Författare: Jill Taube

Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Kollegor mot utmattningssyndrom

Det här är en text som är skriven av en läkarkollega och först publicerad i nätverket Vem tar hand om Doktorn? Stort tack till kollegan, som ni förstår, själv drabbats av sjukdom och nu gör allt för att förhindra att andra kollegor också blir sjuka av sina arbeten.

Till dig som undrar om du bara har en “släng av stress”, brevet jag önskar jag hade skrivit till mig själv i tid

”Jag har läst andras inlägg om utmattningssyndrom (UMS) och kände igen mig i så otroligt mycket. Detta fick mig att tänka efter och ett frö såddes om att i varje fall försöka dra någon lärdom av eländet och dela med mig av mina upplevelser och slutsatser.
Det jag skulle vilja är att tillsammans med er börja insamlandet av idéer hur vi ska undvika att fler kollegor faller över kanten.
Jag skulle så gärna velat spela tillbaka bandet och varna mig själv att stoppa i tid. Tyvärr vet jag att jag inte skulle ha lyssnat… jag tog ledigt lite då och då när jag var nära, skrek på hjälp men fick ingen… (har bytt arbetsplats nu) kom tillbaka med smulor av energi och körde mig själv i botten lite till.
Jag hade naturligtvis hört och sett pat med UMS, hört deras berättelser.
Jag visste, men visste samtidigt ingenting.
Jag trodde att det var att vara ungefär som jag var innan, bara ännu tröttare… jag har barn med grava sömnproblem och visste hur hjärnan var under småbarnsåren… jag tänkte att det nog var ungefär som då.
Jag visste ingenting.
När jag väl var där frågade jag mig själv med skräck i rösten: varför stoppade jag inte tidigare?! Varför stoppade jag inte i tid?!
Jo, för jag visste inte bättre.
Kunskapen om UMS har vi alla, men något måste ändras radikalt om vi ska kunna applicera den på oss själva och förhindra att köra oss själva i botten.
Under hela livet har de flesta av oss varit ”duktiga”, vana vid att kämpa på och inte klaga i onödan. Även om jag jobbat med mig själv länge och delvis ändrat mitt sätt att se på mig själv, befann jag mig i en verksamhet (hela sjukvården) som inte bara drar till sig sådana som jag, den (över)lever på att vi sträcker oss lite mer dag för dag.
Vi vaggas in i en tro att detta är normalt. Vi fortsätter sträcka på oss eftersom det annars skulle drabba våra patienter eller kollegor.
Problemet är att man inte kan ta av sina reserver i all evighet (problem och problem – det är väl egentligen sunt), men vi arbetar i en miljö som är extremt osund pga ett flertal faktorer vi inte kan påverka (än). Tid för eftertanke och att säga stopp finns inte.
Det vi måste göra är att dra i nödbromsen. Skapa tid för samtal, eftertanke. Lyfta frågan uppåt, hela vägen upp till de som bestämmer och gör det omöjligt för oss att göra det jobb vi kan och vill göra. Ibland krävs media eftersom det är det enda som får politikerna att lyssna. Vi kan inte fortsätta att sträcka på oss… för vi går sönder, en efter en.
Att ramla över kanten är INTE som att vara trött under småbarnsåren eller att ha sin vanliga trötthet men lite värre.
När hjärnan inte ens förstår en tidningsartikel, inte kan läsa eller förstå de enklaste instruktioner, då föds en enorm skräck. En skräck för att det alltid ska vara så här. En ilska och sorg över att vara där man är.
Tyvärr vet jag bättre nu vad det innebär att gå över gränsen. Jag önskar att jag inte gjorde det, men om något vill jag vända det till något att lära av.
Jag har försökt tänka på vad som skulle ha kunnat få mig att lyssna i tid. Det första jag kan tänka på är att lyfta upp detta helt öppet, prata om det ofta, diskutera vår arbetsmiljö och hur vi egentligen mår, prata om verkligheten med varandra istället för att bara springa fortare.
Vara ärliga. Våga visa oss ”svaga” (eg starka). Inte gömma oss med vår skam över att inte orka eller duga. Hjälpa varandra att se till att ingen mer faller över kanten.
Det känns bättre att börja tänka i dessa banor, att dra lärdom av det jag varit med om och applicera dessa kunskaper. Jag vet att så som det är idag hjälper vi inte varandra att säga stopp i tid, vi har fullt upp med att springa fortare dag för dag, något som redan nu är ohållbart.
Tillsammans kan vi skapa något där vi kan stötta varandra INNAN det är för sent, hitta ett fönster där någon hade kunnat nå mig eller dig i tid.
Kanske hade jag sluppit allt om det funnits ett annat nätverk. Jag vet att mitt fall var väldigt komplicerat med ovanliga stressorer (som jag berättat om i andras trådar), men mekanismerna är de samma.
Ju mer stressad man blir, desto mer tunnelseende får man. I mitt fall var det något som fick mig att pressa mig så långt som jag gjorde. Jag såg andras trötthet och hur de slet, vilken rätt hade jag då att säga att jag inte orkade? Hur skulle jag veta när stressen gick från att vara ”vanlig” stress till totalt slut på energikontot?
Mitt tips är att om du har allvarliga signaler på att du är på väg åt fel håll – TA INTE UT 2 VECKORS LEDIGHET OCH TRO ATT DET SKA GÖRA DET HELA BÄTTRE! Visst, du orkar lite till, men risken för att du ska ramla över den berömda kanten ökar exponentiellt.
Om du känner att du måste ta ledigt för att orka – sätt dig istället ner och rannsaka dig själv.
Fyll i KEDS. Prata med någon du har förtroende för (eller någon professionell).
Lägg alla tankar på att du inte duger, att du ”borde” orka, att du ”måste” eftersom det annars drabbar kollegor eller patienter åt sidan (extremt svårt, believe me, I know).
Tänk inte ”alla andra orkar”. Det gör de inte och det har inget med detta att göra. Ta hjälp av din förtrogna att sålla bort de känslor av lojalitet, plikt, skuld/skam mm som lever i och styr din kropp.
Få hjälp att se objektivt på detta i tid, stick inte huvudet i sanden och kör på. Idag vet jag att skillnaden mellan att göra detta och att hamna i UMS är som natt och dag. Du kan inte förstå förrän du är där och jag vill inte att någon mer ska hamna där.
Oavsett vilket behöver du hjälp när du drar i nödbromsen.
Jag insåg i efterhand att förmågan att sålla försvann tidigt. Jag kunde inte säga vad jag behövde hjälp med, dels pga att jag tyckte att jag borde orka, dels pga att med hjärndimman kom oförmågan att se skogen för alla träden.
Om du är chef (och personen som behöver hjälp har sagt till i tid och inte behöver bli sjukskriven) – gå in och sålla hårt. Lyft bort fler arbetsuppgifter än vad du eg tror behövs från den som bett om hjälp.
Ordna professionell hjälp åt honom/henne att bearbeta det som händer (i mitt fall enorm skuld över att inte orka), att hitta friska gränser. Begränsa och skapa en fri zon så personen kan landa. Naturligtvis menar jag inte att någon som är sjuk ska fortsätta jobba, jag pratar om de som ”bara” behöver hjälp.
Nu är inlägget långt… men jag vill belysa en sak som ofta händer – problemet läggs i knäet på den som är sjuk.
Jag motsätter mig detta å det starkaste, det är fel och det ökar på ångesten hos den sjuke och förlänger rehabiliteringen. Vi lämnas ensamma med skam och skuld.
Vi är INTE sjuka pga att vi inte kan begränsa oss (även om många kan bli bättre på det).
Vi är sjuka pga ett SYSTEMFEL. De som fattar beslut om vår möjlighet att göra det jobb vi är tränade att göra vet inget (och gör inget för att ta reda på något) om sjukvården eller vad vi behöver för att få det att fungera.
Varje dag slets i varje fall jag sönder av en etisk stress mellan vad jag kan (och borde) göra och vad politikerna bestämt att jag ska/får/har möjlighet att göra.
För att mina patienter el kollegor inte skulle fara illa gjorde jag hela tiden våld på mig själv.
Jag har jobbat hårt för att bli duktig på mitt jobb, ett arbete jag älskar. Jag brinner för primärvården… och det var det som fick mig att kämpa så.
Kampen måste dock flyttas uppåt i hierarkin och vi måste kämpa tillsammans. För patienter och personal. För en hållbar arbetsmiljö.
För att ingen mer ska ramla över kanten… och om de har gjort det inte lämna dem med en känsla av otillräcklighet och skam över att inte ha orkat.
Problemet är inte att vi inte orkade, problemet är att vi orkade för LÄNGE i ett system som omöjliggör att vi får göra det jobb vi vill och kan.
Att ändra systemet är det viktigaste av allt och slutmålet.
Innan vi nått dit är målet att förhindra att fler hamnar i UMS-träsket.
Du som är där: du är (tyvärr) inte ensam… och framför allt: det är INTE ditt fel.”
Dela vidare
DansStegets Vänner

