Kategori: Själ & Kropp

Sjuk av ensamhet, men gemenskap botar

Sjuk av ensamhet, men gemenskap botar

Han säger nåt i stil med: Om det här hade varit ett piller, så hade hälso-och sjukvården varit förstummade! Ordagrant: Det skulle ses som en fullständig revolution för sjukvården.
Jag lyssnar knappt vidare, vet ju precis vad han, en läkare från England ska säga. Fysisk aktivitet. Så klart. Det visste väl jag. Plättlätt. Men tiondelar senare tappar jag hakan, det är något annat han pratar om och jag är förvånad och fångad. Eller kanske inte förvånad, men ändå. ATT BRYTA ENSAMHET! Reportaget som är ett inslag på nyheterna snor all min uppmärksamhet- och det är ingen lätt sak för en med lite bokstäver i personligheten. Det är revolutionerande men ändå så självklart. Nu börjar jag på riktigt:

Sjuk av ensamhet – men gemenskap botar

”I Storbritannien lider nio miljoner människor ofta eller alltid av ensamhet, enligt en brittisk statlig utredning, en ensamhet som sedan kan leda till sjukdom. Vi tycks leva i en tid av ensamhet som fått akutmottagningar att svämma över av människor som söker sig dit för hjälp, inte av medicinska skäl egentligen utan för att de är ensamma.

– Vi såg vad som behövdes, det är sunt förnuft, människor behöver stöd ibland för att klara av sina liv, säger dr Helen Kingston på sjukhuset i Frome i södra England.”

Medmänskliga Frome

I Allens hemstad Frome startade därför allmänläkaren Helen Kingston 2013 projektet Medmänskliga Frome, för att fånga upp människor som mer behövde andra människor än en akutläkare. Man utbildade människor inom sjukvården som blev kontaktpersoner för över 500 frivilliga förbindelselänkar som i sitt arbete träffade folk. Det kunde vara kaféägare, frisörer, restaurangfolk, skolpersonal m fl. Så knöts det lilla samhället med 30 000 invånare ihop.

Ensamhet och biologisk påfrestning

Läs och lyssna på hela inslaget! Det är egentligen  självklart och det blev ännu mer spännande när läkaren Peter Strange från Karolinska Institutet intervjuades och kopplingen mellan ensamhet och ökad fysisk sjuklighet förklarades. En ensam människa (åtminstone ofrivilligt ensam) är sårbar och rent biologiskt letar hen efter en flock, en gemenskap att ingå i. När det inte sker utan hen fortsätter att vara ensam och oskyddad så slår stressen till, hormoner far runt i kroppen och skadar oss. Peter Stranges kunskaper och slutsatser kommer från arbete med döende människor.

Här klipper jag in text från artikeln på Karolinska Institutets hemsida:

”Enligt Peter Strang innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress, där det biologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock är ständigt aktiverat. Det långvariga påslaget av stresshormoner är början av ett förlopp som kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens. Utöver detta innebär ensamhet en högre risk för depression.

– Ett samhälle som vill förebygga dessa stora folksjukdomar behöver därför väga in ensamhet som en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer, som kost, motion och rökning, anser Peter Strang.”

Jag förstår inte hur jag har kunnat missa allt det här. Självklart inser vem som helst (även en lite disträ psykiatriker) att ensamhet är vanligt och för de flesta förödande och är en riskfaktor för både missbruk och psykisk ohälsa. MEN jag har inte gjort kopplingen till den fysiska hälsa.

Ett satsat pund sparade 6

”Som en sidoeffekt började sjukvården dessutom att spara pengar. Färre människor sökte sig till akuten och Kingstons team kan i dag visa att för varje pund som satsades på projektet sparade sjukvården sex pund. Ett argument som uppmärksammats i hela Storbritannien.

– Om 500 volontärer har 20 samtal om året med människor som mår dåligt, då når vi 10 000 som kanske inte behöver sjukvården. Säger Helen Kingston, upphovskvinna till projektet.”

Kollegiala nätverk

Utmattningssyndrom kan förebyggas säger psykiatrikern Alexander Wilczek- genom att bland annat ha kollegiala nätverk. Vi som startat och driver nätverket för läkare- Vem tar hand om Doktorn? sträcker på oss. Vi har nu nästan 10% av Sveriges läkare i vår kravlösa grupp med olika gemensamma träffar och andra event- allt egentligen för att skapa kontakter och stöd.

 

Gemenskap på recept?

Mig veterligen finns det inte ännu! Kanske kommer det som en metod i hälso- och sjukvården, men så länge kan både vi fortsätta att förskriva fysisk aktivitet på recept (FaR) till sådant som skapar gemenskap- vad sägs om dans!

Bamse och hans vänner får avsluta

Bamse, som verkligen har förstått innebörden av att vårda sina relationer säger: Tack! Det är bra med vänner – också små vänner!  Många tillsammans, även små kan försätta berg. Dessutom har Bamse en kompis som jag gillar skarpt- Skalman- en man med principer och tydliga gränser. Det behöver vi nog mer av till kvinns och mans.  Mer om honom en annan gång.

Ha en fin dag- tillsammans! Bidra gärna med förslag på projekt där man haft gemenskap som mål!

