Kategori: Uncategorized

Lost in translation på en yogamatta

Lost in translation på en yogamatta

Lost in translation på en yogamatta

 

– Golv mot sittknölar! dirigerar vår fröken som håller i det långa passet med rörelser av österländskt ursprung.

OBS! Ett helt annat pass än i texten.

 

Jag tappar greppet lite, tänker att det gäller att hålla sig på sin matta och vara noga nu.  Vilket golv? Vems sittknölar? Vad ska kompromissas  i förhållande till vad? Och axlar, axlar! Vems axlar menar hon, när ändelser, bestämd form och possessiva pronomen har skalats bort. Tack och lov så finns det ljusningar, hjässan presenteras i bestämd form och jag vet vilken hjässa jag ska sträcka upp mot taket. Kanske är hon bara trendig och hänger med i språket och jag, en snart 60-åring bakåtsträvande som blir ”lost in translation” mellan språk och kropp? För att resonera så slänger jag in en fråga i ett community i ett socialt forum. Jag får massor med roliga svar, men inget kan något om bakgrunden till min spaning. Tipsas att inte gå på yoga för att slippa träningsvärk till att om en dansar pool-dance är det bra med kort och tydlig kommunikation. Då jag saknar erfarenhet av att både utöva men totalt av att leda pooldance så vet jag inte. Ja, kanske. Flera träningsinstruktörer tror att det handlar om att spara tid och andetag i tuffa pass. Jag är också instruktör men håller envist fast vid ändelser och bestämda former. Vill liksom inte  ropa: Gå mot mitt! Klokare eller kunnigare blev jag inte när det gäller just språkförändringen, men en hyfsad gissning är nog anglifiering. Där rodnar jag, tur att vi ses via rymden bara.  Att det var gott om träningsinstruktörer i den här gruppen som förenas av skrivlust, var en så kallad bieffekt. Eller om det just de som svarade? Ja, det går ju inte heller riktigt att veta. Nu blev jag lite vetenskaplig också och inte bara språkpolis!

 

Jag är en rastlös själ (och har en sån kropp ) och har fullt sjå att faktiskt hålla mig på mattan i 90 minuter. Inte för att jag inte kan gå ner i varv (även om det inte är min bästa gren) utan för att jag får trååååkigt. Är det kanske två sidor av samma mynt?

 

 

Borde jag veta? Jag är ju psykiatriker och lite hobbydiagnoser har jag väl fått själv, av mig själv. Snabbt uttråkad.  När jag känner igen alla övningar och rörelser och inte kan göra så mycket för att förbättra mig själv, i en fullproppad sal där yogafröken inte hinner gå runt och ge råd och tips utan blir en slags modell i mitten, så tappar jag uppmärksamhet utåt. Får vända den inåt istället.  Tackar för att mattgrannens fötter är farligt nära min näsa i en krigarposition (har redan glömt vad den heter, så mycket för att känna igen positionerna ;-)) och jag har fullt sjå att mota undan irriterande tankar, men glad att just hen har behållit sockarna på. Känslor och tankar, tack så mycket, för då händer det något i min hjärna= mindre tråkigt. Jag tillåter mitt sinne att åka berg-och dalbana och klappar mitt språköra som är lite luggat och jag fyller i tyst för mig själv:

– Axlarna, sittknölarna, golvet! Halleluja, tack för ändelser och bestämda avslut och grammatik och…

Men hux flux har det gått 90 minuter av mitt liv, jag är lite smidigare rent kroppsligt än innan. Bortskämd välfärdsmänniska som tillåter mig att gnälla om struntsaker. Jag skäms. Ska ta med mig den där underbara yogafeelingen som ju faktiskt uppstår ibland. Jag tränar på det.

 

 

Jag ska nu sätta mig i soffan, kolla på Bonusfamiljen på TV-n, fixa kvällsmålet och bara vara nöjd och lycklig. För det är jag, om än rastlös och språkarrogant ibland. Låta språket vara i kroppen och tacka för impulsen att skriva en liten krönika.

                                                                                                                                                                  Namasté!

 

 

Dela vidare
Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

Här kommer på årets sista dag, en gästblogg som idag lades ut som en text i gruppen Vem tar hand om Doktorn? av Mats Örneborg. Det handlar om skribentens egen resa från sjukvårdsbiträde till specialist i psykiatri, glädjen över arbetet, mötet med patienter, men kanske framför allt en frustration och kritik över hur hälso- och sjukvården har kommit att bli. Texten vände sig till gruppen som är läkare, men självfallet går det att applicera texten på hur hälso- och sjukvården fungerar för andra yrkeskategorier och så klart oss människor när vi är patienter.

