Författare: Jill Taube

Min gula danskväll- ringar på vattnet!

Min gula danskväll- ringar på vattnet!

Min gula danskväll svällde av egen kraft och nya nätverkskontakter föddes!

Jag la upp en länk i Gula dansbandet på Facebook och fick många gillanden 🙂 och några nya kompisar på Fejan!

Dansklubben Kalmarhappydanceclub (länkad till i det förra inlägget) såg det direkt och vi började chatta och VIPS så föddes ett frö till samarbete! Första helgen i februari ger de en kurs Femte Fox– kvinnor som lär kvinnor föra. EN underbart befriande idé och som verkligen lyfter bort genus från dansen. MEN samma helg håller vi vår första utbildning i den metod vi i DansSteget jobbar utifrån och som vi skapat under snart 5 års verksamhet- DansSteget Koncept!
SÅ KROCK MELLAN VÅRA KURSER, men som sagt ett spirande samarbete och en kurs som jag gärna skulle ta del av- om jag hade kunnat. Här nedan en text från Erika och Daniel Lundby, som startar och driver klubben.

GÄSTBLOGG från Kalmarhappydanceclub

I olika sociala sammanhang och sportsammanhang har det länge funnits starka föreställningar om hur män och kvinnor ska bete sig. Särskilt tydligt blir sådana föreställningar i dansvärlden då det enligt tradition är mannen som för och kvinnan som följer. Även om detta har börjat luckras upp en aning är det fortfarande mycket vanligt att man pratar om ”män” och ”kvinnor” på kurser istället för ”förare” och ”följare”. Sexistiska skämt om mannen som ledare och kvinnan som passiv förekommer också. Det är också vanligast att män håller kurs medan kvinnor oftast är ”hjälpledare”. 

Dom fastlåsta rollerna påverkar kvinnors möjligheter att vara aktörer och att påverka sin egen dansutveckling. Mannen är, i rollen som förare, den som mestadels styr och definierar dansen. Det är också oftast han som bjuder upp. Då det fortfarande är fler kvinnor än män som dansar pardans har detta också skapat ett sammanhang där män ofta kan välja vilka dom vill dansa socialt med och gå på danskurs med. Medan kvinnorna ofta står i ”kö” och väntar. Detta har bidragit till att en del kvinnor till och med slutar att dansa för att dom tröttnat på att ”jaga” en förare. 

I helgkursen FemmeFoxfår kvinnor möjlighet att lära sig föra i ett tryggt sammanhang. Genom att dansa med andra kvinnor som är vana följare utvecklas deras danskunskaper snabbt. När kvinnor är vana förare kan dom vara den som leder dansen och den som enklare får tillgång till danskurser. Dom kan på så vis inta en mer aktiv roll i dansvärlden. 

FemmeFox är också en utmärkt början för kvinnor som vill lära sig foxa men som bär på erfarenheter av övergrepp eller våld från män och därav har svårt med den fysiska närheten till män i foxen. Kalmar Happy Dance Club vill arbeta aktivt för att bidra till att dansen ska utvecklas till ett sammanhang där alla, oavsett kön, kan känna sig starka, kompetenta och trygga. Alla kan föra! Och alla kan följa! Och framförallt – alla kan dansa och uppleva dansglädje!

Las mer och anmäl dig HÄR!  


Happy på FaceBook


FemmeFox på FaceBook

Åsa Skrindsta och Angelica Sjöholm – Våra duktiga ledare från Dalarna!

VI SÄGER TACK TILL HAPPY OCH HOPPAS ATT VI KOMMER ATT SES PÅ RIKTIGT I ETT SAMARBETE SNART!


Dela vidare
Min gula danskväll!

Min gula danskväll!

 Vad färgen på en klänning kan göra!

Jag har en senapsgul trikåklänning som är najs att dansa i! Mjuk, följsam och om jag får säga det själv-  rätt snygg på mig. För er som träffat mig i danssammanhang vet också att jag är ”damen med bandanas”. Jag känner mig lite naken utan mitt svettband faktiskt. Så igår hände det sig att jag hade en alldeles ny solgul bandana till min senapsgula klänning. Danskvällen var lite svår med det vanliga kvinnoöverskottet.  Att dansa socialt är som en aprildag, det kan växla från underbart till smågrinigt och nästan storm på ingen tid alls.  För även på dansgolvet råder könsmaktsordning och åldersegregration. I korthet: äldre män kan enklare dansa med yngre kvinnor, medan jag som kvinna i min ålder INTE känner mig bekväm att bjuda upp någon som är uppenbart yngre och blir för den delen oftast inte uppbjuden. En förlegad syn på genus och ålder jag vet, men den finns i min hjärna och den finns delvis på dansgolvet i den dansvärld jag hänger i. Kankse är det annorlunda i latindansvärlden men jag tvivlar ;-)!

MEN tack och lov så har  framåtsträvande personer försökt att göra något åt det genom att vidga begreppet förare och följare eller snarare avköna det. En förare för i dansen, en följare följer. Enkelt, eller hur? Dansklubbar över hela landet ruskar om de traditionella rollerna och Gula dansbandet är ett konkret verktyg för att synas, därav signalen som min klänning gav. 

Fler än jag har bloggat om det.

Så att göra dansen mer öppen, få färre att vara panelhönor och kanske tuppar 😉 är att exempelvis att ta bort man och kvinna från just rollerna i dansen. Det är ju också välkommet på fler sätt, det luckrar upp det stereotypa traditionella synsättet på män och kvinnor och är på så sätt en demokratifråga! Eller vad säger ni?