DansStegets Vänner

DansStegets Vänner

För någon vecka föddes en ny grupp på Facebook- DansStegets Vänner. Det var jag som  ägare och verksamhetsansvarig som skapade den förstås. Tänkte jag igenom det hela ordentligt eller blev det lite Lucky Luke? Var namnet och formen väl planerat? Nja, kanske inte, men det blev okej ändå till sist.

 

Okej, vi ta det från början.

Vänföreningar

… verkar det finnas  gott om- en snabb sökning ger 47500 träffar på ordet VÄNFÖRENING. En förening verkar vara en ideell sammanslutning som stöttar sin ursprungsorganisation. Jag lånar en definition från en  annan vänförening:

Vad är en vänförening ? En vänförening är en fristående ideellt arbetande organisation vars syfte är att stödja den institution som föreningen är knuten till. Formerna för stödet är varierande.

Samla de övriga sidorna och bjuda på mer ömsesidighet

Puh, jag tänkte mig inte riktigt för när jag använde namnet Vänner här. Min tanke var att samla er alla som varit med oss och dansat, många gånger eller bara någon enstaka, rest med oss eller ska resa med oss. Som är sugna på att gå en utbildning i DansStegets koncept som jag drömmer om att arrangera. Kort och gott gillar DansSteget syn på dans, rörelse och okej, lite pretentiöst men ändå- människan!

