Författare: Jill Taube

#minröst inför valet 2018

#minröst inför valet 2018

 

Min röst inför valet

Jag är lycklig, tacksam över och lyckligt lottad för den tillvaro jag har. Förutsättningarna för mitt rika liv, har sin grund i det solidariska Sverige jag vuxit upp i. Mina föräldrar var båda lite tufsiga, tittade för djupt i flaskan och periodvis var det tufft. När jag slutade nian var det fullt kaos och jag flyttade till en egen lägenhet, gick en kortare gymnasielinje ( så hette det på den tiden😉) för att snabbt kunna klara mig själv. Jag jobbade som barnskötare, hade en lite turbulent ung vuxentid, men upplevde att ” samhället” fanns där för mig när jag behövde. Så klart var det enskilda människor både i profession och privat som var de ”extra vuxna”, support, vänner och livlinor. BVC, skola, min första fröken, soc som placerade oss på barnhem när det riktigt barkade, jag kan fortsätta länge till😊. MEN DET VAR EN STRUKTUR I SAMHÄLLET SOM MÖJLIGGJORDE DET!

 

Jill ska bli doktor när hon blir stor

När det blev familj och egna barn, började jag på allvar damma av en envis barndomsdröm. Att bli läkare! Mamma, som var en underbar person i nyktert tillstånd sa alltid att ” när Jill  blir stor ska hon bli doktor! Det var kärleksfullt och inte alls krävande, och jag hade det hyfsat lätt för mig i skolan.

Jag blev stor och hennes ord blev också min dröm, även om den verkade som just det- en dröm. Kanske var mammas ord som den där fjärilsvingen ni vet, som sätter igång en lång rad av händelser AKA fjärilseffekten.  För inspiration till den fina miljön på fotot får jag tacka Anna Duberg och Ingeborg Belfrage Grönlund, som jag rakt av snodde den av!

Tack vare det samhälle vi fortfarande lever i, gick det att genomföra. KomVux, högskoleprovet, dagisplats, studielån, pannben hos mig och en man som hjälpte mig att flytta berg. (Eller om han kanske ÄR det berg jag behöver💕! )

Aldrig nånsin har jag tänkt att vårt samhälles guldkorn ( som exemplevis den längsta utbildningen vi har) skulle bara vara rika förunnat, eller att jag inte skulle räknas. Hur mycket bidrog mina föräldrar till att bygga upp landet? Kanske var de mer mottagare av resurser än tvärtom. Men de fick vara det, för de levde i ett välfärdssamhälle som var till för alla.

Som ni ser heter jag Taube och det är från min farmors släkt, som är invandrad en gång i tiden. När det var fattigt i Sverige i början av förra seklet utvandrade många Taubar och andra såklart till landet det stora landet i väst, med hopp om en bättre tillvaro. De fick stanna kvar, de byggde sig nya liv. En och en halv miljon svenskar utvandrade till framför allt Amerika, en femtedel återvände. Anledning till den stora migrationen var fattigdom och svält. Önskan att få ett bättre liv och det som överskuggar allt: ta hand om våra barn. Vi är biologiskt inställda på det.

En avlägsen släkting

Tack vare släktforskande Taubar (ni vet vilka ni är :-)) så  träffade jag en tremänning till min farmor i Detroit, som bara kunde några ord svenska. Han var barn när hans mamma utvandrade och var mera amerikan än något annat. Paul var en bra bit över nittio och var professor i spansk litteratur. Han och hans älskvärda fru, som var musiker och hade haft ens framgångsrik karriär som startade under andra världskriget (då männen var borta och även en kvinna ”släpptes fram” till de främsta leden) bodde i ett seniorboende och i deras lilla lägenhet tog en flygel upp en stor del av ytan och stod så klart på en hedersplats. De bjöd oss på lunch i områdets matsal och de några hundra meterna fick vi åka i deras 4-hjulsdrivna bil. Paul var artig och förekommande och om jag inte minns fel, mindes han fortfarande ordet kam. Att hålla sig snygg och proper hade han med sig.  Jag tror inte Jimmie och company att ni skulle kunna få Paul att tycka att han inte är amerikan och återvända till ett Sverige han bara besökt en gång sedan barndomen.  DET ÄR SÅ DET ÄR!! Vi människor flyttar på oss, vi skyddar våra barn till sista blodsdroppen, vi vill alla ha en dräglig tillvaro utan krig och förtryck! ALLA VILL DET! Var och när ska gränser dras? Jag bara undrar.

Jag är inte rasist, men…

Så Jimmie och alla ni som säger ” Jag är inte rasist men…!

VAD ÄR NI RÄDDA FÖR? VAD ÄR DET NI INTE HAR FÅTT, FÖR ATT VI ÄR MÄNSKLIGA OCH SOLIDARISKA? NI KOMMER INTE PER AUTOMATIK ATT FÅ MER AV DET NI KANSKE EGENTLIGEN SAKNAR AV ATT VI FÖRNEKAR ANDRA EN MÖJLIGHET ATT ÖVERLEVA! Kärlek, gemenskap, sammanhang❤️! Det blir bara mer av att delas! Och så här mellan fyra ögon, visst har vi så vi klarar oss, de flesta av oss, av materiella ting!