 

Dela vidare
Yogadoktorn & Vem tar hand om Doktorn? flingade på Rhodos

Yogadoktorn & Vem tar hand om Doktorn? flingade på Rhodos

Yogadoktorn

När vi ändå var på samma ställe, så passade Elin Sandberg eller Yogadoktorn som hon kallar sig, att podda oss i Vem tar hand om Doktorn? Så roligt att bli intervjuad och blir jag inte sugen på att själv börja köra en pod, så säg. Men håll i hatten, säger jag till mig själv just nu. Inga helt nya verksamhetsområden utan utveckla och förvalta det du redan har. Hoppas jag lyssnar på mig själv! I alla fall, njut av att höra Elin Sandberg, alldeles precis färdig med läkarutbildningen och i full färd med att forska om… ja så klart yoga, intervjua mig och min kollega Maria Gustafsson. Spana efter inlägg med reseberättelse i bilder från resan, som Vem tar hand om Doktorn? gjorde, kommer strax och hamnar under sin egna flik. God lyssning!

Dela vidare
Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jo ni läste rätt. Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård. Inte om det betyder att vi ska ha fortsatt fokus på SJUK och att HÄLSO bara hänger med på en släng. Som en obekväm släkting eller granne som vi bjuder för att visa andra hur justa vi är. Men egentligen vill vi inte och egentligen kommer vi inte att bry oss om HÄLSOVÅRDEN. Utan bara SJUKVÅRDEN.
En rykande färsk SIFO- undersökning som gjorts för Sveriges radios räkning visar att 80% av de tillfrågade uppger vården som den viktigaste valfrågan. Tycker jag då inte som läkare att det är en viktig fråga? Jo. Så klart, men inte att få mer och liknande hälso- och sjukvård till vilket pris som helst. Inte om bättre bara betyder mer av att fixa det redan sjuka.

Rädda drunknande

Hur kunde det bli så här defensivt och skruttigt med oss att det viktigaste vi har är att diskutera sjukdom och inte HÄLSA och att alla partier bara sprätter dynga på varann i den här frågan.  Vi lever i en välfärd och borde kunna hålla oss friskare av egen kraft och riktning.  Det finns förstås sjukdom och ohälsa, som inte alltid är samma sak. Dra nu inte iväg i tankarna och tänk att den här doktorn är helt tossig och tycker att vi ska ta hand om allvarliga sjukdomar själva. Nej, självklart inte.  Självklart vill vi vara friska och ha hälsan så långt det är möjligt och få vård när vi verkligen behöver. Ha bra liv. Men då är inte hälso- och sjukvården det enda sättet att hantera det på och kanske i många lägen, inte ens det smartaste. Den här klassiska folkhälsobilden visar det självklara i att förebygga istället för att släcka onödiga bränder.

Fantastisk hälso- och sjukvård

Så här tänker jag:
Vi lever i ett fantastiskt land med en välfärd som ger oss en fantastisk hälso- och sjukvård. Punkt. Jag är född 1959, nästan infödd i ett vaccinationsprogram och med tillräckligt kloka föräldrar som tackade ja till det ;-), barnavårdscentral, lekskola, en fungerande skolgång, lagom med fritidsintressen och ingen skjutsade mig hit eller dit, utan jag och min jämnåriga gick eller cyklade. Ni förstår vart det här tar vägen. Vi rör oss alldeles för lite idag. Vi får uppfinna rörelsehjulet varje dag. En stor del av vår sjuklighet och förtida död beror på våra egna levnadsvanor och går att påverka. Bra va! Bra, men så klart inte lätt som en plätt att påverka. Men möjligt.

Stillasittande mot vardagsaktivitet

Vad kan vi alla göra? Jo men ganska enkla saker. Byta ut en del av vårt stillasittande mot vardagsaktivitet är ett exempel. Min före detta kollega Ing-Mari Dohrn, fysioterapeut och forskare visade i en nyligen publicerad studie att en liten förändring i vår vardag skulle påverka hälsan ganska mycket.

                                                                       Ing-Mari Dohrn. Foto: Bo Bergman
Så här gjorde Ing-Mari och hennes forskarkollegor:

Man analyserade hur olika nivåer av fysisk aktivitet hos 1 200 personer över hela Sverige påverkade dödligheten i bland annat hjärt–kärlsjukdom 15 år efter att man mätte deras rörelsemönster . Deltagarnas aktivitetsnivå mättes med hjälp av rörelsemätare, och jämfördes sedan med information om dödsfall och dödsorsak från svenska register.

Rörelsemätare är ett sätt att mäta fysisk aktivitet och stillasittande objektivt och ett mycket säkrare sätt att än exempelvis själv rapportera vår nivå av fysisk aktivitet. Vi alla har en tendens att övervärdera hur mycket vi rör oss dessutom.  Enligt den här studien är hälsovinsterna stora inte bara för fysisk aktivitet på måttlig eller hög intensitet, utan även för fysisk aktivitet på låg intensitet (vardagsaktivitet). Genom att ersätta en halvtimmes stillasittande om dagen med vardagsaktivitet beräknas risken att dö i hjärt–kärlsjukdom minska med 24 procent.