Att samla de mest intresserade i en grupp och som ett komplement till de andra sidorna som redan finns: DansSteget och DansSteget Sol. De får fortsätta att finnas som information rakt av och den här nya gruppen blir lite mer som just en förening, ett gäng, närmare och mer ömsesidigt.

Min tanke var inte att ha en formell förening med stadgar och medlemsavgift och en verksamhet. Utan kort och gott en minivariant av hemsidan för att lättare komma till tals med varann. Och är det nånting jag har fått sedan jag startade DansSteget är det just vänner!

Måste jag göra något?

Så varmt och dansigt välkomna att hänga med mig och alla instruktörer, värdar, föreläsare och de som vill, i vår nya grupp! Det krävs ingenting av dig.  Kom när du vill, gå hem när du vill! Gruppen är sluten, vilket betyder att du ansöker om att släppas in.

Kompisar kan en inte ha för många av.

Motiv: Jill Taube Danssteget
Fotograf: Thomas Carlgren

Dela vidare
Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jo ni läste rätt. Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård. Inte om det betyder att vi ska ha fortsatt fokus på SJUK och att HÄLSO bara hänger med på en släng. Som en obekväm släkting eller granne som vi bjuder för att visa andra hur justa vi är. Men egentligen vill vi inte och egentligen kommer vi inte att bry oss om HÄLSOVÅRDEN. Utan bara SJUKVÅRDEN.
En rykande färsk SIFO- undersökning som gjorts för Sveriges radios räkning visar att 80% av de tillfrågade uppger vården som den viktigaste valfrågan. Tycker jag då inte som läkare att det är en viktig fråga? Jo. Så klart, men inte att få mer och liknande hälso- och sjukvård till vilket pris som helst. Inte om bättre bara betyder mer av att fixa det redan sjuka.

Rädda drunknande

Hur kunde det bli så här defensivt och skruttigt med oss att det viktigaste vi har är att diskutera sjukdom och inte HÄLSA och att alla partier bara sprätter dynga på varann i den här frågan.  Vi lever i en välfärd och borde kunna hålla oss friskare av egen kraft och riktning.  Det finns förstås sjukdom och ohälsa, som inte alltid är samma sak. Dra nu inte iväg i tankarna och tänk att den här doktorn är helt tossig och tycker att vi ska ta hand om allvarliga sjukdomar själva. Nej, självklart inte.  Självklart vill vi vara friska och ha hälsan så långt det är möjligt och få vård när vi verkligen behöver. Ha bra liv. Men då är inte hälso- och sjukvården det enda sättet att hantera det på och kanske i många lägen, inte ens det smartaste. Den här klassiska folkhälsobilden visar det självklara i att förebygga istället för att släcka onödiga bränder.

Fantastisk hälso- och sjukvård

Så här tänker jag:
Vi lever i ett fantastiskt land med en välfärd som ger oss en fantastisk hälso- och sjukvård. Punkt. Jag är född 1959, nästan infödd i ett vaccinationsprogram och med tillräckligt kloka föräldrar som tackade ja till det ;-), barnavårdscentral, lekskola, en fungerande skolgång, lagom med fritidsintressen och ingen skjutsade mig hit eller dit, utan jag och min jämnåriga gick eller cyklade. Ni förstår vart det här tar vägen. Vi rör oss alldeles för lite idag. Vi får uppfinna rörelsehjulet varje dag. En stor del av vår sjuklighet och förtida död beror på våra egna levnadsvanor och går att påverka. Bra va! Bra, men så klart inte lätt som en plätt att påverka. Men möjligt.

Stillasittande mot vardagsaktivitet

Vad kan vi alla göra? Jo men ganska enkla saker. Byta ut en del av vårt stillasittande mot vardagsaktivitet är ett exempel. Min före detta kollega Ing-Mari Dohrn, fysioterapeut och forskare visade i en nyligen publicerad studie att en liten förändring i vår vardag skulle påverka hälsan ganska mycket.

                                                                       Ing-Mari Dohrn. Foto: Bo Bergman
Så här gjorde Ing-Mari och hennes forskarkollegor:

Man analyserade hur olika nivåer av fysisk aktivitet hos 1 200 personer över hela Sverige påverkade dödligheten i bland annat hjärt–kärlsjukdom 15 år efter att man mätte deras rörelsemönster . Deltagarnas aktivitetsnivå mättes med hjälp av rörelsemätare, och jämfördes sedan med information om dödsfall och dödsorsak från svenska register.

Rörelsemätare är ett sätt att mäta fysisk aktivitet och stillasittande objektivt och ett mycket säkrare sätt att än exempelvis själv rapportera vår nivå av fysisk aktivitet. Vi alla har en tendens att övervärdera hur mycket vi rör oss dessutom.  Enligt den här studien är hälsovinsterna stora inte bara för fysisk aktivitet på måttlig eller hög intensitet, utan även för fysisk aktivitet på låg intensitet (vardagsaktivitet). Genom att ersätta en halvtimmes stillasittande om dagen med vardagsaktivitet beräknas risken att dö i hjärt–kärlsjukdom minska med 24 procent.

