Tagg: kvinnlig läkare

Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

I Dagens Nyheter 11 november så är det en lång och bred artikel om socialminister Annika Strandhäll. Hennes företrädare Gabriel Wikström sjukskrevs i maj 2017 på som det står- obestämd tid. Jag tror att han drabbades av utmattningssyndrom och det blir just hälsa- och sjukvård som fångar mitt intresse i artikeln. Annika Strandhäll är från sitt socialdemokratiska håll kritisk till den tidigare regeringens kömiljard, som de dessutom avskaffade och menar att enstaka åtgärder inte hjälper.
Hon fortsätter: – Nu ser vi att sjuktalen för vårdanställda skenar. Man väljer att söka sig till bemanningsföretagen istället för den landstingsdrivna vården. Vi står med en alltmer akut situation som handlar om stängda platser i förlossningsvården, i barncancervården, när det gäller planerad kirurgi. Ska vi kunna vända runt det här, då är det enskilt viktigaste att att vi jobbar med personalfrågorna.

 

Sjukvårdspersonal drämmer in i väggen

Sjukvårdspersonal toppar statistiken säger vår minister och undrar just hur de är med läkare? Klarar vi oss bättre? Eller? Tyvärr verkar det som om ”proppen har gått ur” och läkare, kvinnliga läkare och unga kvinnliga läkare i den nämnda ordningen blir sjuka.

Jag och en kollega funderade högt och tillsammans och bestämde oss för att dra igång ett projekt där vi ville jobba konkret och med friska faktorer som ledstjärna. Nära till hands låg det att arrangera en resa med både kunskap, träning, återhämtning och så klart semesterkänsla, då vi båda gjort det tidigare.

Sagt och gjort, nånstans under planering och prat undrade vi VEM SOM TAR HAND OM DOKTORN? och så hade namnet fötts. Resan kommer att gå av stapeln nästa vår och vi skapade en grupp på Facebook för att så lätt börja marknadsföra den. Vi trodde att det skulle vara en 30-40 kollegor som hittade oss och ville vara med och kanske resa med oss. Så det första dygnet när det anslöt sig 21 kollegor på några timmar blev vi glada och förvånade! OJ! Men det slutade inte, efter några dygn var gruppen några hundra medlemmar stor och vi häpnade.

Vem tar hand om doktorn?

Vilken dammlucka har vi öppnat? Hur mår vi läkare och vilket behov det verkade finnas av att dela med sig av sina berättelser om hur man haft det och hur man i många fall blivit riktigt sjuka. I dag vet vi att behovet är stort och att det verkar vara en form som passar många- för vi är nu över 700 kollegor som finns i gruppen. I fredags satt jag och min kollega Maria Gustafsson i TV 4:s morgonsoffa och pratade om gruppen och hur det verkar ha blivit. Läkartidningen skrev om hur vår Facebookgrupp blivit en ventil!

                                                            Jill Taube och Maria Zetterlund Gustafsson

Inte bara läkare

Så klart så är det inte bara läkare och kanske inte ens läkare i första hand som drabbats, men det blev så uppenbart för oss att vi hade kompisar, kollegor och båda vi två träffade på kollegor i andra sammanhang som arbetat sig sjuka att vi ville göra något. Vi har också förstått och visst vetat själva att det är lite tabu att visa sig svag som läkare.
Vi vet att det är riktigt rysligt svårt ibland att vara sjuksköterska och att många väljer att avsluta sina fasta anställningar och istället hyra ut sig, precis som Annika Strandhäll nämner. Jag är himla glad för att man numera i de flesta fall pratar om hyrpersonal och inte bara hyrläkare, för det speglar inte verkligheten.

Så vi hoppas att varje yrkeskår gör på det sätt de vill och behöver- att jobba fackligt eller politiskt eller som vi, bara kollegialt. Härma oss gärna!

 

Flest kvinnor

Till sist, jo det är flest kvinnor i vår grupp (ungefär 70%) och de som berättar om att de inte mår bra är främst kvinnor och det verkar ju stämma med hur det ser ut i övriga samhället. Kolla exempel in SVT och deras satsning på att belysa området.

Men inte bara…

kvinnor förstås. Niklas Nygren, psykiatrikern som skrivit boken ETT SLUT EN BÖRJAN har jag nämnt här tidigare. Vi har korsat varandras väg jag och Niklas några gånger, men ännu inte i verkligheten :-)!

 

Välkomna!

För er som är läkare, välkommen att kliva in vår grupp, följa med oss på kryssning 20 januari, till Rhodos vecka 17 nästa år och ytterligare en kryssning 13 oktober. Ännu har vi ingen hemsida, men domänen är köpt och ska snart inredas.

För er som är sugna på att resa, debattera eller röra på er kravlöst och dansigt- DansSteget och Själ och kropp har ju lite av varje!

 

Varmt och dansigt från Jill!

 

 

Dela vidare
Tankar om självmord- när döden lockar mer än livet

Tankar om självmord- när döden lockar mer än livet

På väg från Ludvika efter några dagar som doktor. Tåg till Gävle, byte och snart hemma i Fjollträsk. Varit borta mycket hela våren och längtar. Letar efter nåt att lyssna på för att fördriva tiden. Sveriges Radios app berättar för mig att andra just nu lyssnar på ”Sommar med Kristian Gidlund”.

Okej. Jag vet inte vem han är, men börjar streama och lyssna. I presentationen får vi veta att hans blogg ” I kroppen min” har haft 8 miljoner besök. Ett stråk av narcissistisk avund kyler mig, den eviga medelmåttan. Vad eller hur skriver han denne unge dalmas? Strax före Borlänge, som är hans barndomsstad har jag förstått och skäms. En döende 29-åring.