Jippi tänker jag som nördigt ägnat mig åt att sprida kunskap om fysisk aktivitet i många år och vet vilken noggrann forskare min före detta kollega är. Så det här är finfina och pinfärska nyheter som vi bara tackar och bugar för.

 

Lite är bra och mer är bättre

Att ersätta stillasittande med fysisk aktivitet på minst måttlig intensitetsnivå, vilket motsvarar en rask promenad eller träning med högre intensitet, hade som väntat ännu större påverkan på risken att dö i hjärt–kärlsjukdom. 10 minuters måttlig till intensiv fysisk aktivitet om dagen minskar risken för hjärt–kärlsjukdom med 38 procent, medan 30 minuter om dagen minskar risken med hela 77 procent, enligt beräkningarna.

I studien justerades för andra faktorer som kan ha påverkat sambanden, såsom ålder, kön, rökning, utbildningsnivå och tidigare sjukdomar. Det betyder att den delen av risken som har andra orsaker räknades bort. Smart eller hur? Då blir ju resultaten än mer stringenta.

 

Stillasittande

Så här berättar Ing-Mari vidare:
– Vi har även i en tidigare studie kunnat visa att personer som sitter stilla i sammanlagt mer än 10 timmar per dag har 2,5 gånger högre risk att dö i förtid jämfört med personer som sitter sammanlagt mindre än 6,5 timmar per dag

Klicka er vidare och läsa mer om i en svensk sammanfattning och den riktigt intresserade kan också hitta länk till artikeln i tidskriften Clinical Epidemiology.

Ojämlik hälsa

Så för att knyta ihop tar jag oss tillbaka till det ursprungliga. Mera vård? Nja. En annan aspekt när hälso- och sjukvård tenderar att bli konsumtion, är att vi relativt friska tar för oss i första hand och att det är en riskfaktor att vara sjuk, när man blir sjuk. Hänger ni med? Det är lättare att ta för sig av vård om man är relativt frisk och förstås välutbildad. Jag är inget undantag. Jag har kunskap och pengar och kan ta för mig och tillhör en priviligierad grupp. Människor som har en psykiatrisk diagnos som exempel har också en sämre kroppslig hälsa och en del av förklaringen till det är hur man tar sig fram i vården. Levnadsvanor hänger i allra högsta grad  ihop med socioekonomiska faktorer eller för att tala klarspråk-  klass. Här har förebyggande av ohälsa en stor betydelse. Se ovanför också om att släcka bränder. Den som är mer intresserad av det behöver bara peta på mig så går jag igång ;-)!

En miljon arbetar i landsting och kommuner

Sist men inte minns, så kommer den gigantiska arbetsplatsen hälso- och sjukvården att klappa ihop snart, om vi inte GENAST GÖR ALLT VI KAN för att göra den till en mänsklig arbetssituation. Det är svårt att hitta statistik över hur många som jobbar bara i självaste sjukvården, men en siffra som slår ihop kommun och landstingsanställd är EN MILJON!
Nu är det strömhopp ut till långvarig sjukskrivning för de flesta kategorier av personal, inte minst läkare. I gruppen Vem tar hand om Doktorn? som jag startat tillsammans med en kollega som är allmänläkare samlar vi idag över 10% av Sveriges läkarkår. Kika in på där eller på en flik här på hemsidan för mer info.

En bättre hälsovård vill jag ha

Så jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård på det sätt vi nu diskuterar. Mer pengar in i skandalomsusade miljardbyggen, öppettider som börjar likna närbutikers, orimliga krav på vad vi kan få från vår gemensamma kassakista, personal som går på knäna och in i väggar.

Vi måste tycker jag, alla ta ett mycket större ansvar för vår egen hälsa och förebygga det som går att påverka och det är mycket. Jag säger varken att det är lätt eller att jag som lekkvinna (jo så kan en säga) vet hur det ska gå till på politisk nivå, men jag vet att det är den enda framkomliga vägen och att jag drar ett strå till stacken emellanåt! Och det pågår tusentals projekt och strävanden mot det friska synsättet, låt det synas även i välrörelsen. Jag vill att vi bevarar det viktigaste i vården, ger till de som behöver det allra mest och att de får det först.  Alla vi andra kan vänta. Faktiskt.

Så vem i hela världen ska jag rösta på? 

 

 

 

Dela vidare
Konsten att rädda liv-

Konsten att rädda liv-

Psykiatrikern och författaren  Ullakarin Nyberg räddar liv-

hör henne föreläsa på DansSteget 12 mars

Självmord är ett ord som är svårt att till och med säga, och det ÄR svårt att prata om det. Just därför måste vi göra annorlunda. Det är många som väljer att avsluta sina liv för egen hand. I höstas kunde man se Ullakarin Nyberg medverka  i serien- ”30 liv i veckan”. Trettio är det ofattbara antal människor i Sverige som faktiskt tar sitt liv varje vecka, en MÄNNISKA VAR SJÄTTE TIMME.