Jag stod där och hängde och var minst sagt lite sur och beredd att sätta mig och pilla på mobilen (en kan ju alltid jobba lite ) när jag blev uppbjuden av en förare som var kvinna! GLAD OCH ÖVERRASKAD OCH LITE FÖRVÅNAD. HUR?  Men sakta trillade min polett ner, min gula klänning och min gula bandana var ju en symbol som sa att jag dansar ”könsneutralt”. Det var roligt och lite svårt, men det tror jag bara beror på ovana för mig och att de kvinnor jag dansade med var yngre och hade andra moves än jag riktigt är van vid. Plural? Jo det hände igen, jag var fortfarande liiite sur, när ytterligare en kvinna bjöd upp mig. Hurra hurra för framåt och öppet!!

TACK TACK TACK TILL ER som vågade utmana mig (fast det visste ni ju inte) men jag fick en GUL KVÄLL OCH EN GUL TANKE INFÖR DANSÅRET  2019.

 Nyårslöfte? Jajamän! Jag ska dansa mera gult i år! 

Dela vidare
Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

Här kommer på årets sista dag, en gästblogg som idag lades ut som en text i gruppen Vem tar hand om Doktorn? av Mats Örneborg. Det handlar om skribentens egen resa från sjukvårdsbiträde till specialist i psykiatri, glädjen över arbetet, mötet med patienter, men kanske framför allt en frustration och kritik över hur hälso- och sjukvården har kommit att bli. Texten vände sig till gruppen som är läkare, men självfallet går det att applicera texten på hur hälso- och sjukvården fungerar för andra yrkeskategorier och så klart oss människor när vi är patienter.

HÄR BÖRJAR TEXTEN:

En dag 1978 försökte jag på Huddinge sjukhus, iklädd Pressbyråns på den tiden ofantligt fjantiga arbetskläder och ansvarig för den kioskvagn som då fanns, att sälja tidningar, tobak eller godis till en nyss avliden man. Tillskyndande sjuksköterskor förde mig varsamt ut ur ensalen och bjöd på kaffe inne i personalrummet. Men chockad var jag inte. Bara omtumlad av deras omsorger. Tre månader senare, tog jag anställning på KS som sjukvårdsbiträde. Och på den vägen är det.

I dag är jag överläkare inom psykiatrin med särskild inriktning på psykossjukdomar. Och jag har bara sju år kvar till pension, åtminstone om nuvarande pensionsålder fortsätter att gälla. Pensionär. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det jag nu säger: 

det ska bli en lättnad, att komma från svensk sjukvård.

Det har inget att göra med vad jag tänker på som fungerande sjukvård. Jag älskar min egentliga uppgift. Men det som under de 40 år jag arbetat inom vården förändrats, gör att jag hindras från att göra det jag älskar på ett anständigt sätt.

Jag är en mycket envis gubbe. Jag söker också alltid fakta, när någon omdiskuterad omständighet finns på tapeten. Det innebär mestadels djupdykningar i statistik från SKL; årsberättelser med hästlängder av ekonomiska redovisningar; läsning av externa granskningar, exempelvis från Riksrevisionen. Sedan slänger jag det i ansiktet på de som enfaldigt hävdar, att svensk sjukvård upprätthåller sin kvalitet och på de som – liksom media – gått på myten om kostnaderna för inhyrd personal mm.

Om vi börjar med vårdkvalitén, så finns det inget alls som talar för att något har förbättrats under de senaste trettio åren. Andelen vårdskador (relativt avnämarantal) har ökat i de flesta verksamheter och det är inte bara en ökning av rapportering utan de facto. 

Införandet av en helt bisarr administrativ dokumentationsbörda, har inte på något sätt förbättrat säkerheten eller vårdkvaliteten för våra patienter. Bevisligen, utifrån föregående stycke. Den har dessutom, i sina mestadels tvingande former, skapat en distans mellan alla oss som arbetar i vården visavi våra patienter. Både vad gäller det faktiska mötet men också hur vi utvecklar oss mentalt och erfarenhetsmässigt. Jag har alltid sagt, att sjukvård (oavsett inriktning/specialitet) är en hands-on-verksamhet. Vi måste arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet men också hela tiden med flexibilitet och fingertoppar. Det vi gör kan inte reduceras till simpla och klumpigt avgränsade algoritmer i ett protokoll eller formulär, frånsett strikt vetenskapligt belagda algoritmer för exempelvis diagnos/prioriteringar mm.

Svensk sjukvård har genom införandet av tvingande och – inte sällan – fullständigt meningslös dokumentation, skapat en ängslig verksamhet som högre prioriterar protokollens avprickande, än att det går bra för våra patienter. Regionerna lägger ju till och med ut små ekonomiska morötter för att vi ska vara riktigt duktiga och få det att se ut som, att vården håller hög kvalitet. Men – vårdskadorna ökar. Anmälningarna ökar. Personalen flyr hela kliniker. Medarbetare blir långtidssjuka. 

Utöver formulär och protokoll som mestadels saknar stringent evidens, blir också journalmallarnas rubrikträd allt längre, parallellt med att allt fler rubriker sätts som obligatoriska med en asterisk. Utöver att det är tidsödande och ofta inaktuellt med vissa rubriker i det enskilda fallet, så säger det här otyget något annat till oss. Något mer implicit. Någon gissning? 

Min åsikt är att rubrikträdet med sina asterisker; parallellt med formulärdjungeln vi stångar oss fram genom, säger:

Du är inte kompetent, lille vän.