Jippi tänker jag som nördigt ägnat mig åt att sprida kunskap om fysisk aktivitet i många år och vet vilken noggrann forskare min före detta kollega är. Så det här är finfina och pinfärska nyheter som vi bara tackar och bugar för.

 

Lite är bra och mer är bättre

Att ersätta stillasittande med fysisk aktivitet på minst måttlig intensitetsnivå, vilket motsvarar en rask promenad eller träning med högre intensitet, hade som väntat ännu större påverkan på risken att dö i hjärt–kärlsjukdom. 10 minuters måttlig till intensiv fysisk aktivitet om dagen minskar risken för hjärt–kärlsjukdom med 38 procent, medan 30 minuter om dagen minskar risken med hela 77 procent, enligt beräkningarna.

I studien justerades för andra faktorer som kan ha påverkat sambanden, såsom ålder, kön, rökning, utbildningsnivå och tidigare sjukdomar. Det betyder att den delen av risken som har andra orsaker räknades bort. Smart eller hur? Då blir ju resultaten än mer stringenta.

 

Stillasittande

Så här berättar Ing-Mari vidare:
– Vi har även i en tidigare studie kunnat visa att personer som sitter stilla i sammanlagt mer än 10 timmar per dag har 2,5 gånger högre risk att dö i förtid jämfört med personer som sitter sammanlagt mindre än 6,5 timmar per dag

Klicka er vidare och läsa mer om i en svensk sammanfattning och den riktigt intresserade kan också hitta länk till artikeln i tidskriften Clinical Epidemiology.

Ojämlik hälsa

Så för att knyta ihop tar jag oss tillbaka till det ursprungliga. Mera vård? Nja. En annan aspekt när hälso- och sjukvård tenderar att bli konsumtion, är att vi relativt friska tar för oss i första hand och att det är en riskfaktor att vara sjuk, när man blir sjuk. Hänger ni med? Det är lättare att ta för sig av vård om man är relativt frisk och förstås välutbildad. Jag är inget undantag. Jag har kunskap och pengar och kan ta för mig och tillhör en priviligierad grupp. Människor som har en psykiatrisk diagnos som exempel har också en sämre kroppslig hälsa och en del av förklaringen till det är hur man tar sig fram i vården. Levnadsvanor hänger i allra högsta grad  ihop med socioekonomiska faktorer eller för att tala klarspråk-  klass. Här har förebyggande av ohälsa en stor betydelse. Se ovanför också om att släcka bränder. Den som är mer intresserad av det behöver bara peta på mig så går jag igång ;-)!

En miljon arbetar i landsting och kommuner

Sist men inte minns, så kommer den gigantiska arbetsplatsen hälso- och sjukvården att klappa ihop snart, om vi inte GENAST GÖR ALLT VI KAN för att göra den till en mänsklig arbetssituation. Det är svårt att hitta statistik över hur många som jobbar bara i självaste sjukvården, men en siffra som slår ihop kommun och landstingsanställd är EN MILJON!
Nu är det strömhopp ut till långvarig sjukskrivning för de flesta kategorier av personal, inte minst läkare. I gruppen Vem tar hand om Doktorn? som jag startat tillsammans med en kollega som är allmänläkare samlar vi idag över 10% av Sveriges läkarkår. Kika in på där eller på en flik här på hemsidan för mer info.

En bättre hälsovård vill jag ha

Så jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård på det sätt vi nu diskuterar. Mer pengar in i skandalomsusade miljardbyggen, öppettider som börjar likna närbutikers, orimliga krav på vad vi kan få från vår gemensamma kassakista, personal som går på knäna och in i väggar.

Vi måste tycker jag, alla ta ett mycket större ansvar för vår egen hälsa och förebygga det som går att påverka och det är mycket. Jag säger varken att det är lätt eller att jag som lekkvinna (jo så kan en säga) vet hur det ska gå till på politisk nivå, men jag vet att det är den enda framkomliga vägen och att jag drar ett strå till stacken emellanåt! Och det pågår tusentals projekt och strävanden mot det friska synsättet, låt det synas även i välrörelsen. Jag vill att vi bevarar det viktigaste i vården, ger till de som behöver det allra mest och att de får det först.  Alla vi andra kan vänta. Faktiskt.

Så vem i hela världen ska jag rösta på? 

 

 

 

Dela vidare
DansStegets vänner!

DansStegets vänner!

Igår föddes DansStegets vänner! Det är en helt kravlös grupp som nu finns på Facebook, en hemsida light kan man kanske säga. Det har blivit  lite rörigt bland sidor och grupper och jag har, helt ärligt inte haft full koll eller så mycket uppmärksamhet riktat mot att hålla ordning, senaste tiden.

Här kommer info om allt som DansSteget gör att finnas, de som rest tillsammans kan hitta varann och vi som ska resa ihop kan tjattra lite och byta tips om sololjor och annat! Den nyfikne kan hänga här ett tag och känna in stämningen. Och så klart nya underbara koreografier. Låttips och länkar till Spotify. Prata om dans i största allmänhet. Hemsidan kommer att finnas kvar så klart! Boka Direkt så klart med!

DANS ÄGER JU!

 

Får jag lov

(Loggan är från tidningen med samma namn)

 

Så får jag lov att bjuda in er till den slutna gruppen på Facebook- DansStegets vänner!