Att bedöma risk för självmord är det svåraste vi möter i vården, även för oss som valt att arbeta i psykiatrin och möter det ofta.  Jag tror att Ullakarin Nyberg håller med. Det är svårt.  Ullakarin har valt att möta det svåra genom att ägna tid och forskning och ännu mer tid åt det för att försöka rädda liv. På många olika sätt. Så här står det exempelvis om boken Konsten att rädda liv:
Konsten att rädda liv handlar om att bryta den tystnad som ofta omger psykisk ohälsa och självmord. Genom konkreta råd och exempel visar Ullakarin Nyberg hur man kan prata om det som är svårt och vad man kan säga och göra i mötet.

Här har jag lagt en länk till en föreläsning som är ett år gammal. Sedan dess har Ullakarin gett ut ytterligare en bok och bestämt sig för något mer som glädjer mig väldigt mycket! Tackat ja till mina enträgna böner om att komma och träffa oss i DansSteget. Jag vet att Ullakarins tid är väl inbokad, hon är också ordförande för min yrkeskårs specialitétsförening- Svenska Psykiatriska Föreningen och det gör mig ännu mer tacksam :-)!
Vi får nu lyssna till henne som föreläsare på DansSteget kväll i Alvik 12 mars. Det är i första hand för de som går kursen, men i mån av plats kan man droppa in. Vi förlänger också tiden för föreläsning till 45 minuter så att frågor och bokförsäljning hinns med.

Anmäl dig direkt till oss:  admin@jilltaube  – swisha 150:- (ange datum och namn) och du har en reserverad plats. Om det blir fullt swishar vi tillbaka.
Föreläsaren tar inget arvode men säljer gärna sina böcker på plats. Du får mer kunskap och tillsammans kan vi rädda liv! Överskott till Psykiatrifonden.

 

      Varmt välkomna!

Dela vidare
Fröken Studs!

Fröken Studs!

Fröken Studs

Igår fick jag ett nytt smeknamn- Fröken Studs! Det var så smickrande och jag blev varm långt intill hjärteroten, var nu den är. Det hände sig i Karlstad och jag var inbjuden till en av flera avslutningar av ett projekt som är väl värt att lägga på minnet- Brukarrevisonsprojektet. Ett sätt att granska och förbättra vård och insatser för personer med psykisk ohälsa och ibland funktionsnedsättning genom att låta brukare (benämning som i sig kräver en hel blogg för att förklaras) som utbildats för ändamålet, göra en standardiserad intervju och granskning av en verksamhet. Ett boende för personer med funktionsnedsättning, en daglig verksamhet, en psykiatrisk öppenvårdsmottagning kan vara det som granskas för att ge några exempel. Just nu lämnar jag det och hoppas på att få återkomma.

Min uppgift var att föreläsa om hur fysisk aktivitet påverkar vår psykiska hälsa och så klart att DANSA! Jag tackar inte ja till uppdrag om jag inte får leda aktiva pauser med dansiga förtecken. Det känns inte alls bra att bara prata OM fysisk aktivitet utan att GÖRA något konkret och fysiskt. Jag har haft äran att leda en omgång med DansSteget i projektets regi i Stockholm under hösten och det här var en fin avslutning på det uppdraget.

 

Suddig och inte så studsig men ändå
Dansfröken Studs på GIH och DansSteget hösten 2017

Och det var här det kom sig att jag fick ett nytt smeknamn- Fröken Studs!  Det känns som en fin komplimang och jag är glad för det. Men det hände något mer, när bästa Tova Sjödin som varit delprojektledare för Värmland fick hjärnsläpp och sedan direkt var påhittig med ett nytt namn på mig. Fröken Studs, dröjde sig kvar hela kvällen och jag tänkte att det var BARA POSITIVT LADDAT! Tänker att det vara problemlösning på hög nivå- våra hjärnor är SÅ SMARTA! Tack till Tovas!

 

Kan du inte vara stilla?

Inte i stil med ” hon kan aldrig vara still, myror i baken, orolig, hon stör alltid- utan studs som i rörelse uppåt och energigivande. Nu kan inte jag komma ihåg att jag var så här som barn, att jag flög runt i klassrummet och störde eller inte lärde mig nåt för att jag inte kunde lyssna. Ni vet nu vad jag tänker på förstås. Det som inte ens var uppfunnet när jag var barn- ADHD.

Jag var en riktigt duktig flicka och det är också så att flickors ADHD har hamnat i skuggan av pojkars, som verkar vara mera utåtriktade och mer motoriska. Här har läkaren och forskaren Svenny Kopp gjort en banbrytande insats, klicka här och få en hel föreläsning. Inte har jag ADHD och inte hade jag en sådan motorik eller brist i uppmärksamheten att det är ett bekymmer. MEN jag har en kropp som skarpt säger ifrån när den inte får röra på sig och visst irriterar jag en del personer. Och visst önskar jag mig mer koncentrationsmuskler och bättre sittfläsk och lite fler tänka-efter-innan-nervbanor. Men ännu mer önskar jag att fler får höra ärligt menade och uppskattande kommentarer:

Jämars, vilken fart det är i dig. Riktigt fin studs! Spring nu 4 varv och kom och fixa ett mattetal sedan. Eller vill du klättra på ribbstolen kanske? Ska vi säga 20 minuters arbete och sedan får du köra en belöning? (Tack bästa kollegan Maria Gustavsson!) Så ska det springas! En liten kapplöpning? Vilka vill? 