 

Dagen före valet  fyllde jag 59 år och tackar SÅ BAUTAMYCKET FÖR ALLA GRATULATIONER och blir rörd över det stora nätverk jag får ingå i. Hur jag som en blandning mellan psykiatriker, entreprenör, dansinstruktör och vildhjärna fått vara med i så många syltkok och också satt igång många själv!

 

JAG ÄR TACKSAM FÖR ALLT JAG FÅTT OCH RÖSTAR IDAG FÖR DEMOKRATI, INTE EMOT💕!

 

Dela vidare
Ett bett i mitt hjärta

Ett bett i mitt hjärta

Ett bett i mitt hjärta

Den vackra, men drabbande titeln har en diktbok av en läkare- Yvonne Jarlvik. Jag fick äran att läsa den och uppmuntrade också författaren att skriva några rader om den och publicera i gruppen Vem tar hand om Doktorn?

Men den dröjer kvar, jag märker att det inte räcker. Fler måste få höra talas om den. Inte bara dem som jobbar som läkare, utan MÄNNISKOR SOM HAR EN RELATION TILL VÅRD! Vi får följa författarens resa genom den långa utbildningen från dag ett på läkarlinjen till färdig specialist och hur hon till slut, för att själv klara sig och ha ett liv med kvalitét och hälsa, väljer bort att vara läkare. Jag känner en tagg i mitt hjärta när jag skriver det. Sedan jag tillsammans med min kollega startade nätverket Vem tar hand om Doktorn? har jag både fått höra så mångas berättelser om utmattning, panik, sorg och rättmätig ilska  när uppdraget som läkare inte är möjligt att utföra av olika skäl, men jag är också nykär i mitt yrke. Det gör mig SÅ ONT att veta att Yvonne och många andra inte längre orkar vara läkare. Så här skriver hon själv i baksidestexten:

Tvingas välja att överge, sakna, bevara i hjärtats ljusa del och mörka. Diktsvit om en läkares iakttagelser och reflektioner över patientmöten och andra möten under många år. Min inlaga i vårdkris-debatten skulle man kunna kalla den. Men det låter ju så tråkigt. En kärleksförklaring är det också. Det är ett så underbart yrke. Läkare, vårdgivare. Men också krävande. Tyvärr slutar så många fler än jag i förtid, av hälsoskäl. Sjuksköterskor framför allt. Stressrelaterade sjukdomar och utmattningssyndrom bland de anställda, är alltför vanliga. Det kan inte fortsätta så. Det behövs arbetsro, flera händer och sängar. Möjlighet till bra möten. Till alla som arbetar inom vården. Men även till många andra. Det är så allmänmänskligt. Nästan alla har varit patient någon gång, eller närstående och undrat vad läkaren tänker. Såhär tänkte jag. Varsågod!

Jag läser och försöker plocka ut en dikt som drabbade mig. Näsblod har alltid varit mitt stresstecken nummer ett. Jag känner igen mig, i blodandet och i känslan att stänga in sig på toaletten och vara ifred några sekunder.

Även jag har valt bort att vara läkare på heltid och absolut att vara anställd. Det går bara inte. Men likväl så drabbas jag av Yvonnes mer definitiva avsked.


——————————————————————————————————————————————————-På fredag eftermiddag
blöder jag näsblod
står på personaltoaletten
och ser blodsdroppe
efter blodsdroppe falla ner
i toaletten
det ser skönt och lätt ut att falla
och blandas
bli till en ny nyans
utspädd


Mannen med hängande mungipa säger
”Jaså är syster doktor
jaha, kan ni ge mig en mugg
så jag får spotta ut snuset”


Vill ni läsa titeldikten? Den finns på sidan 17 och boken hittar du och beställer här.

Är du nyfiken på nätverket? Vi finns dels här på hemsidan och på Facebook.

 

Varmt,  kollegialt och mänskligt från Jill!

Dela vidare
Dansglädje

Dansglädje

Dansglädje

Varje kväll med DansSteget räddar halva nästa vecka- jag har blivit helt beroende. Precis så fint skrev en av våra deltagare i Alvik i utvärderingen efter vårterminen.
Jag som driver DansSteget och alla vi som får det att gå runt och levererar dansglädje tillsammans med er deltagare kan inte göra annat än att mysa.

Vad är det då i DansSteget (och så klart annan verksamhet)  som gör att vi mår bra? Dansglädje förstås och så gemenskap och ett sammanhang. Kom gärna med fler förslag och aspekter, du som läser.

Vad ÄR dansglädje? Finns det månne någon definition på det eller är det helt individuellt? Jag googlade på det och det finns ju som väntat inget sammanfattande. Eller?