 Varmt och dansigt välkomna!

Dela vidare
Konsten att rädda liv-

Konsten att rädda liv-

Psykiatrikern och författaren  Ullakarin Nyberg räddar liv-

hör henne föreläsa på DansSteget 12 mars

Självmord är ett ord som är svårt att till och med säga, och det ÄR svårt att prata om det. Just därför måste vi göra annorlunda. Det är många som väljer att avsluta sina liv för egen hand. I höstas kunde man se Ullakarin Nyberg medverka  i serien- ”30 liv i veckan”. Trettio är det ofattbara antal människor i Sverige som faktiskt tar sitt liv varje vecka, en MÄNNISKA VAR SJÄTTE TIMME.

Att bedöma risk för självmord är det svåraste vi möter i vården, även för oss som valt att arbeta i psykiatrin och möter det ofta.  Jag tror att Ullakarin Nyberg håller med. Det är svårt.  Ullakarin har valt att möta det svåra genom att ägna tid och forskning och ännu mer tid åt det för att försöka rädda liv. På många olika sätt. Så här står det exempelvis om boken Konsten att rädda liv:
Konsten att rädda liv handlar om att bryta den tystnad som ofta omger psykisk ohälsa och självmord. Genom konkreta råd och exempel visar Ullakarin Nyberg hur man kan prata om det som är svårt och vad man kan säga och göra i mötet.

Här har jag lagt en länk till en föreläsning som är ett år gammal. Sedan dess har Ullakarin gett ut ytterligare en bok och bestämt sig för något mer som glädjer mig väldigt mycket! Tackat ja till mina enträgna böner om att komma och träffa oss i DansSteget. Jag vet att Ullakarins tid är väl inbokad, hon är också ordförande för min yrkeskårs specialitétsförening- Svenska Psykiatriska Föreningen och det gör mig ännu mer tacksam :-)!
Vi får nu lyssna till henne som föreläsare på DansSteget kväll i Alvik 12 mars. Det är i första hand för de som går kursen, men i mån av plats kan man droppa in. Vi förlänger också tiden för föreläsning till 45 minuter så att frågor och bokförsäljning hinns med.

Anmäl dig direkt till oss:  admin@jilltaube  – swisha 150:- (ange datum och namn) och du har en reserverad plats. Om det blir fullt swishar vi tillbaka.
Föreläsaren tar inget arvode men säljer gärna sina böcker på plats. Du får mer kunskap och tillsammans kan vi rädda liv! Överskott till Psykiatrifonden.

 

      Varmt välkomna!

Dela vidare
Fröken Studs!

Fröken Studs!

Fröken Studs

Igår fick jag ett nytt smeknamn- Fröken Studs! Det var så smickrande och jag blev varm långt intill hjärteroten, var nu den är. Det hände sig i Karlstad och jag var inbjuden till en av flera avslutningar av ett projekt som är väl värt att lägga på minnet- Brukarrevisonsprojektet. Ett sätt att granska och förbättra vård och insatser för personer med psykisk ohälsa och ibland funktionsnedsättning genom att låta brukare (benämning som i sig kräver en hel blogg för att förklaras) som utbildats för ändamålet, göra en standardiserad intervju och granskning av en verksamhet. Ett boende för personer med funktionsnedsättning, en daglig verksamhet, en psykiatrisk öppenvårdsmottagning kan vara det som granskas för att ge några exempel. Just nu lämnar jag det och hoppas på att få återkomma.

Min uppgift var att föreläsa om hur fysisk aktivitet påverkar vår psykiska hälsa och så klart att DANSA! Jag tackar inte ja till uppdrag om jag inte får leda aktiva pauser med dansiga förtecken. Det känns inte alls bra att bara prata OM fysisk aktivitet utan att GÖRA något konkret och fysiskt. Jag har haft äran att leda en omgång med DansSteget i projektets regi i Stockholm under hösten och det här var en fin avslutning på det uppdraget.

 

Suddig och inte så studsig men ändå
Dansfröken Studs på GIH och DansSteget hösten 2017

Och det var här det kom sig att jag fick ett nytt smeknamn- Fröken Studs!  Det känns som en fin komplimang och jag är glad för det. Men det hände något mer, när bästa Tova Sjödin som varit delprojektledare för Värmland fick hjärnsläpp och sedan direkt var påhittig med ett nytt namn på mig. Fröken Studs, dröjde sig kvar hela kvällen och jag tänkte att det var BARA POSITIVT LADDAT! Tänker att det vara problemlösning på hög nivå- våra hjärnor är SÅ SMARTA! Tack till Tovas!

 

Kan du inte vara stilla?

Inte i stil med ” hon kan aldrig vara still, myror i baken, orolig, hon stör alltid- utan studs som i rörelse uppåt och energigivande. Nu kan inte jag komma ihåg att jag var så här som barn, att jag flög runt i klassrummet och störde eller inte lärde mig nåt för att jag inte kunde lyssna. Ni vet nu vad jag tänker på förstås. Det som inte ens var uppfunnet när jag var barn- ADHD.