Det vilar en implicit och unken odör av misstro mot oss, när man uppenbarligen bedömer att vi inte är tillräckligt kompetenta för att i journalen göra adekvata och i det enskilda fallet passande dikteringar. Bättre att tvinga bönderna! För säkerhets skull. Och för att vara alldeles helt säker, sitter en hel kader med s.k Vårdutvecklare och kontrolläser våra journaler. 

Eftersom jag är både gammal och som sagt envis, skiter jag i de asterisker som inte är adekvata i det enskilda diktatet. Jag antar, att endast läkarbristen gör att jag inte fått befrias från min tjänst….och jag skiter i de flesta formulär också. Jag försöker att prata; förstå, se och i bland känna i stället. 

Ett exempel på övertron på formulär:

I min specialitet, infördes semistrukturerade formulär för bedömningar av suicidrisk för ganska länge sedan. De baseras förvisso på statistiska variabler. Jag kan redan här säga, att utvärderingen via SBU efter ett antal år, visade att utnyttjandet av formulären inte påverkat suicidfrekvensen ett pillevitt. MEN, om vi nu då betraktar de journalförda resultaten av användandet av dessa eländiga formulär, alltså hur en suicidriskbedömning, i tyvärr allt för många fall, kan se ut i skrift, så är det så här:

R: man, ensamstående, viss överkonsumtion alkohol
S: har kamratnätverk, inga tidigare s-försök, ingen hereditet
Bed: låg till måttlig s-risk.

R=riskfaktorer, S= skyddsfaktorer

Den som gör den här bedömningen, använder alltså ett protokoll – som bevisligen inte haft någon effekt enligt SBU – som grund för samtalet med patienten. Skulle du som läser det här, när du efter en längre tid av psykiskt illabefinnande till slut söker hjälp, vilja mötas av en statistisk bedömning?? Hur suicidpreventivt är det?

Det är en avprickning, inte ett möte. Hur sedd blir man som hjälpsökande då? Jag betvivlar inte alls de statiska parametrarnas validitet. Men vad gör det med mötet? Och hur utvecklas med åren bedömarens fingertoppskänslighet; kliniska intuition?

När jag handleder ST eller AT, brukar jag trycka på det suicidpreventiva i själva samtalet; mötet. Självklart ska parametrarna ovan fogas in i samtalet men det måste ske genom ett naturligt sammanhang; med empati; med lyhördhet. Det är ju för tusan en människa som sitter där! Att få med det statistiska underlaget, måste sitta i skallen på bedömaren. Det är en utbildnings- och erfarenhetsfråga. En fråga, som inte finns i ett enda suicidprotokoll som i alla fall jag stött på, är: 

Vad är det som gör att du ändå sitter här…att du faktiskt lever och söker hjälp?

De flesta utbildningsdoktorer tycker först att den frågan är hemsk. Men jag tror det ger en fördjupning i samtalet. Det skapar ett PERSONLIGT möte. Det öppnar dörrar för att avhandla ytterligare aspekter tillsammans med patienten. Och det bör, enligt min mening, göra att människan känner sig sedd. Och det tror jag, åtminstone i det korta perspektivet, är högst suicidpreventivt.

Jag säger i det korta perspektivet. Varför? Jo, för att jag arbetar i en verksamhet där suicid alltid kommer att förekomma. Och i vissa fall, tycker jag det är fullständigt begripligt. Jag kan känna full förståelse för det i vissa fall. Vilket för oss in på ett annat mantra inom svensk sjukvård: 

Nollvisionen.

Att sätta upp en nollvision för suicid inom psykiatrisk verksamhet, är ungefär lika begåvat som att sätta upp en nollvision för plötslig hjärtdöd på HIA. Det är i sin grund, enbart löjeväckande. Men det avsätter andra effekter i verksamheten. Det bygger rädsla och skuld hos personalen. Det skapar oro för att missa något, för att göra fel. Men om man då använt formulären….ni fattar vad jag menar. Visst förekommer felbedömningar, det är självklart. Och visst ska vi alltid göra vårt yttersta för att bota och lindra. Men att människor suiciderar inom vår specialitet, beror till 99.9% på att DE ÄR SJUKA, inte att vi begått flagranta fel. Den jobbiga erfarenheten ska dock, som nu, inkluderas i en retrospektiv analys. Det gagnar verksamhetens rutiner och kunskaper. Men man får inte låta medarbetare känna SKULD som sin första reaktion. 

Det enda som har skapats genom alla dessa förment konstruktiva procedurer, protokoll och dokumentationstsunamis, är ÄNGSLAN. Svensk sjukvård fostrar sina medarbetare till att primärt vara mer rädda för att göra fel, än att skapa förutsättningar för glädje inför att kunna göra rätt. 

Sedan kommer vi till bemanningsfrågorna. Vi är mestadels underbemannade i alla sjukvårdsgrenar. Och så har det varit, men förvärrats, sedan minst 25 år. Det var på det glada 80-talets andra hälft, som man på allvar började tänka sjukvård i termer av företagsekonomi och ”produktion”. Och Regionerna med sina politiker, har fortfarande inte fattat att sjukvård inte är produktion av gem. Produktion av tjänster…tja, men jag föredrar nog att se det som sjukvård, kort och gott. Och sjukvårdens aktiviteter styrs av de varierande behoven av sjukvård. Kostnader förändras med tillgång till nya läkemedel och behandlingsalternativ. Behoven kan inte underordnas en budget. Vidare har ju inte Regionerna (tidigare Landstingen), trots 25 års erfarenhet att ösa ur, ännu fattat varför folk lämnar vården. För oss som arbetar i vården är ju nöten ingalunda särskilt svår att knäppa: man lämnar i missnöje med arbetsgivare, i missnöje med arbetsmiljön, i missnöje med att hunsas kring som en bricka där hål ska fyllas upp.