HÄR BÖRJAR TEXTEN:

En dag 1978 försökte jag på Huddinge sjukhus, iklädd Pressbyråns på den tiden ofantligt fjantiga arbetskläder och ansvarig för den kioskvagn som då fanns, att sälja tidningar, tobak eller godis till en nyss avliden man. Tillskyndande sjuksköterskor förde mig varsamt ut ur ensalen och bjöd på kaffe inne i personalrummet. Men chockad var jag inte. Bara omtumlad av deras omsorger. Tre månader senare, tog jag anställning på KS som sjukvårdsbiträde. Och på den vägen är det.

I dag är jag överläkare inom psykiatrin med särskild inriktning på psykossjukdomar. Och jag har bara sju år kvar till pension, åtminstone om nuvarande pensionsålder fortsätter att gälla. Pensionär. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det jag nu säger: 

det ska bli en lättnad, att komma från svensk sjukvård.

Det har inget att göra med vad jag tänker på som fungerande sjukvård. Jag älskar min egentliga uppgift. Men det som under de 40 år jag arbetat inom vården förändrats, gör att jag hindras från att göra det jag älskar på ett anständigt sätt.

Jag är en mycket envis gubbe. Jag söker också alltid fakta, när någon omdiskuterad omständighet finns på tapeten. Det innebär mestadels djupdykningar i statistik från SKL; årsberättelser med hästlängder av ekonomiska redovisningar; läsning av externa granskningar, exempelvis från Riksrevisionen. Sedan slänger jag det i ansiktet på de som enfaldigt hävdar, att svensk sjukvård upprätthåller sin kvalitet och på de som – liksom media – gått på myten om kostnaderna för inhyrd personal mm.

Om vi börjar med vårdkvalitén, så finns det inget alls som talar för att något har förbättrats under de senaste trettio åren. Andelen vårdskador (relativt avnämarantal) har ökat i de flesta verksamheter och det är inte bara en ökning av rapportering utan de facto. 

Införandet av en helt bisarr administrativ dokumentationsbörda, har inte på något sätt förbättrat säkerheten eller vårdkvaliteten för våra patienter. Bevisligen, utifrån föregående stycke. Den har dessutom, i sina mestadels tvingande former, skapat en distans mellan alla oss som arbetar i vården visavi våra patienter. Både vad gäller det faktiska mötet men också hur vi utvecklar oss mentalt och erfarenhetsmässigt. Jag har alltid sagt, att sjukvård (oavsett inriktning/specialitet) är en hands-on-verksamhet. Vi måste arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet men också hela tiden med flexibilitet och fingertoppar. Det vi gör kan inte reduceras till simpla och klumpigt avgränsade algoritmer i ett protokoll eller formulär, frånsett strikt vetenskapligt belagda algoritmer för exempelvis diagnos/prioriteringar mm.

Svensk sjukvård har genom införandet av tvingande och – inte sällan – fullständigt meningslös dokumentation, skapat en ängslig verksamhet som högre prioriterar protokollens avprickande, än att det går bra för våra patienter. Regionerna lägger ju till och med ut små ekonomiska morötter för att vi ska vara riktigt duktiga och få det att se ut som, att vården håller hög kvalitet. Men – vårdskadorna ökar. Anmälningarna ökar. Personalen flyr hela kliniker. Medarbetare blir långtidssjuka. 

Utöver formulär och protokoll som mestadels saknar stringent evidens, blir också journalmallarnas rubrikträd allt längre, parallellt med att allt fler rubriker sätts som obligatoriska med en asterisk. Utöver att det är tidsödande och ofta inaktuellt med vissa rubriker i det enskilda fallet, så säger det här otyget något annat till oss. Något mer implicit. Någon gissning? 

Min åsikt är att rubrikträdet med sina asterisker; parallellt med formulärdjungeln vi stångar oss fram genom, säger:

Du är inte kompetent, lille vän.

Det vilar en implicit och unken odör av misstro mot oss, när man uppenbarligen bedömer att vi inte är tillräckligt kompetenta för att i journalen göra adekvata och i det enskilda fallet passande dikteringar. Bättre att tvinga bönderna! För säkerhets skull. Och för att vara alldeles helt säker, sitter en hel kader med s.k Vårdutvecklare och kontrolläser våra journaler. 