 

Kroppens spontana rörelser upphör inte i 6-årsåldern bara för att vårt skolsystem ser ut som det gör. Lek och studs kan inte kanaliseras till raster och idrottslektioner. Här vet jag att det finns ett stort stöd vetenskapligt och så många som håller med mig. Kanske funkade det bra så länge som vi och våra barn hade mycket mer vardagsaktivitet och vardagssysslor som krävde muskler och flås. Men inte nu ju. Att vi bara lägger ner kritik mot de som rör sig spontant och att det INTE är konstigt att dansa när som helst. Ursäkta mig, jag behöver pudra näsan. Ursäkta mig, jag behöver en bensträckare. Ursäkta mig, jag behöver röra på mig och tänkte köra 2 minuters dans. Någon som vill joina?

 

Språket berättar vad vi tänker

Språket präglar och är en produkt av normer och socialiserade beteenden (Hjälp Bengt Starrin, nu är jag ute på hal is…). Men jag tar risken ändå- det blev en sån ögonöppnare för mig igår. Jag är så tacksam att få kallas Fröken Studs (fast lyckligt gift och fru ;-)) och att ALLTID FÖRSÖKA MEDVERKA TILL ATT GÖRA.
Att du som är min åhörare också blir min ”ågörare”.  Ett nytt ord, varsågod SAOL!

Sportlovsdans för hela familjen

När jag ändå håller på och slår tusenmiljoner slag för rörelse i stort, så bjuder jag in stora och små fötter att dansa med mig på SPORTLOVET i STOCKHOLM. Tisdag 27 februari mitt i Stockholm. Dalagatan 64, klockan 10-11.30- kostar nada!

Boka här!  

 

Puzzz å kram på er alla och särskilt till er som bryter nya banor och vågar och visst får jag lov?
Med vänlig hälsning, Fröken Studs!

 

 

Dela vidare
Dansa sig fri från ångest!

Dansa sig fri från ångest!

Är det möjligt att dansa sig fri från ångest?

I min verksamhet DansSteget så är vi övertygade om den saken och det ville journalisten Jessika Devert också ta reda på och intervjuade mig och skickade en fotograf till en av av våra dansgrupper. Så här fint blev reportaget om oss i Året Runt.

 

Det känns bra, men vad ÄR det som händer egentligen?

Vi tar den korta versionen så här i en blogg. Fysisk aktivitet ger oss bättre kondition och fiffigt nog så fungerar den både för kropp och knopp. Om vi får bättre kondition så har vi också generellt en högre tröskel för när ångest kan utlösas. Studier visar att fysisk aktivitet behandlar flera olika slags ångesttillstånd.  Hjärnceller kan nybildas av fysisk aktivitet och muskelceller är ett slags reningsverk för stress kan man säga. De ligger olika forskningsresultat bakom de två rönen, båda är fantastiska och det sistnämnda är banbrytande.
Så här gjorde de: En grupp råttor delades in i två undergrupper, den ena hade fri tillång till springhjul och andra leksaker i sina burar, de andra hade det tristare och kunde knappt röra sig. (Det kan verka grymt med djurforskning, jag vet..) Sedan utsatte man båda grupperna för stressande behandling och såg att de som inte kunde röra sig utvecklade ett för råttor depressivt beteende. De blev påverkade av den yttre stressen, men de motionerande kompisarna klarade av den påfrestningen. För att ta reda på hur det kom sig på cellnivå så kikade man på ämnen i försöksdjurens hjärnor. Hypotesen det vill säga det, de duktiga forskarna trodde stämde men förklaringen om hur det gick till, var en annan.

Så här sa Jorge Ruas 2014 när den första artikeln publicerats:

– Vår forskningshypotes var att musklerna tillverkar något ämne som har en välgörande effekt på hjärnan. Men vi fann egentligen det rakt motsatta: vältränade muskler tillverkar ett enzym som renar kroppen från skadliga ämnen. Musklernas funktion i det här sammanhanget påminner alltså om njurens eller leverns, säger Jorge Ruas, forskargruppledare vid institutionen för fysiologi och farmakologi.

 

Blir en dansande psykiatriker glad eller blir hon gladast?

Nu kommer samma forskarteam med en uppföljande studie. De har följt sitt inslagna spår och fortsätter att följa hur fysisk aktivitet på mikronivå gör skillnad och det är inte lite minsann. Det motverkar fetma och stärker immunförsvaret.
I pressreleasen 180209 skriver de att motionsmolekylen (det är numera min absoluta favoritord!) får hela kroppen att må bättre och som om inte det var nog så illustreras det hela med en dansbild. Fast inte den här förstås…

 

För dig som vill läsa den vetenskapliga orginalartikeln finns ett sammandrag här.

 

Men om en inte gillar dans eller att jogga eller att cykla?

Så klart så bryr sig din smarta kropp inte om VAD du gör. Nä minsann, den är lika nöjd och glad om du som min kollega Anders Hansen joggar eller som jag gör dansar mest varenda dag eller en högt uppskattad projektkoordinator i mitt arbetsliv gör- ägnar sig åt att simspringa. (Jo det finns, swimrun är inget för en frysande vekling som mig.) SÅ sån tur att kroppen och ditt psyke bara bryr sig om hur mycket, hur belastande din aktivitet är och hur ofta du utför den. Det är det som blir effekten. Och att den verkligen är i förhållande till din kondition. Att promenera kan vara en aktivitet på hög nivå för den helt otränade och att springa en mil kan vara nästan svettfritt för en annan.