Dansglädje kan hjälpa pressade studenter skriver Eva Helen Ulvros i en artikel i Svenska Dagbladet i februari i år. Många träffar hamnar i verksamhet som sysslar med dans, så klart! DansSteget platsar där tycker jag nog.

Om jag skulle föreslå ett begrepp skulle det bli ungefär:

Att med dans ( lustfylld rörelse till musik) uppleva glädje som omfattar kroppsliga och psykologiska sensationer. En del av effekten förmedlas av hormonet oxytocin (ren biologisk förklaring) och en annan förklarande faktor till effekten är en känsla av sammanhang (KASAM). Oavsett form av dans så innebär den oftast gemenskap med andra människor. Även den som dansar själv kan uppleva sig som i en gemenskap genom att veta att andra gör samma sak på andra ställen samtidigt. Forskning där dans är en metod för att påverka hälsan visar goda resultat. Att det även ingår inlärningsmoment ger tillskott för hjärnans arbete och förebygger bland annat demens. 

Tillsammans med mångsysslande och dansande Rebecka Krantz kommer jag att sätta upp en helg i dansglädjens tecken, för dig som vill nosa på både teori och så klart praktik för att använda dig av det i pedagogisk verksamhet och inom vård och omsorg. Det är ännu på planeringsstadiet och kommer att bli den utbildning i ”DansStegets teknik” som legat och jäst hos mig i flera år men inte hittat någon form. Här föds en möjlighet. Håll utkik!

Varma och dansiga hälsningar från Jill!

 

Motiv: Jill Taube Danssteget
Fotograf: Thomas Carlgren
Användningsrätt: Enligt avtal Fri användning
Annan publicering kontakta fotografen
Dela vidare
Sjuk av ensamhet, men gemenskap botar

Sjuk av ensamhet, men gemenskap botar

Han säger nåt i stil med: Om det här hade varit ett piller, så hade hälso-och sjukvården varit förstummade! Ordagrant: Det skulle ses som en fullständig revolution för sjukvården.
Jag lyssnar knappt vidare, vet ju precis vad han, en läkare från England ska säga. Fysisk aktivitet. Så klart. Det visste väl jag. Plättlätt. Men tiondelar senare tappar jag hakan, det är något annat han pratar om och jag är förvånad och fångad. Eller kanske inte förvånad, men ändå. ATT BRYTA ENSAMHET! Reportaget som är ett inslag på nyheterna snor all min uppmärksamhet- och det är ingen lätt sak för en med lite bokstäver i personligheten. Det är revolutionerande men ändå så självklart. Nu börjar jag på riktigt:

Sjuk av ensamhet – men gemenskap botar

”I Storbritannien lider nio miljoner människor ofta eller alltid av ensamhet, enligt en brittisk statlig utredning, en ensamhet som sedan kan leda till sjukdom. Vi tycks leva i en tid av ensamhet som fått akutmottagningar att svämma över av människor som söker sig dit för hjälp, inte av medicinska skäl egentligen utan för att de är ensamma.

– Vi såg vad som behövdes, det är sunt förnuft, människor behöver stöd ibland för att klara av sina liv, säger dr Helen Kingston på sjukhuset i Frome i södra England.”

Medmänskliga Frome

I Allens hemstad Frome startade därför allmänläkaren Helen Kingston 2013 projektet Medmänskliga Frome, för att fånga upp människor som mer behövde andra människor än en akutläkare. Man utbildade människor inom sjukvården som blev kontaktpersoner för över 500 frivilliga förbindelselänkar som i sitt arbete träffade folk. Det kunde vara kaféägare, frisörer, restaurangfolk, skolpersonal m fl. Så knöts det lilla samhället med 30 000 invånare ihop.

Ensamhet och biologisk påfrestning

Läs och lyssna på hela inslaget! Det är egentligen  självklart och det blev ännu mer spännande när läkaren Peter Strange från Karolinska Institutet intervjuades och kopplingen mellan ensamhet och ökad fysisk sjuklighet förklarades. En ensam människa (åtminstone ofrivilligt ensam) är sårbar och rent biologiskt letar hen efter en flock, en gemenskap att ingå i. När det inte sker utan hen fortsätter att vara ensam och oskyddad så slår stressen till, hormoner far runt i kroppen och skadar oss. Peter Stranges kunskaper och slutsatser kommer från arbete med döende människor.

Här klipper jag in text från artikeln på Karolinska Institutets hemsida:

”Enligt Peter Strang innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress, där det biologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock är ständigt aktiverat. Det långvariga påslaget av stresshormoner är början av ett förlopp som kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens. Utöver detta innebär ensamhet en högre risk för depression.

– Ett samhälle som vill förebygga dessa stora folksjukdomar behöver därför väga in ensamhet som en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer, som kost, motion och rökning, anser Peter Strang.”