Eftersom jag är både gammal och som sagt envis, skiter jag i de asterisker som inte är adekvata i det enskilda diktatet. Jag antar, att endast läkarbristen gör att jag inte fått befrias från min tjänst….och jag skiter i de flesta formulär också. Jag försöker att prata; förstå, se och i bland känna i stället. 

Ett exempel på övertron på formulär:

I min specialitet, infördes semistrukturerade formulär för bedömningar av suicidrisk för ganska länge sedan. De baseras förvisso på statistiska variabler. Jag kan redan här säga, att utvärderingen via SBU efter ett antal år, visade att utnyttjandet av formulären inte påverkat suicidfrekvensen ett pillevitt. MEN, om vi nu då betraktar de journalförda resultaten av användandet av dessa eländiga formulär, alltså hur en suicidriskbedömning, i tyvärr allt för många fall, kan se ut i skrift, så är det så här:

R: man, ensamstående, viss överkonsumtion alkohol
S: har kamratnätverk, inga tidigare s-försök, ingen hereditet
Bed: låg till måttlig s-risk.

R=riskfaktorer, S= skyddsfaktorer

Den som gör den här bedömningen, använder alltså ett protokoll – som bevisligen inte haft någon effekt enligt SBU – som grund för samtalet med patienten. Skulle du som läser det här, när du efter en längre tid av psykiskt illabefinnande till slut söker hjälp, vilja mötas av en statistisk bedömning?? Hur suicidpreventivt är det?

Det är en avprickning, inte ett möte. Hur sedd blir man som hjälpsökande då? Jag betvivlar inte alls de statiska parametrarnas validitet. Men vad gör det med mötet? Och hur utvecklas med åren bedömarens fingertoppskänslighet; kliniska intuition?

När jag handleder ST eller AT, brukar jag trycka på det suicidpreventiva i själva samtalet; mötet. Självklart ska parametrarna ovan fogas in i samtalet men det måste ske genom ett naturligt sammanhang; med empati; med lyhördhet. Det är ju för tusan en människa som sitter där! Att få med det statistiska underlaget, måste sitta i skallen på bedömaren. Det är en utbildnings- och erfarenhetsfråga. En fråga, som inte finns i ett enda suicidprotokoll som i alla fall jag stött på, är: 

Vad är det som gör att du ändå sitter här…att du faktiskt lever och söker hjälp?

De flesta utbildningsdoktorer tycker först att den frågan är hemsk. Men jag tror det ger en fördjupning i samtalet. Det skapar ett PERSONLIGT möte. Det öppnar dörrar för att avhandla ytterligare aspekter tillsammans med patienten. Och det bör, enligt min mening, göra att människan känner sig sedd. Och det tror jag, åtminstone i det korta perspektivet, är högst suicidpreventivt.

Jag säger i det korta perspektivet. Varför? Jo, för att jag arbetar i en verksamhet där suicid alltid kommer att förekomma. Och i vissa fall, tycker jag det är fullständigt begripligt. Jag kan känna full förståelse för det i vissa fall. Vilket för oss in på ett annat mantra inom svensk sjukvård: 

Nollvisionen.

Att sätta upp en nollvision för suicid inom psykiatrisk verksamhet, är ungefär lika begåvat som att sätta upp en nollvision för plötslig hjärtdöd på HIA. Det är i sin grund, enbart löjeväckande. Men det avsätter andra effekter i verksamheten. Det bygger rädsla och skuld hos personalen. Det skapar oro för att missa något, för att göra fel. Men om man då använt formulären….ni fattar vad jag menar. Visst förekommer felbedömningar, det är självklart. Och visst ska vi alltid göra vårt yttersta för att bota och lindra. Men att människor suiciderar inom vår specialitet, beror till 99.9% på att DE ÄR SJUKA, inte att vi begått flagranta fel. Den jobbiga erfarenheten ska dock, som nu, inkluderas i en retrospektiv analys. Det gagnar verksamhetens rutiner och kunskaper. Men man får inte låta medarbetare känna SKULD som sin första reaktion. 

Det enda som har skapats genom alla dessa förment konstruktiva procedurer, protokoll och dokumentationstsunamis, är ÄNGSLAN. Svensk sjukvård fostrar sina medarbetare till att primärt vara mer rädda för att göra fel, än att skapa förutsättningar för glädje inför att kunna göra rätt. 