Vill du veta ännu mer om det här kika in den vetenskapliga sammanställningen FYSS. Eller skriv till oss och fråga!

 

Så ha det fint och om du gillar dans- Får jag lov? 

 

Jill och Jumbotronen

 

 

 

 

Dela vidare
Den sjuka arbetsstressen- är du utmattad?

Den sjuka arbetsstressen- är du utmattad?

 Årets första dröm- möss, råttor och hundar

 

Vaknar på årets första dag och har drömt om ett hus där det kom in objudna gäster på rad: först en mus, sedan en råtta och till sist en hund! Råttan sopade mattan med musen och hunden var stor och oberäknelig. Det var otrevligt och lite farligt, jag kände mig maktlös, men ville ändå vara kvar i huset. Det var ett stort och spännande gammalt kråkslott och fullt med vänner och besökare och så var min senaste stora kärlek där med mig- barnbarnet! Jag var ju tvungen att ordna upp det hela och skydda honom och mig själv. Det tog en stund innan jag fick syn på hålet bakom listen och kunde ringa hyresvärden, för det var det jag gjorde. Sedan tog  jag en kaffe och en macka och kände mig nöjd.

När jag fått ordning på tankarna i vaket tillstånd dominerade ändå känslan av hot och osäkerhet,  även om den var blandad med en önskan att vara kvar i något brokigt, spännande och faktiskt underbart. Så vad handlade det om? Jo, mitt liv som företagare, som nästan är samma sak som mitt liv. Allt jag gör, drömmer om, planerar för handlar om min passion för det som blivit mitt arbetsliv. Att med kunskap, fysisk aktivitet och gemenskap göra världen lite, lite bättre och på kuppen ha det fantastiskt roligt  och själv må bra.

 

Tvivel och pensionsångest

Men tvivel och  pensionsångest  kommer och går, särskild när jag räknat ihop vad jag tjänat 2017 och inte ens hamnar i nivå för statlig pension. Så visst tänker jag att lite mindre brokighet hos mig själv vore fint. Varför inte vara läkare på vanligt sätt på heltid och tjäna in pensionspengar och göra gott på en mer konventionellt sätt? Så slår jag bort det och vet att det inte skulle gå. Jag skulle krympa ihop själsligt av att inte få vara kreativ utan bara vara en papegoja som säger det någon bestämt att jag ska säga och försöker fylla i omöjliga blanketter från Försäkringskassan och slåss mot journalsystem som kräver betydligt mer uppmärksamhet än patienterna. Jag lämnar dagar när jag är doktor med en djup otillfredsställelse och skäms lite över vad jag inte gjort- mött en människa! Och inte heller varit en doktor med hela mig utan en supersekreterare och handläggare.

Kanske blir det bra och mycket vård för pengarna, men på kuppen drar vi ner oss som personal i svart hål och riskerar att gå under som arbetskraft i offentlig sjukvård. Det är inte för mig och för många andra kompatibelt med den egen hälsa att vara doktor. Kanske gör jag inte ens gott i det system som uppstått?

Så mina tankar tvingar mig ur sängen, jag fixar en kopp thé, njuter av vårt nyårsfina vardagsrum och jag börjar knåpa lite. Gör ett inlägg på sociala medier och kollar min hemsida. Och hittar ett meddelande från en läsare, som kom efter att jag bloggat om  mitt favorittema just nu- att vårda eller vårdas. Jag har frågat hen om det är ok att använda det och fått ett ja. Så här kommer det- så klokt och så bra att få reflektioner från en person som behöver vara patient i psykiatrin ibland och visar upp sin fina empati.  Jag är så tacksam för den här kommentaren.

 

Kommentaren

”Jag är patient inom psykiatrisk öppenvård och jag tycker att det är jätteviktigt att personalen tar hand om sig själva. Självklart vill jag att de jag träffar ska vara engagerade i sitt jobb, men jag vill inte att de engagerar sig i mig till den grad att det blir på bekostnad av deras egen hälsa. Om personen jag ska träffa har haft en hektisk dag och känner sig jättestressad, så ser jag hellre att personen tar tio minuters paus för att återhämta sig än att hämta mig i väntrummet på exakt utsatt tid. Jag har upplevt att vissa har tyckt att det varit oerhört viktigt att jag får ”min tid”, men för mig är inte det viktigaste att mötet blir 45 minuter långt utan att det blir BRA. Och min upplevelse är att det sällan blir riktigt bra om inte läkaren eller behandlaren är i harmoni med sig själv. Jag vill inte att min läkare eller samtalskontakt – eller någon annan människa heller – låter sin egen hälsa ta stryk för min skull. För det blir inte för min skull. Att exempelvis se någon ha en kaotisk arbetssituation gör bara ont.”