Jag förstår inte hur jag har kunnat missa allt det här. Självklart inser vem som helst (även en lite disträ psykiatriker) att ensamhet är vanligt och för de flesta förödande och är en riskfaktor för både missbruk och psykisk ohälsa. MEN jag har inte gjort kopplingen till den fysiska hälsa.

Ett satsat pund sparade 6

”Som en sidoeffekt började sjukvården dessutom att spara pengar. Färre människor sökte sig till akuten och Kingstons team kan i dag visa att för varje pund som satsades på projektet sparade sjukvården sex pund. Ett argument som uppmärksammats i hela Storbritannien.

– Om 500 volontärer har 20 samtal om året med människor som mår dåligt, då når vi 10 000 som kanske inte behöver sjukvården. Säger Helen Kingston, upphovskvinna till projektet.”

Kollegiala nätverk

Utmattningssyndrom kan förebyggas säger psykiatrikern Alexander Wilczek- genom att bland annat ha kollegiala nätverk. Vi som startat och driver nätverket för läkare- Vem tar hand om Doktorn? sträcker på oss. Vi har nu nästan 10% av Sveriges läkare i vår kravlösa grupp med olika gemensamma träffar och andra event- allt egentligen för att skapa kontakter och stöd.

 

Gemenskap på recept?

Mig veterligen finns det inte ännu! Kanske kommer det som en metod i hälso- och sjukvården, men så länge kan både vi fortsätta att förskriva fysisk aktivitet på recept (FaR) till sådant som skapar gemenskap- vad sägs om dans!

Bamse och hans vänner får avsluta

Bamse, som verkligen har förstått innebörden av att vårda sina relationer säger: Tack! Det är bra med vänner – också små vänner!  Många tillsammans, även små kan försätta berg. Dessutom har Bamse en kompis som jag gillar skarpt- Skalman- en man med principer och tydliga gränser. Det behöver vi nog mer av till kvinns och mans.  Mer om honom en annan gång.

Ha en fin dag- tillsammans! Bidra gärna med förslag på projekt där man haft gemenskap som mål!

 

Dela vidare
Jag är kääääär! Kroatien! DansSteget Sol!

Jag är kääääär! Kroatien! DansSteget Sol!

Bara just så! Kär I Kroatien. Kär i min egen fyra-åring: DansSteget.
i ett-åringen DansSteget Sol. I livet och faktiskt om en vågar säga det, så tycker jag om mig själv också och tycker oftast att jag duger. Självkärlek ska inte misstas för självupptagenhet. För vår längsta och kanske på ett sätt viktigaste relation är till oss själva. Så med det vill jag bara dela med mig av några bilder från DEN FANTASTISKA RESAN VI HADE I KROATIEN!

Tack, tack tack till alla er som gjorde det möjligt! Å en litet ryckcitat från en nöjd resekompis: Jag känner mig mer än nöjd! Tack kära Jill för att du gav oss möjligheten att vara med på den här magiska resan till Brela!

Varmt och dansigt från Jill!

Dela vidare
Vi är inte på kontoret den här veckan…

Vi är inte på kontoret den här veckan…

…för DansSteget Sol är nämligen i Kroatien! Vi skriver mer sedan när vi är hemma, men jag är STÖRTFÖRÄLSKAD i denna vackra bygd. Följ oss på Instagram där vi publicerar under #dansstegetsol2018.
Vi är en ledartrojka på 3 instruktörer (dans och yoga) och så Gunnar, admin och allt-i-allo!  Imorgon börjar vi! Yoga vid havet, dans vid havet och bad i havet! Puss och kram på er och checka upp våra instruktörer nedan, så får ni veta mer. Sugna på att resa med oss? Vi har en planerad resa i sensommar. Missa inte den, till fantastiska hotell Miramar på underbara Rhodos.

 

Anna Duberg   

Ingeborg Belfrage Grönlund 

 

 

 

 

Dela vidare
Yogadoktorn & Vem tar hand om Doktorn? flingade på Rhodos

Yogadoktorn & Vem tar hand om Doktorn? flingade på Rhodos

Yogadoktorn

När vi ändå var på samma ställe, så passade Elin Sandberg eller Yogadoktorn som hon kallar sig, att podda oss i Vem tar hand om Doktorn? Så roligt att bli intervjuad och blir jag inte sugen på att själv börja köra en pod, så säg. Men håll i hatten, säger jag till mig själv just nu. Inga helt nya verksamhetsområden utan utveckla och förvalta det du redan har. Hoppas jag lyssnar på mig själv! I alla fall, njut av att höra Elin Sandberg, alldeles precis färdig med läkarutbildningen och i full färd med att forska om… ja så klart yoga, intervjua mig och min kollega Maria Gustafsson. Spana efter inlägg med reseberättelse i bilder från resan, som Vem tar hand om Doktorn? gjorde, kommer strax och hamnar under sin egna flik. God lyssning!

Dela vidare
Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Brevet jag önskar att jag hade skrivit till mig själv

Kollegor mot utmattningssyndrom

Det här är en text som är skriven av en läkarkollega och först publicerad i nätverket Vem tar hand om Doktorn? Stort tack till kollegan, som ni förstår, själv drabbats av sjukdom och nu gör allt för att förhindra att andra kollegor också blir sjuka av sina arbeten.