Jag var en riktigt duktig flicka och det är också så att flickors ADHD har hamnat i skuggan av pojkars, som verkar vara mera utåtriktade och mer motoriska. Här har läkaren och forskaren Svenny Kopp gjort en banbrytande insats, klicka här och få en hel föreläsning. Inte har jag ADHD och inte hade jag en sådan motorik eller brist i uppmärksamheten att det är ett bekymmer. MEN jag har en kropp som skarpt säger ifrån när den inte får röra på sig och visst irriterar jag en del personer. Och visst önskar jag mig mer koncentrationsmuskler och bättre sittfläsk och lite fler tänka-efter-innan-nervbanor. Men ännu mer önskar jag att fler får höra ärligt menade och uppskattande kommentarer:

Jämars, vilken fart det är i dig. Riktigt fin studs! Spring nu 4 varv och kom och fixa ett mattetal sedan. Eller vill du klättra på ribbstolen kanske? Ska vi säga 20 minuters arbete och sedan får du köra en belöning? (Tack bästa kollegan Maria Gustavsson!) Så ska det springas! En liten kapplöpning? Vilka vill? 

 

Kroppens spontana rörelser upphör inte i 6-årsåldern bara för att vårt skolsystem ser ut som det gör. Lek och studs kan inte kanaliseras till raster och idrottslektioner. Här vet jag att det finns ett stort stöd vetenskapligt och så många som håller med mig. Kanske funkade det bra så länge som vi och våra barn hade mycket mer vardagsaktivitet och vardagssysslor som krävde muskler och flås. Men inte nu ju. Att vi bara lägger ner kritik mot de som rör sig spontant och att det INTE är konstigt att dansa när som helst. Ursäkta mig, jag behöver pudra näsan. Ursäkta mig, jag behöver en bensträckare. Ursäkta mig, jag behöver röra på mig och tänkte köra 2 minuters dans. Någon som vill joina?

 

Språket berättar vad vi tänker

Språket präglar och är en produkt av normer och socialiserade beteenden (Hjälp Bengt Starrin, nu är jag ute på hal is…). Men jag tar risken ändå- det blev en sån ögonöppnare för mig igår. Jag är så tacksam att få kallas Fröken Studs (fast lyckligt gift och fru ;-)) och att ALLTID FÖRSÖKA MEDVERKA TILL ATT GÖRA.
Att du som är min åhörare också blir min ”ågörare”.  Ett nytt ord, varsågod SAOL!

Sportlovsdans för hela familjen

När jag ändå håller på och slår tusenmiljoner slag för rörelse i stort, så bjuder jag in stora och små fötter att dansa med mig på SPORTLOVET i STOCKHOLM. Tisdag 27 februari mitt i Stockholm. Dalagatan 64, klockan 10-11.30- kostar nada!

Boka här!  

 

Puzzz å kram på er alla och särskilt till er som bryter nya banor och vågar och visst får jag lov?
Med vänlig hälsning, Fröken Studs!

 

 

Dela vidare
Familjedans och Bergsprängartango i Gällivare!

Familjedans och Bergsprängartango i Gällivare!

När jag dansa’ en bergsprängartango i Gällivare
pang i mitt hjärta sa’re’,
och sen till prästen bar’e.
Ja, med en bergsprängartango i Gällivare
tänt var’e här och jag blev kär

 

En schlager från 60-talet med Siw Malmkvist, folkkär sångerska och still going strong! När den låten spelades i radio när jag var liten, så grabbade min mamma den unge som var närmast och kastade sig ut en improviserad och stolt tango! Antigen hamnade vi på mammas arm och fick hänga med eller så sprang vi bredvid och skrattade oss kissnödiga!  Jag tog med Bergsprängartangon till mina barn och vi har fortsatt. Så var jag mamman, med en son på armen och en i varje hand och så har vi dansat genom långa hallar och upp och ner för trappor. Lite hur som faktiskt, det viktigaste var bara att se stolt och rak ut, ha hållning och så skratta! Nu hittar jag sången på Spotify och ramlar ner i ett nostalgiträsk, minns från två olika skeden i livet. Har nu ett barnbarn som när som helst ska få dansa tango med sin farmor. Tredje gången gillt!

För varför ska man vänta på att dansa, när kroppar nästan alltid är beredda på att röra sig till musik. Kolla in den här underbara mannen som troligen skapade Dancewalking!

Nästa vecka testar jag att köra DansSteget Familjs första event! Dansglädje för små och stora fötter. Ingen kostnad, men anmälan via BokaDirekt. Vad det blir? En salig blandning och visst freakar vi loss i en tango, jag vet ju att den funkar för både små och stora fötter!

Layalis DansStudio Dalagatan 64, vid Odenplan. Kloclan 10-11.30. Fina lokaler med omklädningsrum och dusch.

Kod får du när du bokar. Anmälan är bindande, men kostnadsfri. Vid sen avbokning eller utebliven tar vi ut en avgift på 100:-

Vilka får komma? Dansiga fötter stora och små, man kommer alltså minst två tillsammans!

 

VARMT OCH DANSIGT VÄLKOMNA!

Dela vidare
Dansa sig fri från ångest!

Dansa sig fri från ångest!

Är det möjligt att dansa sig fri från ångest?

I min verksamhet DansSteget så är vi övertygade om den saken och det ville journalisten Jessika Devert också ta reda på och intervjuade mig och skickade en fotograf till en av av våra dansgrupper. Så här fint blev reportaget om oss i Året Runt.