 

Vårda eller vårdas

Hur ska vi ha det 2018? Ska vi mota ut möss, råttor och farliga hundar från offentliga arbetsplatser, täppa till energislukande och hotfulla hål och se till att vi mår bra, vi som jobbar i systemet. Så att vi kan vara en resurs för andra och för varandra. Att vara personal eller patient är inte stationärt, när som helst kan vi bli sjuka och byta roll. Kolla in Arbetsmiljöverkets film om den sjuka arbetsstressen.

Är du själv i farozonen? Testa dig här, men kom ihåg att ett enkelt test inte är en sanning. Men kan vara ett finger i luften.

Så att vårda eller vårdas är en fråga som jag kommer att lyfta och jobba med under 2018! Framför allt med gruppen Vem tar hand om Doktorn? men även på flera sätt. Frågan engagerar.

Mina egna tvivel får jag jobba med- täta  till  svarta slukarhål, klappa mig på axeln och säga att jag duger lite oftare. Vara Rosatanten, dansfröken, farmor hela tiden och träna mera styrketräning.

Jag är ingen superhjälte och har lagom långa ben. Tack Bröderna Lindgren för den associationen och fina sången.
Välkommen 2018, ser fram emot vårt samarbete. Jag duger i  min brokighet och på mina egna vingliga ben. Precis som du duger på dina.

Med värme från mig, Jill!

Dela vidare
Superhjältemamman flyger i väggen

Superhjältemamman flyger i väggen

Superhjältemamman flyger in i väggen- en bokrecension

Camilla Gunnarsson (text) och Ulrika Nilsson (bild) Idus förlag

Det kan vara riktigt roligt att flyga fort, säger doktorn till Oskars mamma som har kraschat rakt i väggen. Oskar är van vid att hans mamma flyger fort och ofta och han vet att hon är en superhjälte. Han är SÅ stolt över henne. Oskar och pappa gör ofta roliga saker bara de två, för mammas tid räcker inte till de trevliga sakerna.

 

 

För mamma flyger omkring och fixar allt praktiskt och nyttigt. Hon tänker, planerar och genomför. Ingen annan hinner med och på nåt sätt behövs de inte heller. För Oskars mamma gör ju ALLT.

 

Rakt in i väggen

 

Så går det som det går- Oskars mamma kraschar rakt in i en vägg och plötsligt kan hon ingenting. Ingenting. Vet inte ens vilket håll dagis ligger åt. Oskar får ont i magen och förstår inte hur superkrafter kan försvinna bara sådär.

Oskar som är berättarrösten ur barnets perspektiv får mig som vuxen läsare snabbt i stämning och ger mig möjlighet att få syn på mig själv- om jag så vill.

Kanske flyger vi själva för fort, har flugit för fort eller till och mer har stukade vingar och trötta ben.

Eller så flyger vi fort eller långsamt eller kort och gott, precis på det sätt som vi vill och mår bra av. Då är vi bara att gratulera. Men för många andra är det här en angelägen och mycket kärleksfull bok och den första jag sett som placerar sig i  både vuxen- och barnaögonhöjd.

Mina kids är vuxna och barnbarnet bara någon månad, så boken är inte provläst för andra än vuxna ännu.

Köp boken

SÅ gå genast in på lämplig boksäljarsajt, köp ”Superhjälte-mamman flyger in i väggen” och läs för barn, dina eller andras och låt oss få veta hur pratet blev. För visst är det Camilla Gunnarsson, en skrivande psykolog vill med boken. Det tror jag i alla fall och tackar henne och förlaget Idus, så mycket för att ni nosade upp mig, skickade boken och bad mig om en recension. Här är den. I ett ytterst angeläget ämne.

 

Vid tangentbordet: Jill Taube

Dela vidare
Styrkan i sårbarheten

Styrkan i sårbarheten

Sårbarhet och skam

Av lite nu oklara anledningar kom jag och en god vän alldeles nyligen att prata om skam. Vi hade olika ingångar, men kunde snabbt enas om att skam är eller kan vara förödande. Fullständigt slå ut den drabbade. Att skam har en roll, en viktig roll dessutom i att forma oss människor i relation till varandra är en väletablerad sanning. Att skämmas lite lagom och rätta till sitt misstag är helt okej. Men den förödande skammen som på liknande sätt som ångest, bygger på din tankekonstruktion om dig själv, som inte är vettig eller konstruktiv, är något helt annat. Som kan hänger ihop med en känslomässigt starkt situation och sedan lever sitt eget liv.

Jag har ett SKAM-minne som min hjärna verkar ha antingen multiplicerat och placerat lite här och där i  vindlingar och banor eller alternativt lagt det väldigt lättillgängligt, som ett paket makaroner som står alldeles ytterst på en skafferihylla. BAM, någon (troligen du själv) smäller igen dörren och paketet faller i backen och massor av pasta ligger som en gulvit guppig matta i det lilla utrymmet. Du bestämmer dig snabbt för att inte öppna dörren igen, just då. Det får vara. Du är rätt less, det händer hela tiden och ändå verkar du inte kunna ställa paketet någon annanstans. För du har ju alltid gjort precis på det här viset.

För att hänga med i just den här metaforen så stärker jag upp med en bild av ett gammaldags
skafferi :-)!