Till dig som undrar om du bara har en “släng av stress”, brevet jag önskar jag hade skrivit till mig själv i tid

”Jag har läst andras inlägg om utmattningssyndrom (UMS) och kände igen mig i så otroligt mycket. Detta fick mig att tänka efter och ett frö såddes om att i varje fall försöka dra någon lärdom av eländet och dela med mig av mina upplevelser och slutsatser.
Det jag skulle vilja är att tillsammans med er börja insamlandet av idéer hur vi ska undvika att fler kollegor faller över kanten.
Jag skulle så gärna velat spela tillbaka bandet och varna mig själv att stoppa i tid. Tyvärr vet jag att jag inte skulle ha lyssnat… jag tog ledigt lite då och då när jag var nära, skrek på hjälp men fick ingen… (har bytt arbetsplats nu) kom tillbaka med smulor av energi och körde mig själv i botten lite till.
Jag hade naturligtvis hört och sett pat med UMS, hört deras berättelser.
Jag visste, men visste samtidigt ingenting.
Jag trodde att det var att vara ungefär som jag var innan, bara ännu tröttare… jag har barn med grava sömnproblem och visste hur hjärnan var under småbarnsåren… jag tänkte att det nog var ungefär som då.
Jag visste ingenting.
När jag väl var där frågade jag mig själv med skräck i rösten: varför stoppade jag inte tidigare?! Varför stoppade jag inte i tid?!
Jo, för jag visste inte bättre.
Kunskapen om UMS har vi alla, men något måste ändras radikalt om vi ska kunna applicera den på oss själva och förhindra att köra oss själva i botten.
Under hela livet har de flesta av oss varit ”duktiga”, vana vid att kämpa på och inte klaga i onödan. Även om jag jobbat med mig själv länge och delvis ändrat mitt sätt att se på mig själv, befann jag mig i en verksamhet (hela sjukvården) som inte bara drar till sig sådana som jag, den (över)lever på att vi sträcker oss lite mer dag för dag.
Vi vaggas in i en tro att detta är normalt. Vi fortsätter sträcka på oss eftersom det annars skulle drabba våra patienter eller kollegor.
Problemet är att man inte kan ta av sina reserver i all evighet (problem och problem – det är väl egentligen sunt), men vi arbetar i en miljö som är extremt osund pga ett flertal faktorer vi inte kan påverka (än). Tid för eftertanke och att säga stopp finns inte.
Det vi måste göra är att dra i nödbromsen. Skapa tid för samtal, eftertanke. Lyfta frågan uppåt, hela vägen upp till de som bestämmer och gör det omöjligt för oss att göra det jobb vi kan och vill göra. Ibland krävs media eftersom det är det enda som får politikerna att lyssna. Vi kan inte fortsätta att sträcka på oss… för vi går sönder, en efter en.
Att ramla över kanten är INTE som att vara trött under småbarnsåren eller att ha sin vanliga trötthet men lite värre.
När hjärnan inte ens förstår en tidningsartikel, inte kan läsa eller förstå de enklaste instruktioner, då föds en enorm skräck. En skräck för att det alltid ska vara så här. En ilska och sorg över att vara där man är.
Tyvärr vet jag bättre nu vad det innebär att gå över gränsen. Jag önskar att jag inte gjorde det, men om något vill jag vända det till något att lära av.
Jag har försökt tänka på vad som skulle ha kunnat få mig att lyssna i tid. Det första jag kan tänka på är att lyfta upp detta helt öppet, prata om det ofta, diskutera vår arbetsmiljö och hur vi egentligen mår, prata om verkligheten med varandra istället för att bara springa fortare.
Vara ärliga. Våga visa oss ”svaga” (eg starka). Inte gömma oss med vår skam över att inte orka eller duga. Hjälpa varandra att se till att ingen mer faller över kanten.
Det känns bättre att börja tänka i dessa banor, att dra lärdom av det jag varit med om och applicera dessa kunskaper. Jag vet att så som det är idag hjälper vi inte varandra att säga stopp i tid, vi har fullt upp med att springa fortare dag för dag, något som redan nu är ohållbart.
Tillsammans kan vi skapa något där vi kan stötta varandra INNAN det är för sent, hitta ett fönster där någon hade kunnat nå mig eller dig i tid.