Min äldsta son, snart 28 ringer och berättar att det blir tidernas barbecue nu på lördag. På Löran, vår lilla pärla vid norrlandskusten. Den sonen och jag delar en egenskap. Vi saknar härbärgeringsförmåga. Vägen mellan tanke och handling är försvinnande kort. Det är nu som gäller. Inte ett behagligt nu i en anda av mindfulness. Utan mera ett brinnande jag-måste-dela-nu! Sonen får det jag har i knäet, programmet och känslan och jag får en meny och läxa att bjuda in vänner till middag tillbaka. Bytt är bytt.

Jag gråter redan när vi lägger på. Av någon slags sorg över en ung mans orättvisa öde. Snyltar lite på det kanske. Gråter av tacksamhet över att det inte är min nästan 30-åring som har en stor tumör i magen. Skäms över min lycka. Varför har jag klarat mig? Ni vet, överlevnadssyndromet. Varför drabbas hans mamma av en outhärdlig sorg?

I kroppen min

Jag går sönder av Kristian Gidlunds poetiska, men mest sakliga ord när han tar med oss på sin resa mot döden. Ett tag verkar det som om han kommer att klara sig. En otroligt tuff cellgiftsbehandling bäddade för en lyckad operation. Han fick en fristad. Tog plats bland de levande ett tag. Men döden nosade rätt på honom. Han bloggade om sig själv och sin sjukdom, och bloggtexterna gavs ut i bokform samma år som han gick bort- I kroppen min.

Jag skäms igen. Över att jag under den svåraste vinter jag haft ville dö. Varje dag fick jag bestämma mig för att vara kvar. Döden var en tröst, en räddning. Jag vet inte om jag verkligen var nära. Urskuldar mig nu med att jag aldrig. För mina barns skull. 27-åringen, 26- åringen och nästan-sladdisen, 21-åringen.

Jag hittade min mamma när hon försökt, de gångerna hon inte bara var full och inte grymtade när jag ruskade henne. Så. Jag borde ha vetat bättre och sökt hjälp tidigare. Pratade om krisen och skilsmässan gjorde jag med många vänner och bekanta. Var öppen med den resa som jag påbörjade. Tyckte att det bjöd in till nära och spännande samtal, även med främlingar.

Jag var i krisen gränslös, men det förstod jag inte då. Till er som fick mig objuden, ber jag om ursäkt. Till er andra, som förblev vänner och ni som blev nya vänner bugar jag mig. Men att kliva av den höga arbetstakten och söka sjukvårdens hjälp och kompetens gjorde jag inte. Att vara psykiatriker som jag är, blev ett hinder.

Risk att vara kvinnlig läkare?

Kvinna och psykiatriker är en dålig kombo dessutom. Vi är den grupp som begår självmord i högst utsträckning. Skammen var för stor. Steget mellan att hjälpa och bli hjälpt är pyttelitet i språket, men nästan oändligt i verkliga livet. Mitt nätverk stort dessutom. Skulle jag träffa på en kollega? Var skulle jag gå? Doktorn som ska sätta sig på den andra stolen. Patientens. Det är inte lätt.

Lösningen blev helt privat terapi. Räddningen var hela tiden G. Som kanske mot bättre vetande stannade kvar. Vår historia kan jag inte berätta. Inte än. Ljus sipprade in, lite i taget och jag kunde välja bort döden. Ett privilegium. Skötte mig så gott jag orkade och började äta och sova bättre. Tränade och dansade gjorde jag hela tiden.

Jag överlevde vintern, precis som Peter LeMarc. Livet blev något nytt. Skörare och starkare. Vuxnare och bättre. Tar med mig vetskapen om mig själv i möte med de patienter jag träffar ibland. Förstår svärtan på ett annat sätt, ser kraften i djupet.

Självmord

Önskar att många är modigare än vad jag var och vågar prata om sin ohälsa och be om hjälp. Berätta om när döden lockar mer än livet. Bryta skammen kring själens smärta. Självmord tar långt fler liv än trafiken. I Almedalen i år var självmord ur flera olika synvinklar ett stort ämne på det Café för psykisk hälsa som arrangerades för femte året. (2013, min anmärkning 2017)

1500 tar sitt liv varje år i Sveriga, tio gånger fler försöker och hundra gånger fler har tankar och kanske planer. Vill du veta mer sök hos: SKL, SPF, MIND och SPES. Läs den fina boken ”Bryt skam” av Agneta Ekman Wingate, Rio Kultur Kooperativ.

Lär dig hur du kan möta någon som bär på svåra och svarta tankar och kanske till och med planer. Suicide Zero är en ideell organisation som verkar för att radikalt minska självmord.

Önskar mig smala och målsökande mediciner till de svårast sjuka, så att de vill ta dem. För att de ska slippa vara i ett psykotiskt kaos där det mesta är hotfullt eller obegripligt. Så att deras tankar håller ihop och de kan välja att leva.

Önskningar brukar vara tre. Så jag rundar av. Jag önskar mig ett mirakel. Bara ett! Så att Kristian Gidlund får leva i alla fall så länge att han får träffa det barn han inte har. Det har ju jag fått göra.

Mina grabbar, ni är det viktigaste. Det starkaste. Jag är oändligt tacksam över er och att jag överlevde. Nu har jag vågat.


Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Själ & Kropp.

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.