I media får Regionerna det att framstå som, att en huvudsaklig orsak till den skrala ekonomin, är inhyrning av personal från bemanningsföretagen. Men vet ni…det stämmer inte alls! Dels har man använt sig av ”kreativ” redovisning i mediasammanhang (man räknar inte av kostnaderna för den vakanta tjänsten som ju under den period en inhyrd ersätter, ju inte kostar ett pillevitt); dels använder man sig av skräckexempel där enskilda läkare med eget bolag fakturerar fantasisummor till krisande regioner och sist och slutligen, tar man aldrig upp jämförelsen gentemot det faktum, att den inhyrda personalen INTE belastar verksamheten med semesterersättning; pensionsavsättningar; arbetsgivaravgifter och sjuklön. Dessutom har, i de flesta fall, inhyrd personal större ”produktion” eftersom man inte inkluderas i ledningsgruppsmöten; APT mm.

Någon som har kännedom om andelen av kostnader för hyrpersonal (läkare och sjuksköterskor) som belastade budgeten för de totala personalkostnaderna på exempelvis KS 2016? Take a guess.

Jo, c:a 17 promille….

Det står i deras eget bokslut. Bara att läsa. Så ser det ju ingalunda ut när företrädare för verksamheterna sitter med rynkad panna och ojar sig över ”merkostnader för inhyrd personal” på TV. Eller hur?

Riksrevisionen gjorde för ett antal år sedan, en genomlysning av merkostnaderna för inhyrd personal inom primärvården ur ett nationellt perspektiv. Man kom fram till att merkostnaden för själva personalen var mycket ringa. Däremot, uppstod det avsevärda merkostnader på grund av att Landstingen ingått totalt amatörmässiga ramavtal. Mestadels för att man ingått avtal med oseriösa (de billigaste…) leverantörerna som sedan inte kunnat leverera. Då måste man bryta ramavtalet. Och ersätta leverantören för det. Sedan måste man leta nya leverantörer, eftersom man oftast gjort avtal med två till tre lika opålitliga leverantörer i det primära ramavtalet, alternativt att dessa ju inte har garanterat samma kvantitet i själva avtalet som huvudleverantören blivit accepterad för. De står ju som reservalternativ. Och då blir det bråttom. Så då har man inte tid för en ny och komplicerad upphandling, utan får dammsuga marknaden. Det är då frifräsarna med egna fakturor kammar hem storkovan. Parallellt med uthyrningsfirmor med kontoret på fickan. Men den stora kostnaden består i att man tvingas till förtida och tidsödande upphandlingar samt ersättningar för brutna ramavtal.

Riksrevisionen levererade en mycket svidande kritik gentemot Landstingen för detta. Och upphandlingar sköts fortfarande amatörmässigt. Om ni inte visste det innan, så viktas vid en upphandling oftast pris med 80% och kvalitet med 20%. Man behöver inte särskilt många hjärnceller för att då förstå, att det inte är de ärligaste leverantörerna som vinner. Det är, nu som då, precis som en kollega sa på nittiotalet, själv i bemanningsbranschen: den som ljuger bäst vinner! Som lite grädde på moset, kan jag också avslöja, att vid en upphandling inom psykiatrin i Stockholmsområdet för ett antal år sedan, hade den som vann upphandlingen en redovisad kostnad som var 50% (!!) av den (erkänt seriösa) aktör som la anbud till högst kostnad……

Det är ju sedan en rätt pikant omständighet, att nollvisionen (urk) om inhyrd personal, mest skulle spara in pengar på att inkompetenta upphandlingar försvinner….

Tänk om jag skulle ösa vrede över värdegrundsfjanteriet också? Nej, ni hajar ändå.

Det här blev ett långt inlägg. Men tro inte att jag är bitter. Inte egentligen. Mest ledsen över hur det blev för oss alla. För arbetsuppgiften i sig är fortfarande underbar. Bara vi slapp all skit uppifrån……

TACK MATS OCH GOTT NYTT ÅR ALLA!

Härma oss i nätverket, att samlas och stötta varann är DA SHIT!! Åsså lite dans också! Varmt, kollegialt, dansigt, vässat och vänligt från Jill!

Dela vidare
Intervju med psykiatriker Christian Simonsberg om gränssättning i patientmöten

Intervju med psykiatriker Christian Simonsberg om gränssättning i patientmöten

Intervju med psykiatriker Christian Simonsberg om temat för föreläsning på Marstrands Havshotell 19 januari, utförd av Maria Zetterlund Gustafsson 

Kunskap, lättsam rörelseglädje, avkoppling och gemenskap! Tätt packad salutogenes!
Varmt välkomna till att delta i våra evenemang i Vem tar hand om Doktorn?

Varmt och kollegialt från Jill & Maria 

Dela vidare
Vem tar hand om Doktorn?

Vem tar hand om Doktorn?

Skaldjursplatå  får vi under vår SPA-vistelse på Marstrands Havshotell

Energipåfyllning med tema gränssättning!!

Ett dygn på ljuvliga Marstrands havshotell med föreläsning om gränssättning och hållbarhet av psykiater Christian Simonsberg. Som vanligt bjuder vi på roliga och enkla träningspass, spaavdelning, mysig
3-rätters middag som inleds med skaldjursplatå och under hela vistelsen utrymme för kollegiala samtal.

Pris från 2995 (enkelrumstillägg 300kr) inklusive fika vid ankomst, lunch, eftermiddagskaffe, trerättersmiddag, frukostbuffé, del i dubbelrum, spavistelse både lördag och söndag samt hela programmet i konferensavdelning med föreläsning samt träningspass i sportavdelningen. Varmt välkomna att fylla på energiförråden mitt i vintern med Vem tar hand om Doktorn? 