Sedan kommer vi till bemanningsfrågorna. Vi är mestadels underbemannade i alla sjukvårdsgrenar. Och så har det varit, men förvärrats, sedan minst 25 år. Det var på det glada 80-talets andra hälft, som man på allvar började tänka sjukvård i termer av företagsekonomi och ”produktion”. Och Regionerna med sina politiker, har fortfarande inte fattat att sjukvård inte är produktion av gem. Produktion av tjänster…tja, men jag föredrar nog att se det som sjukvård, kort och gott. Och sjukvårdens aktiviteter styrs av de varierande behoven av sjukvård. Kostnader förändras med tillgång till nya läkemedel och behandlingsalternativ. Behoven kan inte underordnas en budget. Vidare har ju inte Regionerna (tidigare Landstingen), trots 25 års erfarenhet att ösa ur, ännu fattat varför folk lämnar vården. För oss som arbetar i vården är ju nöten ingalunda särskilt svår att knäppa: man lämnar i missnöje med arbetsgivare, i missnöje med arbetsmiljön, i missnöje med att hunsas kring som en bricka där hål ska fyllas upp.

I media får Regionerna det att framstå som, att en huvudsaklig orsak till den skrala ekonomin, är inhyrning av personal från bemanningsföretagen. Men vet ni…det stämmer inte alls! Dels har man använt sig av ”kreativ” redovisning i mediasammanhang (man räknar inte av kostnaderna för den vakanta tjänsten som ju under den period en inhyrd ersätter, ju inte kostar ett pillevitt); dels använder man sig av skräckexempel där enskilda läkare med eget bolag fakturerar fantasisummor till krisande regioner och sist och slutligen, tar man aldrig upp jämförelsen gentemot det faktum, att den inhyrda personalen INTE belastar verksamheten med semesterersättning; pensionsavsättningar; arbetsgivaravgifter och sjuklön. Dessutom har, i de flesta fall, inhyrd personal större ”produktion” eftersom man inte inkluderas i ledningsgruppsmöten; APT mm.

Någon som har kännedom om andelen av kostnader för hyrpersonal (läkare och sjuksköterskor) som belastade budgeten för de totala personalkostnaderna på exempelvis KS 2016? Take a guess.

Jo, c:a 17 promille….

Det står i deras eget bokslut. Bara att läsa. Så ser det ju ingalunda ut när företrädare för verksamheterna sitter med rynkad panna och ojar sig över ”merkostnader för inhyrd personal” på TV. Eller hur?

Riksrevisionen gjorde för ett antal år sedan, en genomlysning av merkostnaderna för inhyrd personal inom primärvården ur ett nationellt perspektiv. Man kom fram till att merkostnaden för själva personalen var mycket ringa. Däremot, uppstod det avsevärda merkostnader på grund av att Landstingen ingått totalt amatörmässiga ramavtal. Mestadels för att man ingått avtal med oseriösa (de billigaste…) leverantörerna som sedan inte kunnat leverera. Då måste man bryta ramavtalet. Och ersätta leverantören för det. Sedan måste man leta nya leverantörer, eftersom man oftast gjort avtal med två till tre lika opålitliga leverantörer i det primära ramavtalet, alternativt att dessa ju inte har garanterat samma kvantitet i själva avtalet som huvudleverantören blivit accepterad för. De står ju som reservalternativ. Och då blir det bråttom. Så då har man inte tid för en ny och komplicerad upphandling, utan får dammsuga marknaden. Det är då frifräsarna med egna fakturor kammar hem storkovan. Parallellt med uthyrningsfirmor med kontoret på fickan. Men den stora kostnaden består i att man tvingas till förtida och tidsödande upphandlingar samt ersättningar för brutna ramavtal.

Riksrevisionen levererade en mycket svidande kritik gentemot Landstingen för detta. Och upphandlingar sköts fortfarande amatörmässigt. Om ni inte visste det innan, så viktas vid en upphandling oftast pris med 80% och kvalitet med 20%. Man behöver inte särskilt många hjärnceller för att då förstå, att det inte är de ärligaste leverantörerna som vinner. Det är, nu som då, precis som en kollega sa på nittiotalet, själv i bemanningsbranschen: den som ljuger bäst vinner! Som lite grädde på moset, kan jag också avslöja, att vid en upphandling inom psykiatrin i Stockholmsområdet för ett antal år sedan, hade den som vann upphandlingen en redovisad kostnad som var 50% (!!) av den (erkänt seriösa) aktör som la anbud till högst kostnad……

Det är ju sedan en rätt pikant omständighet, att nollvisionen (urk) om inhyrd personal, mest skulle spara in pengar på att inkompetenta upphandlingar försvinner….