Kanske hade jag sluppit allt om det funnits ett annat nätverk. Jag vet att mitt fall var väldigt komplicerat med ovanliga stressorer (som jag berättat om i andras trådar), men mekanismerna är de samma.
Ju mer stressad man blir, desto mer tunnelseende får man. I mitt fall var det något som fick mig att pressa mig så långt som jag gjorde. Jag såg andras trötthet och hur de slet, vilken rätt hade jag då att säga att jag inte orkade? Hur skulle jag veta när stressen gick från att vara ”vanlig” stress till totalt slut på energikontot?
Mitt tips är att om du har allvarliga signaler på att du är på väg åt fel håll – TA INTE UT 2 VECKORS LEDIGHET OCH TRO ATT DET SKA GÖRA DET HELA BÄTTRE! Visst, du orkar lite till, men risken för att du ska ramla över den berömda kanten ökar exponentiellt.
Om du känner att du måste ta ledigt för att orka – sätt dig istället ner och rannsaka dig själv.
Fyll i KEDS. Prata med någon du har förtroende för (eller någon professionell).
Lägg alla tankar på att du inte duger, att du ”borde” orka, att du ”måste” eftersom det annars drabbar kollegor eller patienter åt sidan (extremt svårt, believe me, I know).
Tänk inte ”alla andra orkar”. Det gör de inte och det har inget med detta att göra. Ta hjälp av din förtrogna att sålla bort de känslor av lojalitet, plikt, skuld/skam mm som lever i och styr din kropp.
Få hjälp att se objektivt på detta i tid, stick inte huvudet i sanden och kör på. Idag vet jag att skillnaden mellan att göra detta och att hamna i UMS är som natt och dag. Du kan inte förstå förrän du är där och jag vill inte att någon mer ska hamna där.
Oavsett vilket behöver du hjälp när du drar i nödbromsen.
Jag insåg i efterhand att förmågan att sålla försvann tidigt. Jag kunde inte säga vad jag behövde hjälp med, dels pga att jag tyckte att jag borde orka, dels pga att med hjärndimman kom oförmågan att se skogen för alla träden.
Om du är chef (och personen som behöver hjälp har sagt till i tid och inte behöver bli sjukskriven) – gå in och sålla hårt. Lyft bort fler arbetsuppgifter än vad du eg tror behövs från den som bett om hjälp.
Ordna professionell hjälp åt honom/henne att bearbeta det som händer (i mitt fall enorm skuld över att inte orka), att hitta friska gränser. Begränsa och skapa en fri zon så personen kan landa. Naturligtvis menar jag inte att någon som är sjuk ska fortsätta jobba, jag pratar om de som ”bara” behöver hjälp.
Nu är inlägget långt… men jag vill belysa en sak som ofta händer – problemet läggs i knäet på den som är sjuk.
Jag motsätter mig detta å det starkaste, det är fel och det ökar på ångesten hos den sjuke och förlänger rehabiliteringen. Vi lämnas ensamma med skam och skuld.
Vi är INTE sjuka pga att vi inte kan begränsa oss (även om många kan bli bättre på det).
Vi är sjuka pga ett SYSTEMFEL. De som fattar beslut om vår möjlighet att göra det jobb vi är tränade att göra vet inget (och gör inget för att ta reda på något) om sjukvården eller vad vi behöver för att få det att fungera.
Varje dag slets i varje fall jag sönder av en etisk stress mellan vad jag kan (och borde) göra och vad politikerna bestämt att jag ska/får/har möjlighet att göra.
För att mina patienter el kollegor inte skulle fara illa gjorde jag hela tiden våld på mig själv.
Jag har jobbat hårt för att bli duktig på mitt jobb, ett arbete jag älskar. Jag brinner för primärvården… och det var det som fick mig att kämpa så.
Kampen måste dock flyttas uppåt i hierarkin och vi måste kämpa tillsammans. För patienter och personal. För en hållbar arbetsmiljö.
För att ingen mer ska ramla över kanten… och om de har gjort det inte lämna dem med en känsla av otillräcklighet och skam över att inte ha orkat.
Problemet är inte att vi inte orkade, problemet är att vi orkade för LÄNGE i ett system som omöjliggör att vi får göra det jobb vi vill och kan.
Att ändra systemet är det viktigaste av allt och slutmålet.
Innan vi nått dit är målet att förhindra att fler hamnar i UMS-träsket.
Du som är där: du är (tyvärr) inte ensam… och framför allt: det är INTE ditt fel.”
Dela vidare
DansStegets Vänner