För närmare program se längst ned. 

För att boka skickar du en intresseanmälan till oss via mail på medicinochmirakel@gmail.com. Denna är ej bindande. Vi är just i full färd att få klart bokningsförfarandet med Marstrand och lovar hålla en plats till alla er som mailar oss. Inom kort kommer all ytterligare information, samt avbokningsregler att presenteras här och då återkopplar vi till er som är anmälda för att ta upp en definitiv anmälan. Så säkra en plats på eventet redan nu!!! 

Föreläsning av Christian Simonsberg, smärtläkare och specialist i psykiatri om personlighetssyndrom. Han levererar kunskaper, redskap och verktyg till kontakten med patienter som har denna typ av störning. Syftet är att man ska förstå vad det är som händer i mötet med gränsöverskridande personer, hur man hanterar detta och inte själv sitter med en massa jobbiga känslor. Han pratar också om hur man som läkare ska förhålla sig i situationer där man upplever frågan om förskrivning av narkotikaklassade som jobbig , problematisk och ångestskapande. Vi får redskap att tryggt kunna säga både ja och nej och känna att vi fattat rätt beslut. 

SCHEMA

Lördag: 

11.00 Fika med smörgås 
11.30-12.30 Träningspass
13.30-14.30 Lunch
14.30-16.00 Föreläsning enligt nedan, kaffe och rawfoodboll serveras på konferensavdelningen
16.00-19.00 Spa/Egen tid
19.00 Middag på Havshotellet med tre rätter. skaldjursplatå till förrätt, fisk till varmrätt och dessert.

Söndag: 

Frukost serveras från 07.00
07.30-08.30 Träningspass
08.30-10.00 Frukost
10.00-11.00 Återsamling, gemensam diskussion, avslutning

Vill man stanna kvar efter programmet på söndagen, kan man för en slant extra lägga till en magnifik brunch och fortsätta hänga i spa avdelningen. Det kan man isåfall säga till om när man ringer och bokar, men ingår inte i grundprogrammet. Priset för brunch är ordinarie 275 kronor, men vi har fått specialpris och ni som vill stanna kvar betalar bara 200 kronor för den. 

Varmt och kollegialt välkomna till
en härlig och energifylld helg samtidigt som du får redskap för hållbarhet i ditt vardagliga arbetsliv! 


Jill och Maria – Vem tar hand om Doktorn?

Dela vidare
Farligt låg kondition

Farligt låg kondition

Farligt låg kondition- en pjäs i fyra akter!

Platsen:

Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm i Sverige
Sverige 

Bakgrund:

Farligt låg kondition- vad i allsin dar betyder det? Vad är farligt just här? Vad är låg? Och förresten vad är kondition?

Medverkande:

Forskarna:
Elin Ekblom Bak:  forskare och huvudförfattare till artikeln. 

Hennes kollegor: Örjan Ekblom, Gunnar Andersson, Erik Hemmingson, Jonas Söderling och Peter Wallin.

De undersökta: 354 277 personer, 18-74 år gamla, 44% kvinnor.

 

Vad undersöktes?

Kondition som står för syreupptagningsförmåga och den mängd syre (mätt i milliliter) som kan tillföras varje kilo kroppsvävnad per minut. Den kan anges som absolut tal eller relativt tal. Se faktaruta nedan eller gå vidare till FYSS.

Scen 1,1995:

354 277 personer konditionstestades: 27% hade farligt låg kondition

Scen 2: 2017:

Gruppen testades igen och 46% hade farligt låg kondition

Enkel matematik:

19% fler av befolkningen hade kvalat in i gruppen med farlig låg kondition under 22 år (visat i denna stora grupp och därför möjligt att extrapolera, det vill säga dra slutsatser som gäller för en ännu större grupp).
I medeltal hade konditionen försämrats med 10.8% berättar Elin.

Unga män på landet och med kort skolgång…

är extra illa ute. Det vill säga att de här faktorerna: att vara man, att vara ung, att bo på landsbygd och att ha en kort skolgång utgjorde extra risker.

Ja men är det så farligt då?

Jo, det är ju det det är! Konditionen är ett mått på… Nämen STOPP NU! Var är egentligen Farligt låg kondition? Vad säger Elin och hennes forskarkollegor? Jag ringer upp, men når inte Elin Ekblom Bak just idag. Jag förstår att hon är HET och att hon kanske sitter i en TV-soffa! Så jag nöjer mig med att läsa mig till förklaringen som kommer från Hälsoliv och orden är Elins: För att orka gå i rask takt i 10 minuter utan att behöva vila bör syreupptagningsförmågan vara på strax under 30 milliliter.

Alltså FARLIGT LÅG KONDITION ÄR ATT INTE ORKA GÅ 10 MINUTER I RASKT TEMPO, UTAN ATT VILA! Läs det gärna högt! 10 minuter.

 

Ja men är det så farligt då?

Ja, det är ju faktiskt riktigt farligt. Kondition är ett mått på hela oss. Hur länge vi lever, hur friska vi kan hålla oss, både till kropp och psyke, hur vi orkar leva våra liv. Hur vi orkar kånka barn och matkassar, skotta snö, engagera oss i politik och att rädda vår natur och våra liv, hur vi orkar dansa, prata, tänka…

 

Scen 3: Jag hinner inte!

 

Scen 4: Får jag lov?

 

 

 

 Välkommen på Julsvett med DansSteget i Alvik 17 december! Drop in!

 

 

 

 

Varmt och dansigt från mig!