Tänk om jag skulle ösa vrede över värdegrundsfjanteriet också? Nej, ni hajar ändå.

Det här blev ett långt inlägg. Men tro inte att jag är bitter. Inte egentligen. Mest ledsen över hur det blev för oss alla. För arbetsuppgiften i sig är fortfarande underbar. Bara vi slapp all skit uppifrån……

TACK MATS OCH GOTT NYTT ÅR ALLA!

Härma oss i nätverket, att samlas och stötta varann är DA SHIT!! Åsså lite dans också! Varmt, kollegialt, dansigt, vässat och vänligt från Jill!

Dela vidare
Intervju med psykiatriker Christian Simonsberg om gränssättning i patientmöten

Intervju med psykiatriker Christian Simonsberg om gränssättning i patientmöten

Intervju med psykiatriker Christian Simonsberg om temat för föreläsning på Marstrands Havshotell 19 januari, utförd av Maria Zetterlund Gustafsson 

Kunskap, lättsam rörelseglädje, avkoppling och gemenskap! Tätt packad salutogenes!
Varmt välkomna till att delta i våra evenemang i Vem tar hand om Doktorn?

Varmt och kollegialt från Jill & Maria 

Dela vidare
Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

Skaldjursplatå  får vi under vår SPA-vistelse på Marstrands Havshotell

Energipåfyllning med tema gränssättning!!

Ett dygn på ljuvliga Marstrands havshotell med föreläsning om gränssättning och hållbarhet av psykiater Christian Simonsberg. Som vanligt bjuder vi på roliga och enkla träningspass, spaavdelning, mysig
3-rätters middag som inleds med skaldjursplatå och under hela vistelsen utrymme för kollegiala samtal.

Pris från 2995 (enkelrumstillägg 300kr) inklusive fika vid ankomst, lunch, eftermiddagskaffe, trerättersmiddag, frukostbuffé, del i dubbelrum, spavistelse både lördag och söndag samt hela programmet i konferensavdelning med föreläsning samt träningspass i sportavdelningen. Varmt välkomna att fylla på energiförråden mitt i vintern med Vem tar hand om Doktorn? 

För närmare program se längst ned. 

För att boka skickar du en intresseanmälan till oss via mail på medicinochmirakel@gmail.com. Denna är ej bindande. Vi är just i full färd att få klart bokningsförfarandet med Marstrand och lovar hålla en plats till alla er som mailar oss. Inom kort kommer all ytterligare information, samt avbokningsregler att presenteras här och då återkopplar vi till er som är anmälda för att ta upp en definitiv anmälan. Så säkra en plats på eventet redan nu!!! 

Föreläsning av Christian Simonsberg, smärtläkare och specialist i psykiatri om personlighetssyndrom. Han levererar kunskaper, redskap och verktyg till kontakten med patienter som har denna typ av störning. Syftet är att man ska förstå vad det är som händer i mötet med gränsöverskridande personer, hur man hanterar detta och inte själv sitter med en massa jobbiga känslor. Han pratar också om hur man som läkare ska förhålla sig i situationer där man upplever frågan om förskrivning av narkotikaklassade som jobbig , problematisk och ångestskapande. Vi får redskap att tryggt kunna säga både ja och nej och känna att vi fattat rätt beslut. 

SCHEMA

Lördag: 

11.00 Fika med smörgås 
11.30-12.30 Träningspass
13.30-14.30 Lunch
14.30-16.00 Föreläsning enligt nedan, kaffe och rawfoodboll serveras på konferensavdelningen
16.00-19.00 Spa/Egen tid
19.00 Middag på Havshotellet med tre rätter. skaldjursplatå till förrätt, fisk till varmrätt och dessert.

Söndag: 

Frukost serveras från 07.00
07.30-08.30 Träningspass
08.30-10.00 Frukost
10.00-11.00 Återsamling, gemensam diskussion, avslutning

Vill man stanna kvar efter programmet på söndagen, kan man för en slant extra lägga till en magnifik brunch och fortsätta hänga i spa avdelningen. Det kan man isåfall säga till om när man ringer och bokar, men ingår inte i grundprogrammet. Priset för brunch är ordinarie 275 kronor, men vi har fått specialpris och ni som vill stanna kvar betalar bara 200 kronor för den. 

Varmt och kollegialt välkomna till
en härlig och energifylld helg samtidigt som du får redskap för hållbarhet i ditt vardagliga arbetsliv! 


Jill och Maria – Vem tar hand om Doktorn?

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.