DansStegets Vänner

DansStegets Vänner

För någon vecka föddes en ny grupp på Facebook- DansStegets Vänner. Det var jag som  ägare och verksamhetsansvarig som skapade den förstås. Tänkte jag igenom det hela ordentligt eller blev det lite Lucky Luke? Var namnet och formen väl planerat? Nja, kanske inte, men det blev okej ändå till sist.

 

Okej, vi ta det från början.

Vänföreningar

… verkar det finnas  gott om- en snabb sökning ger 47500 träffar på ordet VÄNFÖRENING. En förening verkar vara en ideell sammanslutning som stöttar sin ursprungsorganisation. Jag lånar en definition från en  annan vänförening:

Vad är en vänförening ? En vänförening är en fristående ideellt arbetande organisation vars syfte är att stödja den institution som föreningen är knuten till. Formerna för stödet är varierande.

Samla de övriga sidorna och bjuda på mer ömsesidighet

Puh, jag tänkte mig inte riktigt för när jag använde namnet Vänner här. Min tanke var att samla er alla som varit med oss och dansat, många gånger eller bara någon enstaka, rest med oss eller ska resa med oss. Som är sugna på att gå en utbildning i DansStegets koncept som jag drömmer om att arrangera. Kort och gott gillar DansSteget syn på dans, rörelse och okej, lite pretentiöst men ändå- människan!

Att samla de mest intresserade i en grupp och som ett komplement till de andra sidorna som redan finns: DansSteget och DansSteget Sol. De får fortsätta att finnas som information rakt av och den här nya gruppen blir lite mer som just en förening, ett gäng, närmare och mer ömsesidigt.

Min tanke var inte att ha en formell förening med stadgar och medlemsavgift och en verksamhet. Utan kort och gott en minivariant av hemsidan för att lättare komma till tals med varann. Och är det nånting jag har fått sedan jag startade DansSteget är det just vänner!

Måste jag göra något?

Så varmt och dansigt välkomna att hänga med mig och alla instruktörer, värdar, föreläsare och de som vill, i vår nya grupp! Det krävs ingenting av dig.  Kom när du vill, gå hem när du vill! Gruppen är sluten, vilket betyder att du ansöker om att släppas in.

Kompisar kan en inte ha för många av.

Motiv: Jill Taube Danssteget
Fotograf: Thomas Carlgren

Dela vidare
Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård

Jo ni läste rätt. Jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård. Inte om det betyder att vi ska ha fortsatt fokus på SJUK och att HÄLSO bara hänger med på en släng. Som en obekväm släkting eller granne som vi bjuder för att visa andra hur justa vi är. Men egentligen vill vi inte och egentligen kommer vi inte att bry oss om HÄLSOVÅRDEN. Utan bara SJUKVÅRDEN.
En rykande färsk SIFO- undersökning som gjorts för Sveriges radios räkning visar att 80% av de tillfrågade uppger vården som den viktigaste valfrågan. Tycker jag då inte som läkare att det är en viktig fråga? Jo. Så klart, men inte att få mer och liknande hälso- och sjukvård till vilket pris som helst. Inte om bättre bara betyder mer av att fixa det redan sjuka.

Rädda drunknande

Hur kunde det bli så här defensivt och skruttigt med oss att det viktigaste vi har är att diskutera sjukdom och inte HÄLSA och att alla partier bara sprätter dynga på varann i den här frågan.  Vi lever i en välfärd och borde kunna hålla oss friskare av egen kraft och riktning.  Det finns förstås sjukdom och ohälsa, som inte alltid är samma sak. Dra nu inte iväg i tankarna och tänk att den här doktorn är helt tossig och tycker att vi ska ta hand om allvarliga sjukdomar själva. Nej, självklart inte.  Självklart vill vi vara friska och ha hälsan så långt det är möjligt och få vård när vi verkligen behöver. Ha bra liv. Men då är inte hälso- och sjukvården det enda sättet att hantera det på och kanske i många lägen, inte ens det smartaste. Den här klassiska folkhälsobilden visar det självklara i att förebygga istället för att släcka onödiga bränder.

Fantastisk hälso- och sjukvård

Så här tänker jag:
Vi lever i ett fantastiskt land med en välfärd som ger oss en fantastisk hälso- och sjukvård. Punkt. Jag är född 1959, nästan infödd i ett vaccinationsprogram och med tillräckligt kloka föräldrar som tackade ja till det ;-), barnavårdscentral, lekskola, en fungerande skolgång, lagom med fritidsintressen och ingen skjutsade mig hit eller dit, utan jag och min jämnåriga gick eller cyklade. Ni förstår vart det här tar vägen. Vi rör oss alldeles för lite idag. Vi får uppfinna rörelsehjulet varje dag. En stor del av vår sjuklighet och förtida död beror på våra egna levnadsvanor och går att påverka. Bra va! Bra, men så klart inte lätt som en plätt att påverka. Men möjligt.

Stillasittande mot vardagsaktivitet

Vad kan vi alla göra? Jo men ganska enkla saker. Byta ut en del av vårt stillasittande mot vardagsaktivitet är ett exempel. Min före detta kollega Ing-Mari Dohrn, fysioterapeut och forskare visade i en nyligen publicerad studie att en liten förändring i vår vardag skulle påverka hälsan ganska mycket.

                                                                       Ing-Mari Dohrn. Foto: Bo Bergman
Så här gjorde Ing-Mari och hennes forskarkollegor:

Man analyserade hur olika nivåer av fysisk aktivitet hos 1 200 personer över hela Sverige påverkade dödligheten i bland annat hjärt–kärlsjukdom 15 år efter att man mätte deras rörelsemönster . Deltagarnas aktivitetsnivå mättes med hjälp av rörelsemätare, och jämfördes sedan med information om dödsfall och dödsorsak från svenska register.