Dela vidare
#minröst inför valet 2018

#minröst inför valet 2018

 

Min röst inför valet

Jag är lycklig, tacksam över och lyckligt lottad för den tillvaro jag har. Förutsättningarna för mitt rika liv, har sin grund i det solidariska Sverige jag vuxit upp i. Mina föräldrar var båda lite tufsiga, tittade för djupt i flaskan och periodvis var det tufft. När jag slutade nian var det fullt kaos och jag flyttade till en egen lägenhet, gick en kortare gymnasielinje ( så hette det på den tiden😉) för att snabbt kunna klara mig själv. Jag jobbade som barnskötare, hade en lite turbulent ung vuxentid, men upplevde att ” samhället” fanns där för mig när jag behövde. Så klart var det enskilda människor både i profession och privat som var de ”extra vuxna”, support, vänner och livlinor. BVC, skola, min första fröken, soc som placerade oss på barnhem när det riktigt barkade, jag kan fortsätta länge till😊. MEN DET VAR EN STRUKTUR I SAMHÄLLET SOM MÖJLIGGJORDE DET!

 

Jill ska bli doktor när hon blir stor

När det blev familj och egna barn, började jag på allvar damma av en envis barndomsdröm. Att bli läkare! Mamma, som var en underbar person i nyktert tillstånd sa alltid att ” när Jill  blir stor ska hon bli doktor! Det var kärleksfullt och inte alls krävande, och jag hade det hyfsat lätt för mig i skolan.

Jag blev stor och hennes ord blev också min dröm, även om den verkade som just det- en dröm. Kanske var mammas ord som den där fjärilsvingen ni vet, som sätter igång en lång rad av händelser AKA fjärilseffekten.  För inspiration till den fina miljön på fotot får jag tacka Anna Duberg och Ingeborg Belfrage Grönlund, som jag rakt av snodde den av!

Tack vare det samhälle vi fortfarande lever i, gick det att genomföra. KomVux, högskoleprovet, dagisplats, studielån, pannben hos mig och en man som hjälpte mig att flytta berg. (Eller om han kanske ÄR det berg jag behöver💕! )

Aldrig nånsin har jag tänkt att vårt samhälles guldkorn ( som exemplevis den längsta utbildningen vi har) skulle bara vara rika förunnat, eller att jag inte skulle räknas. Hur mycket bidrog mina föräldrar till att bygga upp landet? Kanske var de mer mottagare av resurser än tvärtom. Men de fick vara det, för de levde i ett välfärdssamhälle som var till för alla.

Som ni ser heter jag Taube och det är från min farmors släkt, som är invandrad en gång i tiden. När det var fattigt i Sverige i början av förra seklet utvandrade många Taubar och andra såklart till landet det stora landet i väst, med hopp om en bättre tillvaro. De fick stanna kvar, de byggde sig nya liv. En och en halv miljon svenskar utvandrade till framför allt Amerika, en femtedel återvände. Anledning till den stora migrationen var fattigdom och svält. Önskan att få ett bättre liv och det som överskuggar allt: ta hand om våra barn. Vi är biologiskt inställda på det.

En avlägsen släkting

Tack vare släktforskande Taubar (ni vet vilka ni är :-)) så  träffade jag en tremänning till min farmor i Detroit, som bara kunde några ord svenska. Han var barn när hans mamma utvandrade och var mera amerikan än något annat. Paul var en bra bit över nittio och var professor i spansk litteratur. Han och hans älskvärda fru, som var musiker och hade haft ens framgångsrik karriär som startade under andra världskriget (då männen var borta och även en kvinna ”släpptes fram” till de främsta leden) bodde i ett seniorboende och i deras lilla lägenhet tog en flygel upp en stor del av ytan och stod så klart på en hedersplats. De bjöd oss på lunch i områdets matsal och de några hundra meterna fick vi åka i deras 4-hjulsdrivna bil. Paul var artig och förekommande och om jag inte minns fel, mindes han fortfarande ordet kam. Att hålla sig snygg och proper hade han med sig.  Jag tror inte Jimmie och company att ni skulle kunna få Paul att tycka att han inte är amerikan och återvända till ett Sverige han bara besökt en gång sedan barndomen.  DET ÄR SÅ DET ÄR!! Vi människor flyttar på oss, vi skyddar våra barn till sista blodsdroppen, vi vill alla ha en dräglig tillvaro utan krig och förtryck! ALLA VILL DET! Var och när ska gränser dras? Jag bara undrar.

Jag är inte rasist, men…

Så Jimmie och alla ni som säger ” Jag är inte rasist men…!

VAD ÄR NI RÄDDA FÖR? VAD ÄR DET NI INTE HAR FÅTT, FÖR ATT VI ÄR MÄNSKLIGA OCH SOLIDARISKA? NI KOMMER INTE PER AUTOMATIK ATT FÅ MER AV DET NI KANSKE EGENTLIGEN SAKNAR AV ATT VI FÖRNEKAR ANDRA EN MÖJLIGHET ATT ÖVERLEVA! Kärlek, gemenskap, sammanhang❤️! Det blir bara mer av att delas! Och så här mellan fyra ögon, visst har vi så vi klarar oss, de flesta av oss, av materiella ting!

 

Dagen före valet  fyllde jag 59 år och tackar SÅ BAUTAMYCKET FÖR ALLA GRATULATIONER och blir rörd över det stora nätverk jag får ingå i. Hur jag som en blandning mellan psykiatriker, entreprenör, dansinstruktör och vildhjärna fått vara med i så många syltkok och också satt igång många själv!

