att sätta hobbydiagnoser på varann bara sådär och istället lyssna och ställa förlösande frågor. Jag tänker prenumerera på kloka ord, jag ;-)!

Jag bugar mig för Olof och den kloka doktorn och önskar alla ett nytt vansinnigt fysiskt aktivt år!


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.