Rörelsemätare är ett sätt att mäta fysisk aktivitet och stillasittande objektivt och ett mycket säkrare sätt att än exempelvis själv rapportera vår nivå av fysisk aktivitet. Vi alla har en tendens att övervärdera hur mycket vi rör oss dessutom.  Enligt den här studien är hälsovinsterna stora inte bara för fysisk aktivitet på måttlig eller hög intensitet, utan även för fysisk aktivitet på låg intensitet (vardagsaktivitet). Genom att ersätta en halvtimmes stillasittande om dagen med vardagsaktivitet beräknas risken att dö i hjärt–kärlsjukdom minska med 24 procent.

Jippi tänker jag som nördigt ägnat mig åt att sprida kunskap om fysisk aktivitet i många år och vet vilken noggrann forskare min före detta kollega är. Så det här är finfina och pinfärska nyheter som vi bara tackar och bugar för.

 

Lite är bra och mer är bättre

Att ersätta stillasittande med fysisk aktivitet på minst måttlig intensitetsnivå, vilket motsvarar en rask promenad eller träning med högre intensitet, hade som väntat ännu större påverkan på risken att dö i hjärt–kärlsjukdom. 10 minuters måttlig till intensiv fysisk aktivitet om dagen minskar risken för hjärt–kärlsjukdom med 38 procent, medan 30 minuter om dagen minskar risken med hela 77 procent, enligt beräkningarna.

I studien justerades för andra faktorer som kan ha påverkat sambanden, såsom ålder, kön, rökning, utbildningsnivå och tidigare sjukdomar. Det betyder att den delen av risken som har andra orsaker räknades bort. Smart eller hur? Då blir ju resultaten än mer stringenta.

 

Stillasittande

Så här berättar Ing-Mari vidare:
– Vi har även i en tidigare studie kunnat visa att personer som sitter stilla i sammanlagt mer än 10 timmar per dag har 2,5 gånger högre risk att dö i förtid jämfört med personer som sitter sammanlagt mindre än 6,5 timmar per dag

Klicka er vidare och läsa mer om i en svensk sammanfattning och den riktigt intresserade kan också hitta länk till artikeln i tidskriften Clinical Epidemiology.

Ojämlik hälsa

Så för att knyta ihop tar jag oss tillbaka till det ursprungliga. Mera vård? Nja. En annan aspekt när hälso- och sjukvård tenderar att bli konsumtion, är att vi relativt friska tar för oss i första hand och att det är en riskfaktor att vara sjuk, när man blir sjuk. Hänger ni med? Det är lättare att ta för sig av vård om man är relativt frisk och förstås välutbildad. Jag är inget undantag. Jag har kunskap och pengar och kan ta för mig och tillhör en priviligierad grupp. Människor som har en psykiatrisk diagnos som exempel har också en sämre kroppslig hälsa och en del av förklaringen till det är hur man tar sig fram i vården. Levnadsvanor hänger i allra högsta grad  ihop med socioekonomiska faktorer eller för att tala klarspråk-  klass. Här har förebyggande av ohälsa en stor betydelse. Se ovanför också om att släcka bränder. Den som är mer intresserad av det behöver bara peta på mig så går jag igång ;-)!

En miljon arbetar i landsting och kommuner

Sist men inte minns, så kommer den gigantiska arbetsplatsen hälso- och sjukvården att klappa ihop snart, om vi inte GENAST GÖR ALLT VI KAN för att göra den till en mänsklig arbetssituation. Det är svårt att hitta statistik över hur många som jobbar bara i självaste sjukvården, men en siffra som slår ihop kommun och landstingsanställd är EN MILJON!
Nu är det strömhopp ut till långvarig sjukskrivning för de flesta kategorier av personal, inte minst läkare. I gruppen Vem tar hand om Doktorn? som jag startat tillsammans med en kollega som är allmänläkare samlar vi idag över 10% av Sveriges läkarkår. Kika in på där eller på en flik här på hemsidan för mer info.

En bättre hälsovård vill jag ha

Så jag vill inte ha en bättre hälso- och sjukvård på det sätt vi nu diskuterar. Mer pengar in i skandalomsusade miljardbyggen, öppettider som börjar likna närbutikers, orimliga krav på vad vi kan få från vår gemensamma kassakista, personal som går på knäna och in i väggar.

Vi måste tycker jag, alla ta ett mycket större ansvar för vår egen hälsa och förebygga det som går att påverka och det är mycket. Jag säger varken att det är lätt eller att jag som lekkvinna (jo så kan en säga) vet hur det ska gå till på politisk nivå, men jag vet att det är den enda framkomliga vägen och att jag drar ett strå till stacken emellanåt! Och det pågår tusentals projekt och strävanden mot det friska synsättet, låt det synas även i välrörelsen. Jag vill att vi bevarar det viktigaste i vården, ger till de som behöver det allra mest och att de får det först.  Alla vi andra kan vänta. Faktiskt.

Så vem i hela världen ska jag rösta på? 

 

 

 

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.