 

JAG ÄR TACKSAM FÖR ALLT JAG FÅTT OCH RÖSTAR IDAG FÖR DEMOKRATI, INTE EMOT💕!

 

Dela vidare
Ett bett i mitt hjärta

Ett bett i mitt hjärta

Ett bett i mitt hjärta

Den vackra, men drabbande titeln har en diktbok av en läkare- Yvonne Jarlvik. Jag fick äran att läsa den och uppmuntrade också författaren att skriva några rader om den och publicera i gruppen Vem tar hand om Doktorn?

Men den dröjer kvar, jag märker att det inte räcker. Fler måste få höra talas om den. Inte bara dem som jobbar som läkare, utan MÄNNISKOR SOM HAR EN RELATION TILL VÅRD! Vi får följa författarens resa genom den långa utbildningen från dag ett på läkarlinjen till färdig specialist och hur hon till slut, för att själv klara sig och ha ett liv med kvalitét och hälsa, väljer bort att vara läkare. Jag känner en tagg i mitt hjärta när jag skriver det. Sedan jag tillsammans med min kollega startade nätverket Vem tar hand om Doktorn? har jag både fått höra så mångas berättelser om utmattning, panik, sorg och rättmätig ilska  när uppdraget som läkare inte är möjligt att utföra av olika skäl, men jag är också nykär i mitt yrke. Det gör mig SÅ ONT att veta att Yvonne och många andra inte längre orkar vara läkare. Så här skriver hon själv i baksidestexten:

Tvingas välja att överge, sakna, bevara i hjärtats ljusa del och mörka. Diktsvit om en läkares iakttagelser och reflektioner över patientmöten och andra möten under många år. Min inlaga i vårdkris-debatten skulle man kunna kalla den. Men det låter ju så tråkigt. En kärleksförklaring är det också. Det är ett så underbart yrke. Läkare, vårdgivare. Men också krävande. Tyvärr slutar så många fler än jag i förtid, av hälsoskäl. Sjuksköterskor framför allt. Stressrelaterade sjukdomar och utmattningssyndrom bland de anställda, är alltför vanliga. Det kan inte fortsätta så. Det behövs arbetsro, flera händer och sängar. Möjlighet till bra möten. Till alla som arbetar inom vården. Men även till många andra. Det är så allmänmänskligt. Nästan alla har varit patient någon gång, eller närstående och undrat vad läkaren tänker. Såhär tänkte jag. Varsågod!

Jag läser och försöker plocka ut en dikt som drabbade mig. Näsblod har alltid varit mitt stresstecken nummer ett. Jag känner igen mig, i blodandet och i känslan att stänga in sig på toaletten och vara ifred några sekunder.

Även jag har valt bort att vara läkare på heltid och absolut att vara anställd. Det går bara inte. Men likväl så drabbas jag av Yvonnes mer definitiva avsked.


——————————————————————————————————————————————————-På fredag eftermiddag
blöder jag näsblod
står på personaltoaletten
och ser blodsdroppe
efter blodsdroppe falla ner
i toaletten
det ser skönt och lätt ut att falla
och blandas
bli till en ny nyans
utspädd


Mannen med hängande mungipa säger
”Jaså är syster doktor
jaha, kan ni ge mig en mugg
så jag får spotta ut snuset”


Vill ni läsa titeldikten? Den finns på sidan 17 och boken hittar du och beställer här.

Är du nyfiken på nätverket? Vi finns dels här på hemsidan och på Facebook.

 

Varmt,  kollegialt och mänskligt från Jill!

Dela vidare
Dansglädje

Dansglädje

Dansglädje

Varje kväll med DansSteget räddar halva nästa vecka- jag har blivit helt beroende. Precis så fint skrev en av våra deltagare i Alvik i utvärderingen efter vårterminen.
Jag som driver DansSteget och alla vi som får det att gå runt och levererar dansglädje tillsammans med er deltagare kan inte göra annat än att mysa.

Vad är det då i DansSteget (och så klart annan verksamhet)  som gör att vi mår bra? Dansglädje förstås och så gemenskap och ett sammanhang. Kom gärna med fler förslag och aspekter, du som läser.

Vad ÄR dansglädje? Finns det månne någon definition på det eller är det helt individuellt? Jag googlade på det och det finns ju som väntat inget sammanfattande. Eller?

Dansglädje kan hjälpa pressade studenter skriver Eva Helen Ulvros i en artikel i Svenska Dagbladet i februari i år. Många träffar hamnar i verksamhet som sysslar med dans, så klart! DansSteget platsar där tycker jag nog.

Om jag skulle föreslå ett begrepp skulle det bli ungefär:

Att med dans ( lustfylld rörelse till musik) uppleva glädje som omfattar kroppsliga och psykologiska sensationer. En del av effekten förmedlas av hormonet oxytocin (ren biologisk förklaring) och en annan förklarande faktor till effekten är en känsla av sammanhang (KASAM). Oavsett form av dans så innebär den oftast gemenskap med andra människor. Även den som dansar själv kan uppleva sig som i en gemenskap genom att veta att andra gör samma sak på andra ställen samtidigt. Forskning där dans är en metod för att påverka hälsan visar goda resultat. Att det även ingår inlärningsmoment ger tillskott för hjärnans arbete och förebygger bland annat demens. 

Tillsammans med mångsysslande och dansande Rebecka Krantz kommer jag att sätta upp en helg i dansglädjens tecken, för dig som vill nosa på både teori och så klart praktik för att använda dig av det i pedagogisk verksamhet och inom vård och omsorg. Det är ännu på planeringsstadiet och kommer att bli den utbildning i ”DansStegets teknik” som legat och jäst hos mig i flera år men inte hittat någon form. Här föds en möjlighet. Håll utkik!