 

Från Husprojekt Drömhus

 

Mitt skam-minne

Jag var 5-6 år gammal, vi hos en familj och hälsade på, vi var inomhus och lekte. Jag ramlade och slog mig. Som barn gör.  Gråtande sprang jag  till min mamma eller pappa (jag har aldrig vetat säkert vem det var)  och blev upplyft och sökte tröst. Som barn gör. Men något kändes inte okej och jag slutade snabbt att snörvla när jag upptäckte att det inte var en av mina föräldrar som fångat upp den ledsna lilla. Utan en av de andra vuxna i den familj som vi var på besök hos. När de såg min förvåning började alla att skratta. Nu när jag skriver om det är jag, precis som Brene Brown som jag snart ska presentera ”numb”, jag dövar minnet känslomässigt. Det har så klart klingat av och jag kan tänka att de bara var lite obetänksamma. Men det var förödande då och så fort jag senare i livet har känt stark skam, så är minnet där.

Ibland mest som en vetskap som nu, som inte berör mig egentligen, men ibland kliver jag rakt ner i ett svart hål. I någon slags självömkan som egentligen är ett självförakt klafsar jag omkring i ganska vedervärdiga känslor ett dygn eller två. Jag HAR trott och tyckt att jag har förstått det ganska bra och försökt radera det ur mitt liv, men misslyckats.

 

Okänd liten flicka- från bildbyrå

 

Brene Brown

Samtalet med min goda vän ledde till att hon skickade mig en länk till en kort föreläsning av Brene Brown, en amerikansk sociolog och forskare. Om sårbarhet och att det är en styrka att våga vara det och inte ett tecken på svaghet. Jag hade lyssnat på det förut, men inte alls blivit berörd som nu. Lite som att paketet med makaroner stod farligt nära kanten och BAAAM så föll det ner. Jag var kanske, just det som Brene Brown beskriver sårbar just då och det gick rakt in i hela mig.

Det skulle bara vara alldeles förbannat korkat av mig att försöka göra en resumé av hennes briljanta, känslomässigt tankvagnstunga och  underhållande och så förbaskat roliga föreläsning. Snälla rara läsare, lyssna på det i sin helhet! Gör inte som jag, skriv en blogg samtidigt eller svara på 23 mejl eller plocka  ur diskmaskinen. Bjud dig på de dryga tjugo minuter som hennes TED-talk tar- Styrkan i sårbarheten.

Brene Brown

Modell för en perfekt föreläsning

Den skulle kunna vara en modell för just föreläsningar också- den är som en prefekt måltid. Allt finns där, salt, surt, beskt och sött, väl balanserat och alla smaker gifter sig med varann som en kan säga. Kontentan är precis det som titeln berättar: det finns en styrka i att våga vara sårbar, en stor styrka och en stor risk att fortsätta att låtsas att vi inte är det. Veckla in det i förnekande och trycka bort den förödande känslan, som i fallet drar med sig alla andra känslor också. Så beskriver Brene Brown det. Förstås är det inte så enkelt som jag refererar det och inte heller så enkelt och schematiskt och så svart-vitt som det lyfts fram heller. Men hon har onekligen en stor och viktig poäng och det HEUREKA som startade hennes sammanbrott eller uppvaknande, det beror på hur man ser det, ledde fram till forskning om sårbarhet och om skam. Som nu pågår på det sextonde året. Så forskning och vetenskap finns ”bakom orden” och visst är det så mycket av de här känslorna, framme eller bortträngda som vi möter i psykiatrin också.

 

Fullhjärtade

Men vänta nu, det handlade ju inte om kunskap och förutsägbarhet utan snarare om att våga vara osäker och visa upp sig, hela sig, med sina fel och brister och ändå vara fullständig övertygade om att vi har rätt att både bli älskade och att vara tillhöriga. Ni förstår mer när ni lyssnat.

Som de fullhjärtade. Att höra till, knyta an är den starkaste biologiska drivkraften för överlevnad. När vi tror att vi inte är värdiga att älska så skäms vi. Kanske är det logiskt sett ur en evolutionär aspekt.

Nä hörni, jag skulle ju inte ens försöka. Men nu gjorde jag det och jag tror att det är rätt okej ändå.  Om Brene Brown i sin forskning visat att det går att förändra sig och BLI FULLHJÄRTAD vet jag inte. Men i stor sett all långvarig och djuplodande psykoterapi värd namnet, rör sig ju i de kretsarna, om ni hänger med mig i resonemanget. Så visst kan vi påverka våra föreställningar och bli friare. Att ha en föreställning om sig själv som oälskad och ovälkommen och mindre värd och därmed per automatik skämmas går kan påverkas. Här bor sårbarheten och står vi inte ut med den så står skammen på tur. Den kan vi göra nästan vad som helst för att slippa vara i.

Nästa gång jag står nära kanten till mitt svarta hål, ska jag försöka stå kvar och balansera och övertala mig själv att jag inte behöver skämmas. Att det är en styrka att vara sårbar och att det inte är någon katastrof om det både märks och ger avtryck ibland. Försöka låta bli att låta någon när och kär hamna i skottlinjen för något som inte hör dit.

Jag tänker i alla fall försöka. Önska mig lycka till!

Du får detsamma av mig om du vill och en önskan om fina och trevliga helger!

 

Ett ljus i mörkret

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.