 

Det känns bra, men vad ÄR det som händer egentligen?

Vi tar den korta versionen så här i en blogg. Fysisk aktivitet ger oss bättre kondition och fiffigt nog så fungerar den både för kropp och knopp. Om vi får bättre kondition så har vi också generellt en högre tröskel för när ångest kan utlösas. Studier visar att fysisk aktivitet behandlar flera olika slags ångesttillstånd.  Hjärnceller kan nybildas av fysisk aktivitet och muskelceller är ett slags reningsverk för stress kan man säga. De ligger olika forskningsresultat bakom de två rönen, båda är fantastiska och det sistnämnda är banbrytande.
Så här gjorde de: En grupp råttor delades in i två undergrupper, den ena hade fri tillång till springhjul och andra leksaker i sina burar, de andra hade det tristare och kunde knappt röra sig. (Det kan verka grymt med djurforskning, jag vet..) Sedan utsatte man båda grupperna för stressande behandling och såg att de som inte kunde röra sig utvecklade ett för råttor depressivt beteende. De blev påverkade av den yttre stressen, men de motionerande kompisarna klarade av den påfrestningen. För att ta reda på hur det kom sig på cellnivå så kikade man på ämnen i försöksdjurens hjärnor. Hypotesen det vill säga det, de duktiga forskarna trodde stämde men förklaringen om hur det gick till, var en annan.

Så här sa Jorge Ruas 2014 när den första artikeln publicerats:

– Vår forskningshypotes var att musklerna tillverkar något ämne som har en välgörande effekt på hjärnan. Men vi fann egentligen det rakt motsatta: vältränade muskler tillverkar ett enzym som renar kroppen från skadliga ämnen. Musklernas funktion i det här sammanhanget påminner alltså om njurens eller leverns, säger Jorge Ruas, forskargruppledare vid institutionen för fysiologi och farmakologi.

 

Blir en dansande psykiatriker glad eller blir hon gladast?

Nu kommer samma forskarteam med en uppföljande studie. De har följt sitt inslagna spår och fortsätter att följa hur fysisk aktivitet på mikronivå gör skillnad och det är inte lite minsann. Det motverkar fetma och stärker immunförsvaret.
I pressreleasen 180209 skriver de att motionsmolekylen (det är numera min absoluta favoritord!) får hela kroppen att må bättre och som om inte det var nog så illustreras det hela med en dansbild. Fast inte den här förstås…

 

För dig som vill läsa den vetenskapliga orginalartikeln finns ett sammandrag här.

 

Men om en inte gillar dans eller att jogga eller att cykla?

Så klart så bryr sig din smarta kropp inte om VAD du gör. Nä minsann, den är lika nöjd och glad om du som min kollega Anders Hansen joggar eller som jag gör dansar mest varenda dag eller en högt uppskattad projektkoordinator i mitt arbetsliv gör- ägnar sig åt att simspringa. (Jo det finns, swimrun är inget för en frysande vekling som mig.) SÅ sån tur att kroppen och ditt psyke bara bryr sig om hur mycket, hur belastande din aktivitet är och hur ofta du utför den. Det är det som blir effekten. Och att den verkligen är i förhållande till din kondition. Att promenera kan vara en aktivitet på hög nivå för den helt otränade och att springa en mil kan vara nästan svettfritt för en annan.

Vill du veta ännu mer om det här kika in den vetenskapliga sammanställningen FYSS. Eller skriv till oss och fråga!

 

Så ha det fint och om du gillar dans- Får jag lov? 

 

Jill och Jumbotronen

 

 

 

 

Dela vidare
Vi dansar oss fria från ångest!

Vi dansar oss fria från ångest!

Artikel om dans och DansSteget i Året Runt!

För några månader sedan blev jag kontaktad av Jessika Devert, frilansjournalist som fått ett uppdrag av tidningen Året Runt att skriva om dans och psykisk hälsa. Hur glad blev inte jag över att hon kom att tänka på DansSteget då. Intervjun gjordes, Jessika skrev artikeln och en fotograf- Thomas Carlgren kom till oss när vi hade en grupp på GIH och tog minst 500 bilder! Så kändes det i alla fall men så gör ju proffs! Några månader (januari 2018)  senare kom artikeln. Namaste säger jag! Kan inte vara bättre inför uppstart av nästa termin, dessutom.

Gruppen på GIH har paus, men istället kan man komma till ett pass på Balettakademin på söndagar. Men allra allra bäst är nog titeln- att dansa sig fri från ångest!

Vi dansar oss fria från ångest!

Dela vidare
Den sjuka arbetsstressen- är du utmattad?

Den sjuka arbetsstressen- är du utmattad?

 Årets första dröm- möss, råttor och hundar

 

Vaknar på årets första dag och har drömt om ett hus där det kom in objudna gäster på rad: först en mus, sedan en råtta och till sist en hund! Råttan sopade mattan med musen och hunden var stor och oberäknelig. Det var otrevligt och lite farligt, jag kände mig maktlös, men ville ändå vara kvar i huset. Det var ett stort och spännande gammalt kråkslott och fullt med vänner och besökare och så var min senaste stora kärlek där med mig- barnbarnet! Jag var ju tvungen att ordna upp det hela och skydda honom och mig själv. Det tog en stund innan jag fick syn på hålet bakom listen och kunde ringa hyresvärden, för det var det jag gjorde. Sedan tog  jag en kaffe och en macka och kände mig nöjd.