Varma och dansiga hälsningar från Jill!

 

Motiv: Jill Taube Danssteget
Fotograf: Thomas Carlgren
Användningsrätt: Enligt avtal Fri användning
Annan publicering kontakta fotografen

Dela vidare
Sjuk av ensamhet, men gemenskap botar

Sjuk av ensamhet, men gemenskap botar

Han säger nåt i stil med: Om det här hade varit ett piller, så hade hälso-och sjukvården varit förstummade! Ordagrant: Det skulle ses som en fullständig revolution för sjukvården.
Jag lyssnar knappt vidare, vet ju precis vad han, en läkare från England ska säga. Fysisk aktivitet. Så klart. Det visste väl jag. Plättlätt. Men tiondelar senare tappar jag hakan, det är något annat han pratar om och jag är förvånad och fångad. Eller kanske inte förvånad, men ändå. ATT BRYTA ENSAMHET! Reportaget som är ett inslag på nyheterna snor all min uppmärksamhet- och det är ingen lätt sak för en med lite bokstäver i personligheten. Det är revolutionerande men ändå så självklart. Nu börjar jag på riktigt:

Sjuk av ensamhet – men gemenskap botar

”I Storbritannien lider nio miljoner människor ofta eller alltid av ensamhet, enligt en brittisk statlig utredning, en ensamhet som sedan kan leda till sjukdom. Vi tycks leva i en tid av ensamhet som fått akutmottagningar att svämma över av människor som söker sig dit för hjälp, inte av medicinska skäl egentligen utan för att de är ensamma.

– Vi såg vad som behövdes, det är sunt förnuft, människor behöver stöd ibland för att klara av sina liv, säger dr Helen Kingston på sjukhuset i Frome i södra England.”

Medmänskliga Frome

I Allens hemstad Frome startade därför allmänläkaren Helen Kingston 2013 projektet Medmänskliga Frome, för att fånga upp människor som mer behövde andra människor än en akutläkare. Man utbildade människor inom sjukvården som blev kontaktpersoner för över 500 frivilliga förbindelselänkar som i sitt arbete träffade folk. Det kunde vara kaféägare, frisörer, restaurangfolk, skolpersonal m fl. Så knöts det lilla samhället med 30 000 invånare ihop.

Ensamhet och biologisk påfrestning

Läs och lyssna på hela inslaget! Det är egentligen  självklart och det blev ännu mer spännande när läkaren Peter Strange från Karolinska Institutet intervjuades och kopplingen mellan ensamhet och ökad fysisk sjuklighet förklarades. En ensam människa (åtminstone ofrivilligt ensam) är sårbar och rent biologiskt letar hen efter en flock, en gemenskap att ingå i. När det inte sker utan hen fortsätter att vara ensam och oskyddad så slår stressen till, hormoner far runt i kroppen och skadar oss. Peter Stranges kunskaper och slutsatser kommer från arbete med döende människor.

Här klipper jag in text från artikeln på Karolinska Institutets hemsida:

”Enligt Peter Strang innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress, där det biologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock är ständigt aktiverat. Det långvariga påslaget av stresshormoner är början av ett förlopp som kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens. Utöver detta innebär ensamhet en högre risk för depression.

– Ett samhälle som vill förebygga dessa stora folksjukdomar behöver därför väga in ensamhet som en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer, som kost, motion och rökning, anser Peter Strang.”

Jag förstår inte hur jag har kunnat missa allt det här. Självklart inser vem som helst (även en lite disträ psykiatriker) att ensamhet är vanligt och för de flesta förödande och är en riskfaktor för både missbruk och psykisk ohälsa. MEN jag har inte gjort kopplingen till den fysiska hälsa.

Ett satsat pund sparade 6

”Som en sidoeffekt började sjukvården dessutom att spara pengar. Färre människor sökte sig till akuten och Kingstons team kan i dag visa att för varje pund som satsades på projektet sparade sjukvården sex pund. Ett argument som uppmärksammats i hela Storbritannien.

– Om 500 volontärer har 20 samtal om året med människor som mår dåligt, då når vi 10 000 som kanske inte behöver sjukvården. Säger Helen Kingston, upphovskvinna till projektet.”

Kollegiala nätverk

Utmattningssyndrom kan förebyggas säger psykiatrikern Alexander Wilczek- genom att bland annat ha kollegiala nätverk. Vi som startat och driver nätverket för läkare- Vem tar hand om Doktorn? sträcker på oss. Vi har nu nästan 10% av Sveriges läkare i vår kravlösa grupp med olika gemensamma träffar och andra event- allt egentligen för att skapa kontakter och stöd.

 

Gemenskap på recept?

Mig veterligen finns det inte ännu! Kanske kommer det som en metod i hälso- och sjukvården, men så länge kan både vi fortsätta att förskriva fysisk aktivitet på recept (FaR) till sådant som skapar gemenskap- vad sägs om dans!

Bamse och hans vänner får avsluta

Bamse, som verkligen har förstått innebörden av att vårda sina relationer säger: Tack! Det är bra med vänner – också små vänner!  Många tillsammans, även små kan försätta berg. Dessutom har Bamse en kompis som jag gillar skarpt- Skalman- en man med principer och tydliga gränser. Det behöver vi nog mer av till kvinns och mans.  Mer om honom en annan gång.

Ha en fin dag- tillsammans! Bidra gärna med förslag på projekt där man haft gemenskap som mål!

 

Dela vidare

Kontakt

Skicka  mejl.

Kalendarium

Jill Taubes kalendarium.