När jag fått ordning på tankarna i vaket tillstånd dominerade ändå känslan av hot och osäkerhet,  även om den var blandad med en önskan att vara kvar i något brokigt, spännande och faktiskt underbart. Så vad handlade det om? Jo, mitt liv som företagare, som nästan är samma sak som mitt liv. Allt jag gör, drömmer om, planerar för handlar om min passion för det som blivit mitt arbetsliv. Att med kunskap, fysisk aktivitet och gemenskap göra världen lite, lite bättre och på kuppen ha det fantastiskt roligt  och själv må bra.

 

Tvivel och pensionsångest

Men tvivel och  pensionsångest  kommer och går, särskild när jag räknat ihop vad jag tjänat 2017 och inte ens hamnar i nivå för statlig pension. Så visst tänker jag att lite mindre brokighet hos mig själv vore fint. Varför inte vara läkare på vanligt sätt på heltid och tjäna in pensionspengar och göra gott på en mer konventionellt sätt? Så slår jag bort det och vet att det inte skulle gå. Jag skulle krympa ihop själsligt av att inte få vara kreativ utan bara vara en papegoja som säger det någon bestämt att jag ska säga och försöker fylla i omöjliga blanketter från Försäkringskassan och slåss mot journalsystem som kräver betydligt mer uppmärksamhet än patienterna. Jag lämnar dagar när jag är doktor med en djup otillfredsställelse och skäms lite över vad jag inte gjort- mött en människa! Och inte heller varit en doktor med hela mig utan en supersekreterare och handläggare.

Kanske blir det bra och mycket vård för pengarna, men på kuppen drar vi ner oss som personal i svart hål och riskerar att gå under som arbetskraft i offentlig sjukvård. Det är inte för mig och för många andra kompatibelt med den egen hälsa att vara doktor. Kanske gör jag inte ens gott i det system som uppstått?

Så mina tankar tvingar mig ur sängen, jag fixar en kopp thé, njuter av vårt nyårsfina vardagsrum och jag börjar knåpa lite. Gör ett inlägg på sociala medier och kollar min hemsida. Och hittar ett meddelande från en läsare, som kom efter att jag bloggat om  mitt favorittema just nu- att vårda eller vårdas. Jag har frågat hen om det är ok att använda det och fått ett ja. Så här kommer det- så klokt och så bra att få reflektioner från en person som behöver vara patient i psykiatrin ibland och visar upp sin fina empati.  Jag är så tacksam för den här kommentaren.

 

Kommentaren

”Jag är patient inom psykiatrisk öppenvård och jag tycker att det är jätteviktigt att personalen tar hand om sig själva. Självklart vill jag att de jag träffar ska vara engagerade i sitt jobb, men jag vill inte att de engagerar sig i mig till den grad att det blir på bekostnad av deras egen hälsa. Om personen jag ska träffa har haft en hektisk dag och känner sig jättestressad, så ser jag hellre att personen tar tio minuters paus för att återhämta sig än att hämta mig i väntrummet på exakt utsatt tid. Jag har upplevt att vissa har tyckt att det varit oerhört viktigt att jag får ”min tid”, men för mig är inte det viktigaste att mötet blir 45 minuter långt utan att det blir BRA. Och min upplevelse är att det sällan blir riktigt bra om inte läkaren eller behandlaren är i harmoni med sig själv. Jag vill inte att min läkare eller samtalskontakt – eller någon annan människa heller – låter sin egen hälsa ta stryk för min skull. För det blir inte för min skull. Att exempelvis se någon ha en kaotisk arbetssituation gör bara ont.”

 

Vårda eller vårdas

Hur ska vi ha det 2018? Ska vi mota ut möss, råttor och farliga hundar från offentliga arbetsplatser, täppa till energislukande och hotfulla hål och se till att vi mår bra, vi som jobbar i systemet. Så att vi kan vara en resurs för andra och för varandra. Att vara personal eller patient är inte stationärt, när som helst kan vi bli sjuka och byta roll. Kolla in Arbetsmiljöverkets film om den sjuka arbetsstressen.

Är du själv i farozonen? Testa dig här, men kom ihåg att ett enkelt test inte är en sanning. Men kan vara ett finger i luften.

Så att vårda eller vårdas är en fråga som jag kommer att lyfta och jobba med under 2018! Framför allt med gruppen Vem tar hand om Doktorn? men även på flera sätt. Frågan engagerar.

Mina egna tvivel får jag jobba med- täta  till  svarta slukarhål, klappa mig på axeln och säga att jag duger lite oftare. Vara Rosatanten, dansfröken, farmor hela tiden och träna mera styrketräning.

Jag är ingen superhjälte och har lagom långa ben. Tack Bröderna Lindgren för den associationen och fina sången.
Välkommen 2018, ser fram emot vårt samarbete. Jag duger i  min brokighet och på mina egna vingliga ben. Precis som du duger på dina.

Med värme från mig, Jill!

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.